Vi är i slutspel god damn it!
Man kanske inte borde bli euforisk. Det är trots allt standard att Manchester United FC går vidare från gruppen i den där jävla champions. Men jag kan inte rå för det. Jag vaknade med ett stort leende imorse.
Det var en match som ställde så mycket frågor. Kommer Glasgow backa hem? Hur kommer samarbetet mellan Smalling och Evans fungera? Kommer Berbatov börja prestera när han får tillbaka sin gamla lekkamrat?
Den första frågan fick vi svar på redan när laguppställningarna visades och David Weir var på väg ut på planen med sitt gråa manliga hår och ett stort leende över hela munnen. Den andra fick vi svar på när Smalling gjorde sin 174e perfekta brytning och tog med sig bollen direkt upp i planen med fart. Då hade vi ändå bara spelat fem minuter.
Den tredje, och framför allt största, frågan handlade ändå som så många gånger förr om Dimitar Berbatov. Mannen man antingen hatar eller älskar, inte minst som United-supporter. Mannen som ena veckan kan ge oss ett hat-trick mot Liverpool samtidigt som han i nästa vecka skaffat ny frisyr och mest springer runt och gnäller på en passning från... Ja t o m Scholes. Det som man ska ha i beaktning när man diskuterar Berbas säsongsinledning är väl det faktum att han behöver kontinuitet. Han behöver skaffa en kär vän. Han behöver ha en stabil anfallspartner. Under den här säsongens första, och numera irriterande kalla månaderna, har han saknat just det. Det slår inga gnistor när han spelar med Chicharito. Det glöder inte i blicken när han tar en avspark med Macheda. Att han sedan inte är skapt av sina föräldrar för att spela som ensam forward får man antingen se som ett enormt frågetecken med tanke på hans kvalitéer. Eller så väljer man helt sonika att acceptera det faktum att Dimitar Berbatov spelar 4-4-2, om man vill få ut något av hans spel. Jag har väl i någon slags bitter sinnesstämning sållat mig till dem sistnämnda. Det känns lugnast så.
Hur som, Wayne Rooney var tillbaka, och den ömsesidiga kärleken för varann skulle äntligen visas upp. En Rooney som gått igenom 25 orkaner och ett par stormar för att hamna just där han var igår. På Ibrox Stadim, en kalla novemberkväll och en 26e orkan av hemmasupportrar som av någon anledning tagit väldigt illa upp av hans beteende. En Berbatov som inte hittat rätt sen den magiska eftermiddagen mot Merseysides bästa brunkargäng och som sett allt mer ängslig ut. Ibland talar man om att tonen på en insats sätts redan i början av matchen. Men jag måste säga att någon gång i paus stämde Berbatov om sig själv, sina hängande armar och tunga ben.
För även om första halvlek mest bestod av att gnälla på dåliga passningar, tappade bollar och omständiga bollbehandlingar, så var andra halvlek dess raka motsats. Han började löpa så som han gjorde i början av säsongen. Han slet som han gjorde i början av säsongen. Han lobb-passade magnifikt till Rooney så som han gjorde... ja när det nu hände sist. Det jag vill komma till är att jag tror på det här. Jag tror att säsongen 10/11 kan bli just firma Rooney-Berbatovs säsong om man tillåts att spela ihop. Rooney kommer agera än mer bulldog än tidigare år, just för att han har något att bevisa än en gång. Och Berbatov kommer agera som den där personen som står bredvid och eggar på showen genom att gång på gång leverera bollar som ingen annan ens trodde var möjligt.
Man ska väl inte dra för stora växlar. Det handlade trots allt om 45 minuter som var riktigt bra, och 45 som inte var lika imponerande. Men efter en höst av milt sagt tafatt anfallsspel, vill jag drömma om en ljusare vinter och en grön vår. Det känns som det minsta jag har rätt att önska mig samtidigt som vintern kopplat ett fast grepp om Sverige, Stockholm och Södermalm.
För är det något den här hösten har gett, är det större nervositet och spänning inför varje match, och därför tillåts man glädja sig åt bedrifter som kanske inte är så monumentala i det stora hela. Jag blev överlycklig av tidigare nämnda Smalling.Överlycklig av att se Carrick gå mer och mer åt rätt håll, även om han fortfarande inte är hemma i sitt rätta jag. Överlycklig över att se ett United som faktiskt hade lösningar på den barrikad som Glasgow kallar backlinje. Men det tänker jag inte ens gnälla över. Vi vann, rättvist, och det är det enda som betyder något.
Så våga fira, våga vara lyckliga. Själv tänkte jag kliva ner och ta en bättre flaska rött i Vitabergsparken med Bulten på parkbänken framför kyrkan. Vi är trots allt i slutspel!
