Top of the league
Manchester United är ingen vanlig klubb. Det är vi säkert alla medvetna om, röda som blå, vita som röda. Tröjmässigt menat så klart. Man har på många sätt och vis styrts av en man i mer än två decennier, och vunnit mängder av pokaler som gjort att man är en av Englands mest framgångsrika klubb. Trots klagas det.
Det finns en klyscha inom idrottsvärlden. Klyschan i sig är uttjatad, genomtråkig och används mest bara av cyniska människor som inte förstår storheten med spelet som visas på TV´n vid det tillfället. Klyschan i sig är väl mest applicerbar på lagsporter, så som hockey och fotboll. Och efterst Manchester United FC sysslar med det sistnämnda kan jag använda den här. Så. Det jag pratar om är det faktum att "flest mål vinner". Manchester United vinner.
För faktum är att trots serieledning, bäst målskillnad och en forward som gör mål som i fornstora dagar, Berbatov, så gnälls det ändå. Man pratar in om det fantastiska faktumet att vi leder ligan, att vi är bäst i England och att Berbatov gör mål på allt han kommer åt. Grovt överdrivet så klart. Och jag vet inte vem jag ska bli arg på, jag gillar ju att vara det, just arg. Är det spelarna i dagens trupp? Så som Gibson, Fletcher eller Carrick som inte alls lever upp till tidigare prestationer på många sätt och vis, men framför allt inte levererar samma vackra passningsspel som vi vet att dom kan.
Är det tidigare års generationer? Med spelare som Beckam, Ronaldo och Cantona som alltid bjöd på just underhållande fotboll på diverse olika sätt. Ronaldo med sina dribblingar, klackar och dryga uppsyn som inte bara gav show åt gemene man, utan dessutom retade upp ett helt lands fotbollskultur. Beckham med sitt exakta passningsspel som gjorde honom unik på flera sätt, inlägg, crossbollar och frisparkar. Eller Cantona, Eric the King, som egentligen bara var just det, Kung.
Eller är det den engelska ligan? En liga som i så fall skulle ha utvecklats till en liga med en icke-underhållande fotboll, och egentligen dras mer åt det gamla härliga 80-talets England än den framtidsfotboll som man så fint brukar kallar det i vissa delar av världen. Ska jag klaga på FA, domarkåren och Roy Hodgson?
Det är självklart bara ord. Jag tänker inte gnälla. Det enda jag bryr mig om, till syven och sist, är att vi leder ligan. Tråkigt spel? Kunde inte bry mig mindre. Jag har sådan tilltro till dagens trupp, att jag egentligen inte finner ord för att beskriva det. Att få se Nemanja Vidic vandra ut i kaptensbindeln på söndag för att ta emot Liverpool, gör att jag får en varm känsla i hela kroppen. När Darren Fletcher skäller ut domaren för 142a matchen i rad ler jag stolt, slår mig för klubbmärket och håller med i varenda svordom han riktar mot Mike Dean. När Wayne Rooney, åh du fantastiske Wayne Rooney, tar en 50-meters löpning för att bryta måtståndarens anfall, sno bollen av Gerrard, för att sedan ta 50 meter upp igen, spricker jag ut i ett gapskratt, njuter av livet och tar en klunk Whisky till.
Och mitt emellan alla dessa sekvenser, som vi säkert kommer få se på söndag och flera års möten därtill, så räknar jag bara mål. Det kan låta cyniskt. Det kan låta oromantiskt. Men som sagt, fotboll handlar om resultat. Har du rätt resultat vinner du titlar. Och som jag sagt så många gånger förr.
Manchester United FC vinner titlar.
Väl mött!
Er hängivnine krönikör/
Gustaf Granqvist