We´re back!
När jag började som krönikör här i somras, var allt sig likt. Sidan såg ut som den sida jag kommit att älska, United hade med små marginaler missat ett par titlar och Rooney var en av världens mest hyllade anfallare. Nu har vi på något sätt vaknat upp, lite lagom bakis efter en massa förändringar och en ny världsbild. Frågan man kan ställa sig nu är: Tar vi en återställare eller är det dags "to sober up and get in the game"?
SvenskaFans är på banan igen, i alla fall håller den på att ta sig upp på vägen och kanske sladdar kvar i gruset. Men snart är vi där. Varje förändring som sker, varje faktor som får människan att behöva anpassa sig, förflytta sig till något nytt, är alltid omvälvande och skapar diskussion och hets. Att SvenskaFans berör är något vackert, beundransvärt och lite romantiskt. Sidan i sig funderar för många av oss, mig inkluderat som en stabil flickvän eller pålitlig älskarinna. Det här är platsen där man får utlopp för sitt största(?) intresse och har en roll som tillflyktsort när man bara vill ägna sig åt sig själv.
Och det är klart, att ändra på något så älskvärt och som står så många nära gör man inte obestraffat. Men eftersom vi bor i en gammal välfungerande, nåja, demokratistat som Sverige, så får alla delge sina åsikter, och likt fransmännen har redaktionerna påvisat sitt stora missnöje så kraftfullt som vi kan. Men nu är vi tillbaka, och ska se till att vi hamnar rätt, tar oss framåt och fortsätter att vara Sveriges största sida för fans.
Om vi blir lite mer subjektiva då, jag har ju trots allt en lagsida som ändå är roten till det onda faktumet att jag skriver här, att jag läser här och att jag tar upp er tid med mina ord. Manchester United har gjort en relativt medioker inledning på säsongen, det kan ingen säga någonting annat om. Vi ligger (bara) trea, redan fem poäng efter Chelsea som varit fruktansvärt starka och ser ut att mer eller mindre springa hem den här ligan. Lampard dirigerar som vanligt, Drogba är precis lika furiös och monstruös som vanligt och det man brukar kalla den blåa maskinen ser mer eller mindre ostoppbar ut. Men. För det finns alltid ett men.
Det finns managers och sen finns Sir Alex. Han har varit ute och pratat om spelschemat, och det finns väl ingen som kan säga emot honom där. Chelsea har haft ett betydligt lättare spelschema, medan United ändå haft två riktigt jobbiga bortamatcher i Everton och Fulham och dessutom har vi hunnit möta ligans mest gråtfyllda och sympatisökande gäng, Liverpool FC. Att poängtappen i Liverpool och London är onödiga råder det inga som helst tvivel om, men det känns som att vi ska sluta älta det nu. Istället blickar vi framåt. För när Chelsea ändå fick lite motstånd, gick det, som ni vet, inte lika bra. Våra småbröder från stan lyckades vinna och jag ser inte att inte t ex Everton skulle behöva vara så mycket sämre.
Under vår frånvaro härifrån, har även rykten haglat om Rooney. Att han är på väg att göra en lex Beckham, bli för mycket bekymmer och därmed ta den berömda motorvägen till sydligare breddgrader och Sir Alex bästa vän Mourinho. Det tror jag vad jag vill om. Visst, jag trodde att Carlos Tevez hyllningar till oss fans under hans sista tid i United betydde något på riktigt, och att han skulle stanna. Men Rooneys kärlek kan inte mätas i pengar. Den är förbehållslös och om Giggs och Scholes ÄR United i dagsläget, så är Rooney deras självklara tronarvinge. Han älskar United, vi älskar honom och som Ronaldo, som jag tagit till nåder, sa i en intervju: "Rooney skulle dö för United".
Let´s get som Albions!
Väl mött!
Er hängivne och pånyttfödde krönikör
/Gustaf Granqvist
