Solskjaer talar ut för första gången
Efter ett par års väntan så sitter vi äntligen på det hetaste sprängstoffet runt United, en intervju med Ole Gunnar Solskjaer. Nu bryts tystnaden då han gett The Athletics Andy Mitten fri lejd i en intervju om sin tid som huvudtränare i Manchester United. Här kommer en översättning av ett par höjdpunkter från den.
Vi börjar närma oss den 20 november 2023, ett datum som Ole Gunnar Solskjaer säkerligen inte håller kärt. För skruvar vi tillbaka tiden två år befinner sig Ole Gunnar under ett mörkt himlavalv på Vicarage Road, och vad händer där? Redan i pausvila leder Watford med 2-0 där Ole Gunnar ska hålla sitt allra sista halvtidssnack med grabbarna.
“I halvtid berättade jag för spelarna att det troligtvis var sista gången vi arbetade tillsammans och att vi skulle spela matchen med stolthet. Vi lyckades nästan vända fram tills att Harry Maguire blev utvisad."
Morgonen efter debaclet nere i Watford är ännu inget officiellt, men Ole Gunnars farhågor blir inte mindre under morgonen när han ser meddelanden han fått från Ed Woodward.
“Jag fick ett meddelande från Ed Woodward morgonen därpå där det stod att han ville träffa mig på hans kontor i Carrington. Det var ganska tufft när du varit i en klubb i 18 år genom både bra och dåliga tider.”
Cirka två år har gått sedan det där mötet i Carrington där Ole Gunnar får sparken, men vad gör han idag?
“Jag coachar mycket, fyra gånger i veckan och vi har tre lag.”
“Jag hjälper ungdomar, som uppskattar det. Du ser en annan sida av fotboll, gräsrötterna förutom att det bara är konstgräsplaner här. Du förstår, ljuset i deras ögon, de lyssnar på dig, de vill lära sig.”
Utöver att träna lokala ungdomslag är han verksam inom Uefa som en slags analytiker, han verkar även ha fått möjligheten att återvända till huvudtränaryrket. Vad är det som står i vägen för en återkomst och vill han ens tillbaka till sidlinjerna?
"Ja, jag har fått erbjudanden. Senast två stycken från Saudi Arabien. Min bästa vän som också är min agent sållar igenom dem. Om du har tränat Manchester United så sätter du en egen standard för vad du vill arbeta med."
“Det jag saknar mest är att arbeta med bra människor som kommer in varje dag, diskuterar fotboll och lägger upp planer tillsammans inför nästa match. Det handlar inte bara om formationer, utan om att bygga en kultur där ledargruppen bygger ett lag tillsammans."
Media och fotbollsvärlden porträtterar ofta Ole Gunnars tid i klubben som misslyckad och kaotisk men hur ser han själv på sin tid som huvudtränare två år efter uppbrottet?
“Det fanns flera fina stunder efter att jag fått jobbet permanent. Vinsterna borta mot City, hemma mot City när Scott McTominay avgjorde med sista sparken innan karantänen. Jag har aldrig upplevt Old Trafford koka så som den gjorde då. Supportrarna stannade kvar i evigheter.”
“Alltså, det är något som saknas, en trofé. En straff hade kunnat förändra just det faktumet och då hade synen på min tid i klubben varit en annan”
“Troféer är viktiga, men det var också viktigt att lägga en grund för bra prestationer. Vi lyckades konsekvent med det under en lång tid. Till syvende och sist så är det inte bra nog, men mitt ansvarsområde låg i att få supportrarna att le igen och vi hade något på gång. Vi toppade serien i september 2021 och Cristiano Ronaldo, Raphael Varane och Jason Sancho anslöt. Vi förstärktes av att värva dessa spelare. Det handlade om att ta nästa kliv i att utmana om titeln. Men tyvärr gick det inte vår väg.”
Trots de fina stunderna tycks det vara omöjligt att behålla jobbet som huvudtränare i United, och Ole Gunnar får den raka frågan om uppdraget är omöjligt. Svaret är något tvetydigt.
“Nej, men det är svårt, speciellt för tränare som går i fotspåren av en av tidernas bästa. Förväntningarna är väldigt högt ställda men vi kan inte leva i samma era som jag spelade i. Då hade vi Arsenal och Chelsea som utmanare mot slutet. Nu har de flesta lagen pengar och även om de inte har det behöver de inte sälja.”
