Who are we? Red army!
Den här krönikan är inte ny, varje gång den skrivs byter den bara skepnad mariginellt. Det kan handla om motstånd, målskyttar eller domslut. Likt förbannat är den lika skön varje gång. United rycker i toppen, skapar utrymme neråt och man tvingas äta upp både nagelband och fingertoppar innan man kan andas ut.
Att man har varit här förr har det ju tjatats om till leda nu. Att det är Uniteds rutin och Sir Alex list som kommer att fälla avgörandet i slutet till vår fördel när vi står där i maj. Man har skrivit milslånga rader om att vinnarkulturen och traditionen som finns i United är något som inget annat lag kan mäta sig med, trots att det ju bevisligen hänt tidigare. Jag är ganska trött på de där raderna, känner någon typ av agg mot dem. Dels för att det är så fruktansvärt tjatigt att läsa samma sak i krönika efter krönika men dels även för att det någonstans tar udden av lagets prestation. Manchester United är en klubb som de senaste 20 åren vunnit ohyggligt mycket titlar och självklart banar framgång väg för än mer framgång, men blir den senare tidens vinster mindre värda för det? Det kan jag aldrig köpa. Den värsta kommentaren jag kan få är att jag håller på United för att man alltid vinner, vilket oftast är en kommentar från en supporter till ett mindre framgångsrikt lagt. Senaste tiden vill säga. För även om jag imponeras av människor som kallar sig fans till Blackburn, Newcastle eller Wolverhampton så förstår jag inte varför man måste berätta för mig varför jag valde United någon där på 90-talet. Jag menar, i svensk fotboll är jag besatt av Bajen. Då kan man väl knappast kallas titelkåt? Nej det var det jag tänkte.
Till kvällens match, som Wennman kommer skriva att vi vann på grund av vinnarkulturen i klubben, och det som hände på Ewood Park. En arena där vi haft relativt svårt att få med oss alla poäng senaste åren trots att hemmalaget fått stryk av betydligt mindre namnkunnigt motstånd. Ni vet vad jag tycker om matcher mot lag som slåss i botten, det är det värsta jag vet, men ni förstår då även känslan när man väl kan gå och lägga sig tre poäng fetare och med ett stort leende. Det är klart att ingen kommer att prata om den här matchen när man diskuterar årets säsong, den faller ju platt i jämförelse med t ex Arsenal hemma eller Chelsea borta som hade ett betydligt större underhållningsvärde. Men om jag ska peka på någon omgång som har störst möjlighet att visa sig vara den där avgörande omgången, så är det ändå den här. Omgång 31, månadsskiftet mars/april och våren hade tagit ett smärre uppehåll i Sverige.
Själva matchen i sig var ju inte direkt briljant utan det påminde ganska mycket om matchen senast mot Fulham. Men istälelt för Dempsey på topp så mötte man den kvarts ton tunga duon Hoilett och Yakubu. Den sistnämnda är lite utav en skräck för mig, jag blir lika orolig varje gång han går upp mot en höjdboll med någon av våra spelare. Hoilett är mer av en artist, Yakubu brunkar upp vägen och hade inte Blackburn haft så brutala problem bakåt under säsongen hade man säkrat kontraktet för längesen. Det finns en tanke bakom varje skarvning och Hoilett är en kreatör som förmodligen inte följer med Rovers ner i Championship om så blir fallet. Idag skapade man stökiga situationer vid flera tillfällen, framför allt där i slutet av första då De Gea återigen fick motbevisa min egen skepsis. Han växer för varje minut han får mellan stolparna och även om han fortfarande ser livrädd ut stundtals, så bevisar han något annat efter den ena konsträddningen efter den andra. Markus Olsson lär aldrig glömma honom t ex.
Men om Blackburn stack upp i perioder, hade alltså United spelet? Ja absolut, ingen kan komma och säga annat än att det var laget i rött som förde matchen även om jag kände att Blackburn lät oss göra det till mångt och mycket. Scholes stod och vände bollar ut mot Valencia, runt likadant och Phil Jones sprang fram och tillbaka utan att riktigt veta var han skulle befinna sig. Han springer kopiösa mängder, Jones, och täcker upp många av de ytor som Scholes inte gör. Det blir bra ibland, det blr väldigt hafsigt ibland men att han kastas in från start i sin första match på sina gamla hemmaarena tyder på att Sir Alex litar på honom och det med all rätt vill säga. Han är alltså precist fyllda 20 år och har ett helt liv kvar att spela fotboll och jag är säker på att han kommer att mogna in i den positionen han sedan kommer att prenumerera på. Nu tror jag bara inte att det är som innermittfälare, i alla fall inte så länge Carrick spelar kvar.
Hur som helst, bollar mot Valencia alltså och han fortsatte sin vana trogen med att mata in de i straffområdet. Hernandez var nära till en början men det blev inte bättre idag. Welbeck syntes knappt till och Rooney kom inte åt bollen ordentligt. Bortsett från Chicharito i inledningen och eventuellt någon halvchans till så var ju faktiskt Rafaels avslut när klockan tickat en bra bit det farligaste avslutet. Det vill inte säga lite om Uniteds kvalitet. Nu handlade det inte bara om att avsluten var dåliga, snarare var de för få sett till bollinnehavet. Men när Valencia väl valde att skippa det där fruktade rycket och sköt själv gick ju bollen äntligen in och när inhoppande Young inte ville vara sämre blev resultatet riktigt bra till slut och framför allt även en revansch efter SIr Alex misslyckade födelsedagskalas senast.
Men då så, it all ends well antar jag? Nja, ta inte ut någonting, ingenting alls. Det är klart att det ser fantastiskt ut, mycket bättre än vad jag trodde det skulle göra när Newcastle spelade ut oss i januari. Men är det något den här säsongen har gett oss United-supportrar så är det hopp. Trots uttåget i Champions League, trots förnedringen i Europa League och trots uttåg mot Palace och Liverpool i de inhemska cuperna så har vi alltid haft hoppet kvar. Vi har kanske inte trott på ligan, men vi har hela tiden fått indikationer om att det är möjligt. Indikationer om att hur knackigt än spelet ser ut, hur många spelare vi än har skadade, så kommer de spelarna som står på planen just för den matchen ge allt. Inte kanske för oss, inte kanske för sig själva, men för klubben och emblemet.
Och älskar man inte ett lag som ger allt för den klubb du ägnar all tid du kan, då kan man heller aldrig älska på riktigt.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
