Chelsea - Arsenal2 - 4
Arsenal 3 - 0 Manchester United
Manchester United står för årets svagaste insats mot Arsenal. Hemmalaget blottade gästernas svagheter och formligen körde över Louis van Gaals mannar under den första halvtimmen, och därefter var matchen avgjord.
Manchester United: De Gea, Young, Smalling, Blind, Darmian, Carrick, Schweinsteiger, Mata, Rooney, Memphis, Martial.
Avbytare: Romero, Jones, McNair, Schneiderlin, Valencia, Fellaini, Wilson.
Arsenal: Cech, Bellerin, Mertesacker, Gabriel, Monreal; Coquelin, Cazorla; Ramsey, Ozil, Sanchez; Walcott.
Avbytare: Ospina, Debuchy, Chambers, Gibbs, Oxlade-Chamberlain, Campbell, Giroud.
Första halvlek:
Arsenal tar inte initiativet på Emirates. De gör mycket mer än så. Från minut ett sätter de rödklädda en hög press och flyttar upp sitt lag högt i banan, och vi hinner knappt dricka upp det första glaset läskeblask innan laget har tagit ledningen. Hemmalaget kombinerar fint på offensivt planhalva, och slutligen är det Özil som hittar Sanchez med en avgörande passning. Tysken springer i djup och får bollen vid kortlinjen, varpå han söker chilenaren på främre stolpen, och yttern ställer De Gea helt med sin eleganta klack. Bollen rullar in i främre hörnet, och 1-0 är ett faktum. Men, det är inte slut där. Knappt har vi hunnit ta en sorgesam näve chips innan hemmalaget har utökat ledningen. Den hör gången löper sig Walcott fri i djup tidigt. Den vindsnabbe yttern har med sig Özil i straffområdet, som han hittar med en sidledspass. Tysken är kylig, och rullar kallt in bollen i De Geas vänstra hörn. Aj, aj, aj. Efter bara 8 minuter har United ett gigantiskt berg att bestiga.
United är skakat, men man lyckats ändå hitta någon form av lugn efter de två snabba målen. Några målchanser skapar man inte, men man lyckas åtminstone undvika att åka på ytterligare ett baklängesmål. Det håller i tolv minuter. Sedan kommer Arsenal i ytterligare en kontring, och den här gången är det Sanchez som löpt sig fri ute till vänster. Chilenaren söker sig inåt i banan och avlossar ett skott. De Gea är ännu en gång chanslös, bollen borrar sig in i krysset. 3-0. Ridå. Skämskudden åker fram. Jag skiter i att mina genomflottiga fingrar kladdar ner tyget.
Tendensen är densamma som efter 2-0-målet; United tuggar sig sig in i matchen igen. Arsenal ligger dock ständigt på lurpass, och när gästerna tvingas gå upp högt får lagets snabba yttrar mycket yta att gå på kontring. Matchbilden passar hemmalaget något kopiöst. United skapar ett par halvfarliga lägen, men det är fortsatt hemmalaget som skapar de riktigt heta chanserna. De rödklädda kombinerar fint gång efter annan, och efter dryga 35 minuter kan Ramsey sånär göra 4-0 efter ett vackert anfall. Manchester United är sårat. Mina chips börjar ta slut.
Gästerna tar över händelserna något i slutet av den första akten, men det är först i matchens 45e minut som United skapar ett riktigt farligt läge. Darmian hittar Martial i straffområdet, och fransmannen lurar bort sin försvarare fullständigt. Han lyckas dock inte lura bort Cech, som står för en fin fotparad på det efterföljande avslutet. Det är det sista av värde som händer i den första halvleken, och lagen går därför till vila vid ställningen 3-0. Att United ligger under med tre mål är givetvis katastrofalt, men vi ska nästan vara nöjda över att det inte är mer. Den andra halvleken kräver en monumental uppryckning. Och mer sorgechips.
Andra halvlek:
Manchester United gör dubbla byten i halvlek. I offensiven går Memphis ut. Likaså får Darmian lämna planen. In i deras ställe kommer Valencia och Fellaini. Inte helt väntat. Det återstår att se vad detta får för effekt. Klart är i alla fall att United tar vid där man slutade i den första genom att ta kontroll över händelserna. Arsenal är, förståeligt nog, väldigt nöjda redan här och de ser ut att vara ganska bekväma med att United får rulla boll. Samtidigt är hemmalaget fortsatt pigga på att söka kontringar, något de gör med framgång. Efter knappa 10 minuter ser det alltså ungefär likadant ut som det gjorde i slutet av den första akten, och det är inte goda nyheter för Manchester United.