“Förr var Wayne och Cristiano de bästa unga spelarna och vi kunde få dem. Nu kan inte United bara gå och köpa Evan Ferguson. Vi kunde inte köpa spelarna jag nämnde till klubben. Erling Haaland innan Salzburg debuten, Declan Rice som inte skulle kosta det han kostade den sommaren. Vi diskuterade även Moises Caicedo, men vi kände att vi behövde spelare som skulle vara redo här och nu. Brighton är väldigt bra på att låta spelare komma från utlandet och landa i ett och ett halvt år. I United har man inte den lyxen och det har kostat klubben massvis av spelare”
När Ole Gunnar fått dojan anslöt Ralf Rangnick som interimtränare och var kritisk till klubben han fann. Ole Gunnar menar att klubben var en helt annan i november än den han tränat endast två månader tidigare men att det börjat spricka mycket på grund av vissa spelares inställning och attityd.
“När han kom till klubben i november 2021 var det en helt annan klubb än den under september 2021. Jag berättade för honom när jag gav min åsikt om varje spelare. Saker och ting hade surnat, kollektivet var förlorat och det är inte Manchester United, där lag ska byggas runt kollektivet.”
“Vissa spelare tyckte att de borde få spela mer och var inte konstruktiva i arbetsmiljön. Att göra så är synd och skam i min mening. När jag inte startade matcher ville jag bevisa för tränaren att han tagit fel beslut. Nuförtiden är många spelare inte på det sättet. Agenter och familjemedlemmar sätter griller i huvudet på dem och talar om för dem att de är bättre än vad de egentligen är eftersom de har ett personligt intresse i det. Det är en sjukdom i den moderna fotbollen.”
En av spelarna med attitydproblem är gissningsvis Cristiano Ronaldo med tanke på vad Ole Gunnar hade att säga om honom och hans ankomst till klubben.
“Det var en möjlighet som var svår att avfärda och jag kände att vi var tvungna att ta vara på den, men utfallet blev inte bra. Det kändes så rätt när han skrev på och supportrarna fick också känna det i matchen mot Newcastle. När du har en grupp behöver alla dra åt samma håll. Och när saker inte gick som de skulle kunde man se vissa spelare vars egon visade sig.”
Kritiken haglar mot Glazers och det är mer eller mindre protester mot ägarfamiljen stup i kvarten. När Ole Gunnar får frågan om synpunkter på Glazers ägande formulerar han sig kortfattat och tycks inte ha några större synpunkter på hur ägarna agerat.
“I mina samtal med dem var de alltid raka och ärliga. Jag var tvungen att vara tålmodig och mentalt stark, vilket jag var. Och de har backat tränaren nu.”
Han ska även ha tagit initiativ till att föra en dialog med supportrarna kring Glazers, när de kom till träningsanläggningen för att protestera.
“Det var deras rättighet och jag gick och pratade med dem. Säkerhetspersonalen ville inte att jag skulle göra det, men jag ville gå och prata med dem. Jag lyssnade och kände att vi hade en bra dialog. Att prata med supportrar är en del av att vara tränare i United. Du ges rådet att ha säkerhetspersonal runt dig men jag kände mig inte bekväm med det och ville oftast vara själv.”
Det kom som en chock för mig när man såg att det kommit ut en intervju på The Athletic med Ole Gunnar Solskjaer, tystnadens man ska efter två år till sist ge efterlängtat svar på tal. Med tanke på den cirkus United uppfattats som under de senare åren tänkte jag att det nog hade kunnat komma en och annan gliring, framförallt riktad mot den sportsliga ledningen. Men Ole Gunnar tycks vara lojal mot United och vill inte direkt trycka dit någon.
Känslan man får av intervjun är att han försöker undvika uppriktiga svar som kanske bränner till genom att rikta fokus mot det han och spelarna ändå lyckades åstadkomma, men så kommer alltid den lilla brasklappen om att det fanns någonting som stod i vägen för äkta framgång. En spelare, en straff och så vidare. Utan att höja sig själv till skyarna på något sätt känner jag att han kommer lindrigt undan på för många frågor. Jag hade velat ha något konkret kring Ronaldo-katastrofen, rakare reflektioner kring Glazers och arbetsmiljön han verkade i.
