Drömmarnas Teater blev verklighet – trettio år senare
Trots att det bara är några plusgrader i luften fryser jag inte. Energin från Uniteds sanslösa vändning värmer i stället som en varm sommarvind. Jag ser matchhjälten Marcus Rashford omfamnas av hela laget och delar av publiken och trots att ljudnivån är öronbedövande kan jag höra den djupa stämman från Old Traffords speaker, Alan Keegan; ”Goal by number 10…”. Jag sluter ögonen och tänker att detta inte kan vara sant - det måste vara en dröm.
De flesta tolvåringar drömmer om att bli något riktigt stort när de bli stora. De fantiserar om att bli sångare, skådespelare eller att någon gång få träffa sina idoler. Min stora dröm när jag var tolv år gammal var att få åka till Manchester och se mitt favoritlag Manchester United spela på Drömmarnas Teater – Old Trafford. Det var under hösten år 1992 som jag fick upp ögonen för klubben med de fina röda tröjorna, vilka tog den nya häftiga ligan – Premier League, med storm. Jag lärde mig snabbt alla spelarnas namn utantill. Hughes, Giggs, Kanchelskis och Cantona, blev genast mina husgudar.
Trots att Old Trafford på den tiden inte alls var lika stor och mäktig som arenan är idag fanns, det något speciellt med namnet självt, men framför allt smeknamnet ”The Theatre of Dreams”. Det skapade förväntan, hopp och spänning i mig. Tanken om att jag en gång skulle få vara där kändes overklig. Varför det skulle dröja 30 år innan drömmen blev verklighet lär kräva motsvarande tid av forskning och utredning för att klargöra. Men den enkla förklaringen är att jag förmodligen hade otur när jag ständigt lyckades prioritera grovt fel i livet, alternativt att jag är dum i huvudet – välj själva.
Efter ett par misslyckade försök att ta mig till Manchester under pandemin så kände jag inför den här säsongen att jag var så illa tvungen att äntligen åka dit. Pandemin var över, så vad fan kunde gå fel? Sagt och gjort – efter en snabb blick i spelschemat identifierades Leedsmatchen den 18 september som en mycket lämplig debut. Min SF-kollega Gustav Kulle ordnade matchbiljetter och förväntansnivån steg snabbt till kokpunkten. För att temperaturen ska kunna falla från kokande till fryspunkten krävs nu en ordentlig kalldusch. Tio dagar innan matchdagen, den åttonde september, kom det inte bara en kalldusch, utan en tsunami. Drottning Elizabeth II lämnade jordelivet och konsekvenserna som följde blev närmast oöverskådliga för alla utanför det brittiska kungadömet. Efter att ha slitits mellan hopp och förtvivlan ett par dagar åkte ridån ner för gott när begravningen fastställdes till måndagen den 19 september. Inget Old Trafford den här gången heller. Totalt antiklimax.
Men skam den som ger sig. Efter noga övervägande och kalkylerande av risker för fler inställda matcher ställdes siktet in på Manchesterderbyt. En match som endast kan överträffas i dignitet av rivalmötet mot Liverpool.
Efter det olidliga VM-uppehållet utvecklades förväntningarna inför resan snabbt till total hybris, i takt med att United radade upp segrar. Erik ten Hags mäktiga röda maskin kändes oslagbar och inte skulle någon högljudd granne förstöra festen för mig. På min debutmatch? Knappast.
Den positivt oslagbara känslan skulle hålla sig ända fram till matchdagen, för då började fjärilarna ge sig till känna i magen. När taxin släppte av oss och de välbekanta vita bågarna blev synliga i fjärran, byttes fjärilarna ut mot nervositet. Stärkt av en blomvas med öl (de serverar tydligen bara en-liters-öl i Manchester) och lite skönsång på The Trafford, sjönk pulsen en aning. Känslan när jag tog de sista stegen upp för trappan till Stretford End går inte riktigt att beskriva. Euforin var total. Alla som besökt Old Trafford kan säkert vittna om just den där speciella upplevelsen som man bara kan förstå om man varit där.
Matchen blev en enda lång nervpärs där bortalaget stundtals förväxlades med ett handbollsspelande Barcelona.VM i bollinnehav ger som bekant inga trepoängare och trots att City tog ledningen levde hoppet om en United-vinst givetvis vidare. Vid kvitteringen förvandlades Old Trafford till en enda stor järnhand som kramade musten ur Cityspelarna, som till slut inte kunde stå emot. När avgörandet kom blev allt runt omkring surrealistiskt och dimmigt. Jag skrek, skrattade, kanske till och med grät en skvätt. Vem vet. Jag vet bara att jag fick uppleva min dröm och den blev bättre än vad jag någonsin hade kunnat ana.
Ombord på flyget hem hamnade jag bredvid en man och hans son. Han berättade att han är ett inbitet United-fan och att han hade tagit med sig sin son till Old Trafford för första gången. Sonen, som satt med ett par gigantiska hörlurar på sig och ansiktet i sin Ipad, hörde inte vad vi pratade om. Jag frågade mannen hur gammal sonen är. Han är tolv, svarade mannen. Jag vände mig mot fönstret medan ögonen fylldes av tårar.
GGMU
TV: Neville uppmanar Uniteds ägare: "Ge upp Old Trafford"