Gästernas spel är statiskt och stillastående, något som märks i såväl defensiven som offensiven. De svartklädda lyckas sällan dra isär hemmalaget på offensiv planhalva, och i defensivt är laget väldigt utsatt för Arsenals höga press. Gång efter annan bryter hemmalaget gästernas anfall i tidiga lägen. Några chanser lyckas man trots allt skapa, bland annat genom Rooney som tar ett avslut från utanför straffområdet efter en hörna. Cech tvingas sträcka på sig den gången, men mycket mer än så behövs inte för att styra ut avslutet till hörna. Schweinsteiger får också ett läge att reducera tillställningen efter knappa 25 minuter. Han nås av en boll i straffområdet, men Cech läser spelet och lyckas komma ut och få fatt på bollen precis innan tysken ska sätta foten till. Med tjugo minuter kvar att spela talar inte mycket för att United ska kunna ta sig in i det här.
Arsenal har, som tidigare nämnt, inte haft något direkt intresse av att styra spelet i den andra halvleken och desto längre tiden går desto mindre intresse visar de även för att kontra. Özil har ett avslut som går rakt på De Gea, men i övrigt är hemmalagets chanser lätträknade. Men ja, tre mål räcker gott och väl som det ser ut. Med kvarten kvar gör laget sina två första byten då målskytten Özil och framspelaren Walcott får lämna planen, Giroud och Oxlade-Chamberlain gör entre. Matchen har nu gått in i en period av stiltje. Arsenal är nöjda, United är uppgivna. Hemmalaget gör sitt sista byte med 10 minuter kvar, och det är matchens lirare – Alexis Sanchez - som haltar av. In kommer Kieran Gibbs. Strax därefter utnyttjar Louis van Gaal sitt sista byte då James Wilson ersätter Juan Mata.
De sista 10 minuterna spelas av i ett lunkande tempo. United håller boll, liksom tidigare, men kommer ingen vart. I den andra riktningen ställer Arsenal om med några sällsynta kontringar, men särskilt farligt blir det inte. I den absoluta slutminuten är hemmalaget ytterst nära att sätta dit ett fjärde mål, men ribban är i vägen den gången. Matchen slutar således 3-0, och hur underligt det än må låta så är känslan att United kom billigt undan. Chipspåsen åker fram igen. Nu äter jag inte av ren och skär förtvivlan. Det är uppgivenheten som talar.
Sammafattning:
Manchester United ”rycker upp sig” i den andra halvleken. Laget stadgar sig till den grad att det inte blir några fler baklängesmål, men man har egentligen ingenting att säga till om. De heta chanserna uteblev egentligen matchen igenom, och när väl något var på gång var skärpan som bortblåst. I grund och botten är dock den andra halvleken irrelevant. Arsenal är då redan väldigt nöjda och går på halvfart och United verkar knappt ens tro på vad man gör. Nej, allting avgörs såklart i den första halvleken, egentligen redan efter 10 minuter. Det spel Arsenal visade upp inledningsvis visade prov på två saker; hur bra London-laget kan vara när de är som bäst, och hur sårbart Uniteds försvar alltjämt är.
Vi kan hoppas på att dagens match var ett katastrofalt undantag, men känslan är – dessvärre – att Arsenal blottade att Manchester United fortfarande har stora, rentav monumentala, svagheter. Den positiva känsla som tidigare fanns är nu som bortblåst, och nu är det istället oerhört svårt att veta vilket Manchester United som återvänder till ligaspelet på andra sidan landslagsuppehållet. Ett scenario är det här fungerade som en väckarklocka som kan göra att United går in till mötena med Everton och Manchester City med en mer cynisk attityd. Ett annat är att osäkerheten sprider sig i laget; ”är vi inte bättre än så här?”. För att undvika det måste laget lägga det här bakslaget bakom sig och börja om på ny kula, men man får inte glömma vad det var som ledde till bakslaget. Om Manchester United ska vara med och utmana i toppstriden i år, ja, då får det aldrig mer se ut som det gjorde idag.