All we ever wanted
En match mer uppsnackad än någon åttondelsfinal någonsin varit. Santiago Bernabeu, Champions League. Real Madrid mot Manchester United. Den blev allt vi kunnat drömma om. Och kanske lite till.
Det finns alltid en spänning i luften när stora klubbar möts. Oavsett om det handlar om en ligamatch i England, ett El Classico i Copa del Rey eller en ren seriefinal i Serie A så finns den där. Spänningen som man kan ta på, som man vill ta på men inte riktigt vågar. Den spänningen fanns där ikväll, upphöjt till 10. Ett United med ett ifrågasatt försvarsspel som skulle ställas mot sin gamla guldkalv. En guldkalv som nu representerade sin favoritklubb, sitt hjärtas lag och som hade chansen att göra sina största supportrar besvikna. Ronaldo räknas fortfarande som en hjälte i Manchester, hjältestatusen blev inte ens mindre av att han gjorde mål ikväll.
Stolta, mäktiga och vackra Real Madrid klev in på Bernabeu med sin managers framtid vilandes vid ens egna fötter. Ett uttåg i Champions League skulle definitivt skicka hans prinstitel på sned, det visste både han och hans spelare när matchen sparkades igång. Det går inte att hävda att det blev precis som man tänkt sig, det blir det ju aldrig som ni vet, utan det blev så mycket bättre. Ett Real som inte tvekade en sekund på att kliva högt, på att våga sätta press så fort man tappat boll samtidigt som man riskerade farliga kontringar bakåt. Ett Madrid som ville visa hela fotbollsvärlden att man kan trycka ner de engelska mesta mästarna precis lika långt som de inhemska största antagonisterna gjorde i två finaler av samma turnering för inte alls längesen. Europas största klubb gjorde egentligen allt helt rätt, deras enda bekymmer var att Sir Alex var precis så cynisk och beräknerlig som alla United-supportrar kunnat hoppas. Och lite till så klart.
För att skicka in en Phil Jones, född 1992, för att plocka bort världens näst bästa fotbollsspelare i en sådan här match är inte bara vågat, det kan kallas rent av dumdristigt. Jones är en spelare som inte alls gör bort sig som mittback, tvärtom så är han en stabil klippa att luta sig emot i sådana lägen. Men att ge honom en roll som övervakare centralt på ett mittfält i en åttondelsfinal av Champions League är ett par snäpp över det. Han gjorde det bra, inget snack om den saken, men mittbackskompetensen lyser igenom så fort bollen landar vid hans fötter. Ronaldo var magnifik i första halvlek och Jones slet som ett djur för att hänga med. I andra låg Preston-födde Jones än närmre samtidigt som ytan som Real fick spela på blev ännu mindre och Cristiano försvann allt mer i matchen.
När Danny Welbeck, fullständigt fantastisk idag, gjorde 1-0 började jag tänka i banorna av miraklet i Madrid, en bästsäljare innan tryck till och med. Samtidigt satt man där och lät sin logiska hjärnhalva övertala en själv om att hemmalaget skulle kvittera, jag tänker inte gå in på hur det hela gick till, det kom helt regelrätt till och fullständigt rimligt sett till matchen. Det finns så mycket att ta ifrån den här matchen, hur två managers gick in i den väl medvetna om hur den andre skulle ställa upp och sen lät spelarna bjuda på en ordentlig show. Real Madrid må ha haft ett rejält övertag vad gäller avslut, United matchade hemmalaget sett till riktigt farliga avslut. van Persie gör mål 9 av 10 gånger på friläget i i straffområdet, ribbträffen strax därinnan är ett klassavslut.
José Mourinho gick för att vinna den här matchen. Han plockade av Benzema för att ge laget ny energi i Higuain, han plockade in Modric för att kroaten skulle skapa lägen andra spelare inte såg. Men det hjälpte inte, det slitet som United stod för idag blandat med Evans prickfria insats gav inte mer ett kryss för portugisen med den stora kostymen. Såg man till första halvlek så hade United problem med att Real tilläts trä in bollar centralt och sedan fördela bollar därifrån. Kagawa kom inte rätt i presspelet samtidigt som han alltid låg rätt när bollen spelades framåt, vilket gjorde att Carrick lämnades ensam och Jones sprang och letade efter Ronaldo. I andra halvlek blev det bättre, Welbeck låg betydligt mer rätt så länge krampen kunde hållas tillbaka och det gick vägen.
Manchester United gjorde en strålande insats, kanske kommer vi att prata om den oavsett hur det här slutar. Man vinner nästan aldrig i Spanien, få engelska lag vinner i Spanien och därav är krysset ett klart godkänt betyg. Det är lätt att stirra sig blind på Reals bollinnehav, antal avslut och tid på offensiv planhalva, men den här matchen var så mycket mer. Det var två genier som ställde upp 11 schackpjäser var, ritade upp linjer för hur var och en av dem skulle springa och lade ut spelreglerna för hur det här dubbelmötet skulle spelas. Vi ska vara glada över att det är 90 minuter kvar.
90 minuter av total ovisshet, 90 minuter som kan gå åt vilket håll som helst. Dra åt helvete vad man älskar den här sporten.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
