We're on our way!
Första steget, ett långt sådant, mot ännu en final i Champions League. Jag kunde knappt må bättre.
Innan vi drar iväg och dansar på gator och torg över Sveriges vidsträckta landskap, och sjunger så högt att vi väcker de djur i Norrland som inte tagit sig ur sin vinterdvala, ska vi fundera på vad det var vi upplevde. Vad var det egentligen vi fick se? Var det ett blivande mästarlag som stod på planen i Tyskland ikväll? Var det ett lag som kommer att jogga hem det här på Old Trafford om en vecka? I brist på svar, i dess rena jakande och nekande, väljer jag att säga att det var något så svårtfångat som ett ord som alla managers eftersträvar. Perfektion.
Samtidigt som United hade valt att lämna allt vad underskattning heter hemma hos sina fruar i Manchester, lät Schalke oss spela lite precis som vi ville. Det fanns tre spelare som stod och väntade på vår planhalva på att bollarna skulle börja komma, men det var en sådan där match där vi inte ville slå bort den. Carrick spelade klokt, Park var överallt och Rooney crossade bollarna som man blivit van att han gör nu för tiden. Det såg ut som att inget kunde gå fel, om det inte varit för Neuer. Jag kan bara stämma in i den hyllningskör som redan finns för Schalkes egna produkt, och tar gärna basstämman i försöken att värva honom. Han är fenomenal på alla sätt och vis, och hade Schalke haft två mittbackar ikväll istället för en i Matip, och en kon i Metzelder hade den här matchen blivit betydligt svårare. Men nu lät Metzelder sig bli rundad mer eller mindre hela tiden, och Matip är 19 år och spelar inte ens på sin ordinarie positition vilket gör det till ett uppdrag för Tom Hanks att sköta ett försvar mot Man Utd.
Men Neuer var precis lika övermänskligt bra som man förväntat sig, även om avsluten ibland var lite väl tafatta. När Chicharito t ex sökte passning istället för avslut vid något läge i första var jag beredd att börja tro att det här skulle bli en resa mot 0-0. Och när Giggs även lyckades missa friläget var jag beredd att avsluta min liverapportering, stämpla in det mållösa mötet i loggboken och checka ut för kvällen. Samtidigt vet man att vi inte gjorde mer än ett mål på Everton, trots övertaget i helgen och det målet kom så sent som i 84e minuten. Därav eftersökte jag inga byten i paus, utan hoppades bara på samma spel, och samma icke-spel från Schalke, när andra halvlek drog igång.
Och det var väl något sådan vi fick se. Schalke hade svårt att ta vara på något som helst bolleinnehav, samtidigt som United kontrollerade och byggde upp anfallen lugnt och stilla. När sedan Giggs visar varför han fortfarande spelar på den här nivån, och Rooney visar varför han är en av världens bästa spelare så faller alla bitar på plats. Det här var en lektion, ursäkta den obefintliga ödmjukheten, men det var precis det vi fick se. Vi rullade runt, stressade inte uppe oss utan lät snarare Schalke gå bort sig än att vi stormade fram. Det var genomtänkt ända från van der Sars högre stolpe till Hernandez vänstra skosnöre.
Någonstans mitt i denna kollektiva uppvisning vill jag ändå lyfta fram några spelare, med risk för att det blir för många för att det ska ge något. Men om vi börjar med försvaret är det genomgående kanon, med ett extra plus för Fabios defensiv. Carrick fortsätter att spela lugnt och sansat, medan Park löper som den sydkoreanska duracellkanin han kommit att bli älskade för. Valencia hotade ständigt, Giggs visade att gammal är äldst och Rooney är bara den råa kombinationen av arbetarstad och fotbollsteknik som man hittar i England. Hernandez är en framtida kelgris, om han inte redan uppnått den statusen och han fortsatte i samma anda även ikväll.
Det här var fotboll, det här var en uppvisning i rutin. Det finns kvällar jag somnar bättre än andra. Efter en blöt utekväll, en god bit mat precis innan läggdags eller en demonstration i vilja, kunskap och finess.
Manchester United. We'll never die!
Väl mött!
Er hängivne krönikör/
Gustaf Granqvist