Han talar mycket om vissa spelares attityd och egon som kunde ta över, att en slags modern fotbollssjuka drabbat dem och att det påverkade arbetsmiljön negativt. Och i kombination med trötthet och skador gick ett kollektiv förlorat på bara några månader. Jag hade kunnat köpa resonemanget om det endast handlat om hans spelargrupp men vi ska komma ihåg att detta mönster upprepas år efter år. Pogbas konflikt med Mourinho och nu ten Hags med Sancho. Det måste alltså finnas ett bakomliggande problem i sportslig ledning och ägarstruktur. För till syvende och sist utgör inte enskilda spelare en hel klubb. I en klubb med tydlig identitet och filosofi kommer spelare tids nog rätta sig i ledet, men det är något som gått förlorat sedan SAF-dagarna.
Han beskriver uppdraget som huvudtränare i United som extremt svårt då han menar att förväntningarna är skyhöga och att de som följer klubben med ett nostalgiskt öga jämför varje tränare med gudfadern Sir Alex Ferguson. Här tycker jag han gör något av ett självmål då det snarare är han som romantiskt ser tillbaka på den tidens fotboll och att dagens fotboll är så annorlunda. Visst är det så men det finns nog ingen United-supporter som går in i en säsong med förväntningen att titlar ska staplas på varandra. Den romantiken sitter framförallt kvar bland de högsta hönsen, Ed Woodward och Glazer familjen bland andra. Han menar bland annat att det finns förväntningar som gör att man inte kan låta unga oslipade diamanter landa och ta tid innan de är redo att göra avtryck, att vi på grund av det gått miste om spelare såsom Erling Haaland och Declan Rice. Men här känns det återigen som att man saknar ansvarsutkrävande, vems fel är det att det ser ut såhär, varför ser det ut såhär? Det känns som att narrativet som skapas är att det är förväntningar utifrån som lett till att man gått miste om flera stora talanger. Men det är inte vi supportrar som styr klubben utan uppenbarligen finns det en sportslig ledning som skapat denna destruktiva miljö. I övrigt verkar han hysa varma känslor till den support han fick men det känns som att skuldbördan blir skevt fördelad just på denna punkt.
Jag vill gärna väga upp min kritik med lite kärlek riktad mot norrbaggen. Ole Gunnar gjorde det bästa av en prekär situation med ett omklädningsrum som drog åt olika håll och där han i slutändan skapade minnen som man kommer bära med sig genom livet. Kvällen i Paris och känslan av att man kan förvänta sig en vinst när man slår på tv:n för att avnjuta en Unitedmatch med mera.
Ole Gunnar ska även creddas för vad som verkar vara ett uppriktigt intresse och vilja av att lära känna supporterkulturen runt Manchester United. I en artikel som följde intervjun där Andy Mitten reflekterar över den berättar han om hur Ole Gunnar minsann köpte supportrarnas fanzines back in the days samt en supporter t-shirt med motiv från målet i Barcelona 1999. Flera år senare när han kom tillbaka som huvudtränare brann fortfarande supporterhjärtat vilket ledde till att han var den som tog initiativ till att föra dialog med supportrar, specifikt Glazerdemonstranter när ingen annan hade mod, tid eller lust. Och trots att supportrarna vände sig emot Ole Gunnar mot slutet visade han alltid kärlek och respekt, för det är i alla fall jag evigt tacksam.
Sammanfattningsvis kom intervjun som en bomb, något olägligt med tanke på det mediala ståhej Erik ten Hag redan tvingas hantera. Men dissekerar man bomben finns där inte riktigt något sprängämne, på sin höjd knallpulver inslaget i ett fint norskt presentpapper. Hårdare frågor med längre utläggningar och konkreta exempel på händelser bland spelare och ledare hade varit något att bita i, men här bekräftas snarare det man redan visste istället för att göra en klokare. Det här är en man som ville väl men som fortfarande tycks ha svårt att analysera vad det är som gått snett i United.
Vad är dina instinktiva reaktioner på intervjun? Hur värderar du Ole Gunnars gärning som huvudtränare i Manchester United, vad gjorde han rätt/fel? Diskutera gärna i kommentarsfältet med god ton!
GGMU
TV: Solskjaer tröttnar efter reporterns Ronaldo-fråga
