Den förlorade sonen som kom hem
Ända sedan den dag Cristiano Ronaldo lämnade vår klubb har jag drömt om hans återkomst – hur osannolik det än har känts. Inte blev det bättre när hans fotbollspappa pensionerade sig och vi påbörjade vår resa i svagt sluttande riktning, nedåt. Men ibland slår drömmar in och nu är dagen kommen: han är tillbaka! Om mina minnen och känslor kring idolskap läser ni i berättelsen om pojken från Madeira, som växte upp i Manchester, erövrade världen och kom hem.
Jag hade väl ändå börjat bli för gammal för det där? Tänkte jag när jag stod och försökte tvätta bort fettfläckarna som häftmassan lämnat efter sig på väggarna. Det är första veckan på sommarlovet 2003 och jag står i mitt pojkrum samtidigt som junisolen lyser upp rummet så jag tvingas kisa för att inte bli bländad. Mitt på golvet ligger en hög av gamla affischer. De är slitna, nötta och hörnen har rivits av på några. Men de har alla något gemensamt. Under hela min uppväxt har de varit med mig och representerar min kärlek, inte bara till klubben i mitt hjärta, utan också till min allra första idol. På ett femtiotal affischer syns en pojkbandslik högermittfältare. Ofta med armarna utsträckta firandes ännu ett mål, eller än oftare hundradelens sekund innan han slår till bollen med sitt patenterade tillslag som trollbundit en hel fotbollsvärld. Det hade ryktats om det stora delar av säsongen, men nu skulle han tillslut lämna oss för att bli en sann ”Galactico” borta i den spanska huvudstaden. Affischerna skulle plockas ner. Mitt idealiserande och idolskap hade nått sin absoluta kulmen. Här ifrån blev resan successivt bara nedåtgående till att i stället landa som en kärlek till minnen du har med någon, inte till någon. Sen dess har jag aldrig haft en riktig idol på det sättet igen. David Beckham blev den första, största och sista.
Det händer mycket på det där sommarlovet och jag växer nog mer som människa de två månaderna än jag gjort på de två åren som ledde fram till det. Jag slutar högstadiet, drar på mig min sista fotbollsskada, börjar spela i band, träffar min första tjej och dricker mig berusad på dansk öl utan pant. Allt för första gången.
I augusti, när verkligheten att jag snart ska börja en ny skola börjar komma i kapp mig, är jag nervös. Min pojkaktiga osäkerhet kan bäst beskrivas med det faktum att jag ser gymnasiet som en chans att ”bli någon annan – den jag verkligen vill vara”. Som om jag inte dög som den jag var. För att dämpa min nervositet och skingra mina tankar är jag skickad till England. Här känner jag mig hemma. Jag passar in. Jag är lagom exotisk men också lagom likadan som alla andra. Perfekt. När jag äntligen slår mig ner på min plats uppe i hörnet på North Stand fylls jag av en känsla av att komma bort men att samtidigt komma hem. Visst hade jag sett min första match på plats året innan då Ole Gunnar Solskjaer sent placerat in det förlösande 1-0 målet mot nykomlingen WBA på mitt allra första besök på drömmarnas teater. Men i år var det annorlunda. Jag hade varit här förut och var nu en världsvan besökare som satte mig till rätta och bläddrade i mitt nyss inköpta matchprogram. Just den här promenadsegern mot Bolton hade aldrig gått till historien om det inte vore utav en enda anledning. I den sextioförsta minuten lämnar Nicky Butt plats för en tanig och valpig kille som kunde göra överstegsfinter så snabbt att ögat knappt hann med att räkna dem. Han hette tydligen Ronaldo, men det kändes lite väl magstarkt att referera till honom så. Det namnet var ju redan taget av en av världens bästa fotbollsspelare. Det fick bli Cristiano i stället. Med idolen från mitt gamla pojkrums nummer sju på ryggen sprang den artonårige portugisiske debutanten inte bara in på gräsplanen utan också in i mitt och miljontals Manchester United-supportrars hjärtan.
Debuten var fenomenal. Han sprang åttor runt Boltons försvarare i en halvtimme och hans avtryck i matchen skulle bli störst av att han tvingade fram en straff som Van Nistelrooy förvaltade till slutresultatet 4-0. Jag gick ifrån den matchen, inte bara med glädjen av en premiärseger, utan också med en känsla av att jag hade fått bevittna början på något stort. Något väldigt stort. Födelsen av en kommande superstjärna.
