We'll never die!
Det var upplagt för fest. Det fanns historiska inslag som skulle göra kvällen ännu större än titeln i sig, det fanns en revanschlusta som legat och jäst i två år. Men istället för seger, pokalen och firandet blev det... Ja ungefär som sist.
Under hela uppbyggnaden inför den här matchen har man pratat om ett Barcelona som bara kan spela på ett sätt, och ett Manchester United som har en mängd alternativ. Att Manchester United skulle kunna spela ut Barcelona på sitt egna sätt och faktiskt ha en rimlig chans att vinna titeln på eget bevåg snarare än via kontringar. Ju mer man läser, lyssnar och ser som stärker den teroin, ju troligare är det att man faktiskt invaggas i det hela själv. Jag var så invaggad att jag nästan tro att det skulle bli en lätt match. Det blev det ju visserligen, men för fel lag.
Inledningen av matchen var fantastisk. Men efter fem minuter insåg jag att den var just lika fantastisk som i Rom 2009. Vi sprang som djur, vi slet för allt vad vi hade men fick inte till något som visade sig på resultattavlan. Sen var det som att Giggs kom på hur gammal han var, Evra började fundera på om han skulle ha gått till Madrid i alla fall och Chicharito sprang offside en 5e gång av 5 möjliga. Det var kanske t o m så att även spelarna insåg att det var precis som 2009, och kom då på vad som väntade därefter. Tjoff-Tjoff, Pang-Pang och en miss i markeringen så hade man 1-0 i arslet. Efter det var det kört, det var god natt och jag började plocka bort alla burkar och flaskor som varit en del av förberedelserna hela dagen.
Rooney och Hernandez var ett av våra största hot mot Barcelona, och den gången man väl blixtrade till såg vi precis hur bra man faktiskt kan vara. Det var snabbt, enkelt och precis på gränsen till offside och så satt kvitteringen. Jag ville börja tro då igen, jublade som om vi avgjort matchen, men det var i ärlighetens namn aldrig nära. Man brukar prata om att man fått stryk av ett bättre lag, det var ju precis det vi fick. För att slå Barcelona över 90 minuter i en final krävs en hundra-procentig insats av samtliga på planen, och det var inte det vi fick se igår.
Största misstagen begicks på mittplan, inget snack om saken. Eller rättare sagt av våra innermittfältare, Giggs och Carrick. Jag skrev innan om Carricks betydelse, den visade sig vara precis så stor. Men han hade inte en av sina bättre dagar och när Giggs verkade ha Imogen i huvudet lyckades inte Carrick parrera på egna ben. Man missade enkla passningar, man verkade inte lämna över markering som man skulle och det såg ut som att ingen av mittfältsgeneralerna trodde att det var möjligt att vinna. Det ger utslag direkt, och i min bok hade jag chansat med att skicka in Fletcher redan i paus istället för Giggs och hoppats på det bästa. Han har varit borta länge, Fletcher, men jag tror fan han hade offrat sitt högra ben bara för att få testa. Han kunde ha tagit rygg på Xavi, gnagt han på hälarna och sen låtit Carrick ta hand om det kreativa.
Nu blev det inte så, Carrick gick av till slut och Scholes kom in. Då var matchen självklart redan körd, det var den ju redan när Nani klev på. Jag vet inte vad planen riktigt var, därmed kan jag inte ifrågasätta den fullständigt. Om det var att tokköra hela första halvlek gick det ju åt helvete, om det var att ligga lågt och kontra gick det åt samma håll. Samtidigt så ska man ha med sig att det varit en fantastisk resa, på alla sätt och vis. Sett över 90 minuter på Wembley en maj-afton var det ingen tvekan om vilka som var värdiga vinnare. Precis som redaktionen på Barcelonas sida skrev var det skönt att det här inte avgjordes av någon domare eller oklar situation.
Det här var en fotbollsmatch mellan två av världens bästa lag och när jag väl nyktrat till ordentligt kommer jag säkert att kunna se på matchen på ett bättre sätt. Just nu är det bittert, och det ska det få vara. Men vi fick stryk av ett bättre lag när vi försökte spela fotboll på egen hand. Vi filmade inte, vi tacklades inte brutalt och vi gav det en ärlig chans. Nu möter vi sommaren och låter hösten komma smygandes på oss. Inte för fort, inte för långsamt, bara sådär lagom så man hinner få längta igen. Snart står vi där, i augusti.
Då börjar en ny resa, mot nya minnen och drömmar. Tills dess...
Manchester United - We'll never die!
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
