West Ham - Manchester U2 - 0
Fem tankar efter förlusten mot West Ham
Manchester United reste till London Stadium och stod för ännu en uddlös insats. Tvåmålsförlusten resulterar i att man nu klättrar upp till 13 förluster denna säsong innan vi nått julafton. Problemen hopar sig såväl på planen, i sjukstugan, på tränarbänken och i styrelserummen. Allt är skit. Jag uppmanar alla att fira en lycklig jul och tänka på något helt annat, men stanna först kvar och läs om några av de problemen vi har i utbyte mot en väldigt relevant ljusglimt.
1, Willy Kambwala!
Ja, trots att det var dötrist, tråkig och alldeles, alldeles värdelös så kan vi väl ändå börja med något roligt. I april 2018 var en grupp tonåringar från Frankrike på besök på Old Trafford för att se United spela (och såklart förlora) mot West Bromwich. En av de skall ha sagt ”en dag ska jag komma tillbaka och spela här.” 2020 köpte vi den då 16-årige citatmaskinen Willy Kambwala. Efter att ha tillbringat halva pandemin skadad i ett nytt land uppfyllde han idag sin egen profetia.
Och hur gick det då? Jo men helt okej, ändå. Fransmannen skall inte beskyllas något av målen och gav ändå ett stabilt intryck. Framtiden ser ljus ut. Åtminstone för honom.
2, Matchcoachningen
Första halvlek var ändå okej. Den var urbota tråkig, absolut, men United gav sken av att ha kontroll på matchen och skapade några farligheter. Den andra halvleken var egentligen inte jättemycket sämre, men ett lag växlade upp och det var inte Manchester United. Det som nästan är värst är att West Ham inte direkt gör någon bländande insats, men hemmalaget var effektiva när det behövdes och behöver inte på något sätt skämmas för en 2-0-seger. Bänken såg förvisso ut som följer: en målvakt, en spelare vi plockat in på fri transfer, två spelare på lån, tre från den egna akademin, en kille vi hittade i Sydamerika och slutligen en spelare som om några dagar kommer att lämna klubben. Det är inte jättemycket att försöka förändra en matchbild med, men Erik ten Hag försökte iallafall. Han försökte försent och han försökte genom att fortsätta spela spelare ur sin naturliga position. Det var ett mycket märkligt försök i raden av många, och även om man inte skall klandra Ten Hag för allt som är fel i United är matchcoachningen och förmågan att ändra en matchbild nästintill obefintlig.
3, Den där sista jä*la tredjedelen
Vi har pratat i leda om Antony och Marcus Rashford, om bristen på leverans till centralanfallaren och om Vi borde därtill prata mer om Alejandro Garnachos enormt inkonsekventa slutprodukt. Men problemen är såklart större än så. Trots att, som vi var inne på redan innan matchen, Rashfords form förra säsongen sminkade över problemet gjorde vi inte överdrivet mycket mål då heller, och extremt kritiska frågor bör rättmätigt ställas på Ten Hag och hans stabs (den där rekryteringen av Benni McCarthy blir mer och mer tveksam) förmåga att coacha anfallsspel. Det finns dock ganska goda förklaringar, till exempel att vi till stora delar av förra säsongen spelade utan en anfallare som hör hemma på den här nivån och den här säsongen har saknat tillräckligt många nyckelspelare i olika faser av säsongen för att hinna coacha ihop en struktur. Men det är för dåligt ändå. En annan är att spelarna ser totalt dränerade ut på både självförtroende och förmågan att konsekvent fatta rimliga beslut i den sista tredjedelen – två ganska centrala delar i anfallsspel och fotboll generellt. Men, det är faktiskt för dåligt ändå. Vi har inte gjort mål på fyra matcher, över 6 timmar. Vi har i flertalet matcher den senaste tiden gått in i perioder om mer än 20 minuter där vi inte haft ett skott på mål. Det är någonting betydligt värre än dåligt.
4, Pragmatik gone too far
Alldeles för många röster har i åratal, och den senaste tiden med Ten Hag som fokus, riktats mot Uniteds brist på egen spelidentitet. Jag kan för mitt liv inte förstå hur man orkar tjata sig till leda på detta och upprepa samma sak gång efter annan. Men om vi ska till att försöka förklara detta med dagens match som grund kan vi väl säga såhär: Erik ten Hag har varit på tok för pragmatisk för sitt eget bästa. Han har kompromissat i leda med sättet han tidigare formerat sina lag för att passa dels sitt breda spelmaterial, men kanske framförallt några specifika spelare. Mycket av spelet är just nu, och har varit ett tag, anpassat efter Scott McTominays förmågor att anlända i straffområdet. Det är inte värt det. Två avgörande insatser gör det inte värt att förkasta allt annat spel för att en spelare kanske ska göra mål. Det är en strålande plan B, en som kanske hade behövts till exempel idag, men Ten Hag har låtit det gå för långt. Han verkar ha en tendens att köra på med sina pragmatiska ”quick-fixes” lite i leda (se exempel Weghorst som 10:a förra säsongen), och jag hoppas verkligen inte att han gör det mycket längre. För Ten Hag är långt ifrån oansvarig för att den här säsongen utvecklats som den gjort, men han är inte det största problemet i klubben. Att sparka honom nu löser absolut inga problem. Men pragmatiken han behövt använda sig av har gjort att det är en fullt förståelig reaktion.
5, The United way
Ja men vafan, låt oss avsluta med något kul ändå! Och koppla an till den första punkten. Den här säsongen inleddes med att vi bland annat plockade in Jonny Evans på ett korttidskontrakt. Sedan dess har Marcus Rashford trots en katastrofal form fortsatt vara en nyckelspelare, Scott McTominay stått för några otroliga insatser och dessutom fått axla kaptensbindeln, Alejandro Garnacho gjort ett av årtiondets vackraste mål och Kobbie Mainoo fått ett enormt förtroende som ensam defensiv mittfältare i ett icke-fungerande lag. Idag fick Willy Kambwala dessutom göra debut. Mycket är fel med United, men akademin ser bättre ut än vad den gjort på länge och resultat har börjat skördas redan nu. Och vilka spelidéer vi än ser eller inte ser kommer det alltid vara det viktigaste. Framtiden ser ljus ut, jag lovar.