Top of the League
Manchester United anno 12/13 är ett ifrågasatt lag. Ett lag som visserligen skapar många chanser och gör en hel del mål men ändå inte anses vara favorit till titeln. Ett lag som släppt in alldeles för mycket mål och redan förlorat ett par matcher tidigt in på säsongen. Trots det, trots all negativitet, så leder Manchester United ligan. United är top of the league.
Vi visste inför matchen mot Arsenal att det här inte skulle bli som back in the days. Inga hårda dueller mellan en Keane och en Vieira, inga tuffa ordkrig mellan Sir Alex och Arsene Wenger. Det skulle heller inte bli som förra året. Värre än tennissiffror och ett Arsenalförsvar som läckte som än en öppen båt. Det här skulle bli en hyfsat stängd tillställning, inga 90 minuter som rasade iväg utan snarare kontrollerades med en ramstark centrallinje och motståndets bästa spelare 2011/2012. Den neutrale åskådaren kallar säkert den här matchen för en rätt seg händelse, ingenting som vi kommer att prata om när vi sitter på gammelgården om 60 år. Men till syven och sist handlar varje match om tre poäng och de poängen stannade på Old Trafford idag och det ska vi vara väldigt nöjda med.
Om vi ska börja bena ut den här matchen någonstans så ska vi nog börja längst bak i planen. De Gea var i upprorstillstånd när Arsenal fick skicka in sin reducering med matchens sista spark. Ett mål som en annan målvakt hade lagt så stor vikt vid. Segern var redan i hamn och det var av ren akademisk karaktär när Arsenal skulle hämta bollen snabbt och starta om. Men de Gea är på en resa den här säsongen som är än mer betydelsefull än förra året. Jag ser det som att dessa matcher kommer att avgöra hans inställning till England och Manchester, om det kommer att vara värt att stanna kvar. Han samlar mod och erfarenhet i varje situation och han hade kunnat döda någon för att hålla nollan i en sådan här match, en som man slarvigt kallar toppmatch. Nu blev det ingen nolla och ingen kommer förmodligen komma ihåg hans insats som en av dem mer minnesvärda men han gjorde ungefär det han skulle även om det var någon situation som var sådär.
Även i backlinjen skötte man sig enligt planen. Såväl Rafel som Evra äger sina kanter matchen igenom och strömmar framåt som om man varit födda till det. Vi kan sitta och hylla en backlinje som inte släptte till chanser mot Arsenal. men då hyllar vi fel del av laget. Den här matchen vanns av mittfältet, som så många andra matcher vinns av, och den vanns av Carrick, den vanns av Cleverley men framförallt så vanns den av Wayne Rooney. På mittfältet. Mot Arteta. Att punkta en spelare idag känns rätt passé och redan gjort, men att göra det på det sättet som Rooney gjorde är ohyggligt effektivt, men även ganska enkelt om du har Waynes lungor. Det farliga med att punktmarkera en spelare centralt handlar ju om att offra en av sina egna men om man då har Wayne Rooney behöver man inte offra någon. Michael Carrick och Tom Cleverley har nog med sina egna uppgifter som att vinna sina dueller, sätta sina passningar och ta de löpningar man ska ta. Wayne Rooney har lungorna för fem matcher i följd och viljan för ett helt lag. Precis som jag skrev inför matchen så tar han det jobb han sätts att genomföra, idag fick han inte den rollen han älskar mest själv men han tog den. Skulle Carrick behöva följa Arteta en hel match skulle hans ordinarie uppgifter behöva fyllas av någon annan. Rooney kan ta det jobbet som krävs men även utföra sina egna uppgifter, delvis för att han orkar men mest för att han är så komplett.
Genom att Rooney plockade bort Arteta var halva matchen vunnen. Arsenal var tvungna att hitta bollen tidigare till Cazorla som sedan skulle skapa de farliga lägena. Men passningarna till Santi hamnade en del fel, en del på fel plats och United har inte sett så trygga ut på länge. Jag kunde räkna Arsenals chanser på en hand och det var längesen jag kände mig så bekväm från minut tre till minut 94. För redan när van Persie gjorde som vanligt, mål, så kunde man luta sig tillbaka och bara njuta av ett perfekt taktiskt uppställt United. De byten som behövde göras, Clev mot Anderson, gjordes och ingen kan ärligt säga att man var direkt nervös. Det må låta bortskämt och drygt men då får det vara så, det här var förmodligen en av dem mer rättvisa segrarna hittills i år.
Framförallt är det en fröjd att se en man med ett fotbollshuvud större än någon annans på planen.
Robin van Persie.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqviqst
