Ceux sont les meilleures équipes
Englands största klubblag mot Europas diton. Det mäktiga Manchster United mot det än mäktigare Real Madrid. Den här matchen behöver inga rubriker för att förklara sin storhet. Dess största svårighet blir att leva upp till förväntningarna.
Ni vet hur jag tjatat om det här. Ända sedan det blev klart att Manchester United joggat hem sin grupp efter de inledande fyra matcherna och att Real Madrid, mesta mästarna Real Madrid, lyckats traggla sig förbi Ajax och slutat tvåa efter Dortmund har jag bett om det. Det har inte enbart handlat om den sportsliga utmaningen, vill absolut inte mala sönder klyschan om att man ska möta alla lag för att kunna vinna, det är inte min grej. Jag har bara längtat efter att få möta just Real och än mer sen Mourinho tog över. Inte för att laget i sig passar oss bäst som motståndare, vilket man definitivt inte gör med tanke på just Mourinho, utan för att det finns vissa lag som man vill möta. Lag som man vill mäta sig med, gå upp och stångas emot. Lag som helt enkelt måste slå innan man kan slå sig själv för bröstet ordentligt under den där kaffepausen på jobbet. Real Madrid är ett sådant lag, Real Madrid med Mourinho är verkligen ett sådant lag.
Manchester United och Real Madrid har varit två av Europas storklubbar så länge som det är värt att diskutera bakåt i tiden. Men sett till de senaste 25 åren har man gått två olika vägar. Real Madrid kan på många sätt och vis pekas på med hela handen om man vill prata om klubbar som drivit den ekonomiska utvecklingen i fotbollen de senaste åren. Under många år var det inte frågan om Real Madrid skulle värva någon ny storspelare utan det handlade om vem som skulle komma att kallas Galactico och vilket nummer det skulle bli i ordningen. Som 12-årig sörmlänning var Florentino Perez en av dem absolut första presidenterna jag lärde mig namnet på, det gick inte att undvika. Skillnaden på Perez styre då mot Perez styre nu är att titlarna inte duggar lika tätt den är rundan. Då, mellan Figos ankomst och Beckhams lämnande, vann Real ligan tre gånger och Champions League en gång. Med namn som nämnda Figo och Beckham, Zidane och Ronaldo som dessutom var kryddat med Raúl, Casillas och Roberto Carlos gick man om United som världens rikaste klubb och tog sig till toppen av Europa. Det är dit Perez vill igen, till toppen av Europa.
I januari 2009, efter Capellos, Schusters och Ramos, tog sig Perez tillbaka till toppen av Real. De namnkunniga värvningarna har precis som väntat duggat tätt genom Kaká, Benzema och Alonso men kanske framförallt Mourinho, så har inte titlarna rasat in i samma takt. Det var nära förra året, man åkte ut på straffar mot Bayern i Champions League och vann ligan, men man har inte fått samma utslag som vid senaste satsningen. Nu sitter man där med en förlorad liga, ett kryss med sig hemifrån mot Barca i cupen och med fokus på Champions League och Manchester United. Det kommer bli ett ställningskrig därute på Bernabeu, kanske blir det en tillknäppt historia. Det man kan säga säkert är att det för Real Madrid hänger på ett par spelare.
För om Real Madrid är som ett stort enda Ronaldo-leende i sina bästa stunder, så är man ett ledsamt Ronaldo-ansikte i sina sämsta. Offensiva, fantasifyllda och underhållande, tråkiga, slarviga och cyniska. Mot sig har man den tryggaste klubben i hela Europa, den klubb som visserligen vilar på en gammal mans axlar men trots ett relativt turbulent år vilar där väldigt tryggt. Manchster United har inte alls gjort någon perfekt säsong utan man har hela tiden tjatat om att försvaret är darrigt, man är för beroende av van Persie och stabiliteten verkar som bortblåst. Dock har man hela tiden vetat det som spelats upp för oss den senaste månaden, det som alla United-supportrar hela tiden hoppats på ska visa sig ju längre säsongen lidit, nämligen sparkapitalet. För när Rooney inte öst in mål, när försvarslinjen varit skadedrabbad och när Michael Carrick varit en av få stöttestenar att vila sitt arma supporterhjärta på, har man hela tiden vetat att det funnits mer. Det är just det vi ser nu och det är det som gör att United går in i den här matchen med absolut största möjliga självförtroende.
När Real Madrid är ett lag med två ansikten har United bestått av ungefär 23 st. Det har blandats fritt med laguppställningar, formationer och synsätt på matcher. Det har spelats cyniskt mot lag som Liverpool, det har spelats bedrövligt mot Tottenham och det har spelats fantastiskt mot Chelsea. Framförallt har det, bortsett från Spurs alltså, sett allt bättre ut ju längre vi kommit in i säsongen och det finns egentligen ingenting som säger att United inte kan vinna det här lika väl som Real. Cristiano Ronaldo målas upp som skillnaden för spanjorerna, jag är inte lika snabb på att utmärka van Persie som den som ska göra det för Englands represantanter i det här dubbelmötet. van Persie har varit skillnaden i väldigt många matcher under året så här långt, det råder det inga tvivel om och det är därför jag tror att Rooney kommer att spela en större roll än holländaren. Rooneys och Ronaldos relation var stormig till och från, inte minst efter det där bråket i vardera landslagsdress. Men även när de spelade för samma emblem fick Rooney finna sig i att anpassa sig mer efter Ronaldo än vice versa och missförstå mig rätt, det är klart att Wayne är tacksam för allt Ronaldo gjorde för klubben, men det gjorde samtidigt att Rooney hamnade i en viss skugga. Det här är hans chans att kliva ur den ordentligt.
Jürgen Klopp, Dortmunds geniförklarade manager, pratade om att deras taktik var att stänga av Alonso för att på så sätt tvinga Pepe att sköta fler uppspel. Det låter som ett så självklart drag att jag är säker på att Ferguson har något liknande på gång. Är det något som all denna rotation gett, bortsett från allmän förvirring stundtals, så är det spelare i matchform. Sir Alex har en mer eller mindre skadefri trupp att plocka ifrån och ingen kommer att kunna gissa sig till den på förhand. Vi har vant oss vid ett taktiskt och cyniskt United på bortaplan i Europa de senaste åren, ju närmre matchen lider är jag inte lika säker på att så blir fallet under onsdagskvällen. Att låta en spelare som Cleverley jaga sönder Alonso och tvinga honom att vända hem låter relativt rimligt. Han är som en ettrig hare, den gode Tom och hans slit går aldrig att ta ifrån honom. Att då ha Rooney som en släpande forward som samlar upp felpass, bolltapp eller bryta en till synes fullgod tackling och sedan ställa om... ja det kan vara en väg att gå. Det är nog bara det jag säger.
Om man slarvigt översätter texten från den där hymnen som vi älskar att höra kan man läsa följande: de bästa, de stora lagen, mästarna.
Hur många ord man än skriver blir det kanske inte tydligare än så.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