292 matcher, 118 mål, 9 klubbtitlar och en Ballon d’Or (vår första sen 1968) senare skulle även Cristiano, som nu gjort sig förtjänt av att bli tilltalad som Ronaldo, bli en Galactico i Madrid. Men den här gången var min känsla helt annorlunda. Jag hade inte längre några affischer på väggarna och min beundran för Cristiano Ronaldo var nu helt och hållet baserad på hans helt fenomenala fotbollsegenskaper. Inte hans stjärnstatus. Inte hans person*. Han hade vunnit sin första Ballon d’Or och kändes så komplett som en modern anfallare att det bara gick att jämföra honom med en enda annan spelare i hela fotbollsvärlden; en viss Argentinsk bollbegåvning utan dess like. Tillsammans erövrade superduon världen och än idag, nästan ett decenium senare, anses de inneha världstronen så till den grad att världen nog inte riktigt förstår hur unikt det är att vi får njuta av dessa två megastjärnor parallellt. Fotbollsfamiljen diskuterar hellre vem som är bäst i stället för att njuta av det faktum att de båda är.
Senaste gången vi sågs på Old Trafford var vid hans stora återkomst 2013. I skuggan av Ryan Giggs tusende match i karriären skulle han så spela på Old Trafford igen, ackompanjerad av den mest elektriska stämningar på en fotbollsmatch jag fått privilegiet att vara en del av. Begreppet att man ”kan ta på stämningen” kändes som en underdrift. Man kunde skära den i tunna skivor. Jublet och applåderna när han välkomnades tillbaka ville aldrig ta slut och inom mig växte en närmast schizofren tudelad känsla. Naturligtvis var ryggradsreflexen given – jag ville heja fram en United-seger i åttondelsfinalen av Champions League Men samtidigt unnade jag alltid vår förlorade son framgång. Även denna gång skulle han bli målskytt på Old Trafford. Som så många gånger förut. Men när han sträckte sina armar i luften var det inte för att fira, utan för att be om fansens förståelse och av respekt till en klubb han älskar. Och nu när han snart ska börja göra mål på Old Trafford igen, ser jag fram emot att se det förlösande firandet som han burit på i över åtta år. Jag kan knappt vänta.
Tolv år har gått sedan den där dagen vi skildes åt och den där mytomspunna tröjan med nummer sju har gått i arv sex gånger sedan dess; från Valencia till Owen, vidare till Di Maria och Depay, med en mellanlandning på Sanchez innan den hamnade på Cavani. Tillsammans har de stått för tjugofyra mål på tolv år. Parallellt har den förlorade sonen tvingat motståndare att plocka ut 392 bollar ur sina målburar i Spanien, Italien och runt om i världen. Det har även blivit tjugo ytterligare klubblagstitlar, ett EM-guld och en oändligt massa individuella titlar. Tröjan med nummer sju är nu tillbaka hängandes på de axlar där den hör hemma. Sen kan vi för min del pensionera den och hissa den i taket på Sir Alex Ferguson Stand.
Det där pojkrummet finns inte längre och jag inbillar mig att husets nya ägare suckade djupt när de målade om väggarna där affischerna satt sina tydliga spår. Men spåren sitter kvar i mig. Spåren av kärleken till fotbollen och dess huvudaktörer. De kan man inte måla över. När twittrandet började gå varmt och rykten blev till sanningar, kunde jag nästa känna hur solen strålade in genom fönstret i mitt pojkrum igen och värmde mitt ansikte så att jag fick kisa för att kunna se. Jag behöver inte vara där, eller ens ha affischerna fysiskt på väggarna längre. För när jag blundar kan jag drömma mig tillbaka till det där rummet som i mina tankar nu är tapetserat med endast en affisch. En affisch av honom: världens bästa fotbollsspelare genom tiderna. Han som till slut kom hem.
* = Ni kan läsa mer om mina tankar om de kontroversiella uppgifter som florerat kring Cristiano Ronaldo: https://www.svenskafans.com/england/manu/unitedredaktionens-chefredaktor-om-forhallningssatt-till-cristiano-ronaldo-634240
