"...and if you sell my Park"
Stjärnor föds, stjärnor dör. Sju år i en klubb som United är gott om tid för att nå stjärnstatus och för att tappa den när glansen tynar bort. Ji-sung Park blev aldrig en stjärna och det är just det han kommer bli ihågkommen för.
Säsongen 04/05 hade Mourinho gjort vad han anser sig själv vara bäst i världen på, nämligen vunnit. United placerade sig nästan 20 poäng bakom och hamnade trea efter Arsenal. Arsenal som året dessförinnan hade sprungit igenom serien som "The Invincibles" och United hade en av de är kortare perioderna utan större titlar. Man hade under senaste åren släppt spelare som Veron, Barthez och Forlán, tre större värvningar som varken någon hade slagit speciellt väl ut. In hade Wayne Rooney, Edwin van der Sar och Gabriel Heinze kommit för att sätta sin prägel på laget. En tonåring, en väletablerad målvakt som bevisat sig i de största sammanhangen och en ettrig argentinare. Just inför säsongen 05/06 kom även Park. My Ji-sung Park.
Efter att ha följt efter Hiddink från Sydkoreas landslag och bort från den japanska ligan hamnade han i PSV Eindhoven. Efter en första säsong som kantats av skador och problem med att acklimatisera sig, smällde det till ordentligt under säsong nummer 2. Robben försvann som den naturliga konkurrent han var och Park var högst bidragande till att PSV faktiskt endast missade finalen i Champions League på bortamål. Trots dessa prestationer på planen och hans lugna personlighet sågades värvningen ganska brutalt när han blev klar för United. Ett PR-trick snackades det om, ett sätt att göra sig populära i Asien för att tjäna pengar på merchandise, anordnade events etc. Ingen ville på riktigt tro att en sydkorean under 1.80 skulle ha en chans i råa, tuffa Premier League. United behövde poängspelare av högsta klass och inte någon utfyllnadsspelare som ändå lämnar om ett par år. Ett par år blev till sju. Sju fantastiska år.
Att beskriva Ji-sung Park som de stora matchernas man räcker inte. Det talar om en spelare som bara är bra mot välkända motståndare och det är fullständigt orättvist. Är det någon spelare som springer precis lika mycket oavsett om han möter Crystal Palace i ligacupen eller FC Barcelona i en Champions League-final, så är det just Park. En man och karaktär som varje lag behöver, som varje manager älskar och som varje stjärna är beroende av. För är det någon typ av spelare som inte har det lätt i United och under Sir Alex så är det just stjärnor, fixstjärnor det vill säga. Man tillåter inte vilka utsvävningar som helst, ingen är större än klubben och när det väl närmat sig eller passerat gränsen så åker man ut. Park har aldrig varit i närheten av att vara på väg ut. Han har sett spelare som van Nistelrooy, Ronaldo och Tevez lämna men han själv har aldrig varit på väg. Trots stundtals väldigt sparsamt med speltid har han alltid varit redo, altid funnits där när man behövt honom.
Han gav verkligen United sitt allt och har fått en hel del tillbaka. Han är för evigt inskriven som en av de bästa spelarna kontinenten Asien någonsin kommer att få fram, det är jag helt säker på. Queens Park Rangers har inte värvat någon kreatör, inget direkt bollgeni som står för några spektatulära framspelningar eller mål. Men man har värvat en av de jämnast högt presterande fotbollsspelarna jag sett och en man som inte viker sig för någon. Ji-sung Park må ha varit en smärre besvikelse förra året, det är ingen skräll att han försvinner nu. I United har han varit den mest perfekta och lojala lagspelaren man någonsin kunnat drömma om och för det är man evigt tacksam. Det gör ont att förlora någon man värdesätter så högt, som står för klubbens ideal på egentligen alla möjliga plan. Men allt vackert har ett slut, så även Parks tid på Old Trafford.
"...you´re gonna have a riot on your hands"
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
