Totalt J*vla Mörker
Det är inte bara ett metal-band från Skellefteå, och inte bara en målande beskrivning av ett jobbigt mentalt läge. Det är numera en mer eller mindre perfekt beskrivning av matchen mellan Liverpool och Manchester United, den 6/3 2011.
Pratade i telefon med en nära vän strax innan klockan skulle slå 14 och min mer eller mindre ceremoniella uppladdning inför en viktig och tuff match precis skulle börja. Killen i fråga tillhör den mörka sidan, "the scouser-side", och han frågade om jag hade sovigt gott. "Ja bortsett från att jag sov på soffan halva tiden" svarade jag lagom oförstående. Han sa att jag borde haft två ord ekandes i huvudet hela natten.. "Vilka då?" svarade jag lagom ovetandes. Hans svar? "Liverpool Away"...
Och hur medveten man än är om att det här aldrig är en rolig match, det är en jobbig och påfrestande tillställning, så har man ändå alltid förhoppningen om att det ska bli roligt. Det ska bli underhållande. Det ska bli en saga med ett lyckligt slut. Jag vet inte hur mycket jag borde skriva om vad som gick fel. Den uppenbara känslan är väl att ingenting gick rätt helt enkelt.
Men det värsta var väl att känslan man hade inför matchen, såväl den objektive som subjektive åskådaren, om vår backlinje bekräftades ganska brutalt. Nästan lite för brutalt om du frågar mig. Den Chris Smalling vi sett agera fullgod ersättare till vem som helst, var inte lika fullgod utan den självklare kaptenen bredvid sig. När Sir Alex pratade om att Wes Brown skulle in och ersätta blev jag både lugn och darrigt nervös, lugn med tanke på rutinen han besitter och nervös med tanke på den rutinen han inte besitter vad gäller den positionen. Men redan när Suarez fick bollen sopren efter ca 10 minuter, give or take, kände jag att det här kommer bli så horribelt jävla jobbigt som det är möjligt. Vi fick ingen kontroll över försvarsspelet, det var mycket chansbollar som slogs från mittfältet och anfallarna fick aldrig grepp om bollen.
När jag sitter och tittar på en match av den här kalibern brukar jag föra anteckningar över sekvenser eller konstaterande jag gör under matchen. Relativt tidigt skrev jag att man i en sådan här match helst vill ha tidigt mål. Dels för att döda tempot som råder, och dels för att döda stämningen på läktarna. Jag tror inte jag hörde United-klacken en enda gång under hela matchen, och det berodde inte på att man var för få. Snarare var det så enkelt att det här var årets match både för spelare och för fansen i Liverpool, och allting som händer efter, egentligen inte spelar någon roll. Man fick slå storebror, oss, på sin egen hemmaplan efter en säsong som sett ut som en sämre version av en bergochdal-bana och den här matchen ger dem det hopp dem kommer att behöva för att streta sig tillbaka.
Hur som helst ställde jag mycket förhoppningar till Brown, och när han vände bort tre man i den 17e minuten kände jag att det här skulle lösa sig. Låt gå för att Liverpool då egentligen pressat på, som man gjorde under större delen av matchen, men det kändes ändå som att den aktionen gav honom det självförtroendet han behövde. Nu vet vi alla hur det gick. Det såg virrigt ut, kommunikationen verkade vara obefintlig och vi hade som värst 3 mål i röven. Att van der Sar misslyckades ett par gånger, där frisparken kanske var det tydligaste tillfället, känner jag rent spontant beror på det övriga försvarsspelet, och är knappast något att oroa sig över.
Det är jobbigt att förlora, och det är ännu jobbigare att förlora mot Liverpool, framför allt en säsong som denna. Men de gav verkligen sina liv och sin själ just för att få slå oss, och sätta käppar i hjulen inför ligatiteln, vilken jag tror vi tar. Låt gå för att Sunderland och Steve Bruce gav oss en gratis chans att rycka ifrån igen som vi inte tog, och låt gå för att Arsenal kanske inte har samma tuffa program framöver. Men trots det sitter jag här hoppfull, relativt nedslagen men ändå positiv och försöker att intala mig två ord.
Det är två ord som står för så många titlar att jag tappat den totala räkningen för tillfället. Det är två ord som inger respekt oavsett vart du än är i världen. Det är två ord som är så sammankopplade med klassiska spelare&ledare att det inte går att beskriva på ett närmare sätt. Vilka orden är? Det har ni säkert redan räknat ut. Men innan vi ger oss igång med tugget om vad som var dåligt, vilka som borde säljas och vad den här matchen betyder i slutändan, vill jag att ni funderar på dem. Smakar lite grann på dem. Suger in dem och känner vart ni egentligen står i paritet med dem.
Manchester United
Vi är viktigare än vad den här matchen någonsin blir.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
