Manchester U - Crystal Palace0 - 1
Fem tankar om förlusten mot Crystal Palace
Manchester United står återigen för en slätstruken insats på hemmaplan mot ett inte allt för skräckinjagande Crystal Palace. Den fjärde förlusten på sju matcher leder sannolikt till att trycket på Erik ten Hag når stormstyrka.
Mjukglasspsyken
Ett slitet modeord i supportersvängen, men i brist på andra uttryck kommer det väl till pass för att beskriva vad som händer när Manchester United hamnar i underläge. En slags massparalysering verkar omedelbart träda i kraft och spelarna får ett stressat uttryck i ansiktet. Bruno tappar tålamodet, Rashford hänger med huvudet och Lindelöf går in i varje situation som om det vore fem minuter kvar av matchen. Under Solkskjær lyckades laget vända matcher i parti och minut trots ett sämre lag på pappret jämfört med dagens trupp. Förutom vändningen mot Forest kan jag inte minnas när United lyckats vända under Ten Hags ledning. Någonting är uppenbarligen väldigt fel och känslan är att det byggts upp en kultur där man inte får misslyckas vilket har lett till en rädsla som lamslår spelarna.
Rashford olycklig
Den senaste säsongens succé ter sig nästan surrealistisk när man ser Marcus Rashford spela fotboll just nu. Engelsmannen inleder ofta matcherna piggt, men det krävs inte mycket innan huvudet börjar hänga. Ett missat skott, ett par smällar eller en utebliven passning och lågan släcks direkt. I ett välmående lag är det oftast ingen fara om lagets offensiva stjärna har en sämre dag, men det blir smärtsamt tydligt hur Rashfords kräftgång påverkar hela laget offensivt. Frustrationen är påtaglig.
Desperationen saknas
När varken spelet eller den individuella skickligheten fungerar så brukar man åtminstone kunna förlita sig på lagmoralen. Men precis som jag är inne på ovan så verkar rädslan att misslyckas lamslå hela laget. Spelarna börjar titta på varandra, tappar initiativförmågan och mest illavarslande - man ger inte det där lilla sista som krävs för att vinna nästa boll, hinna före linjen eller kasta sig in i situationerna och riskera en smäll.
Har Erik ten Hag börjat tappa greppet?
Trycket på Erik ten Hag är förvisso inget nytt - nederländaren visste vad han gav sig in på när han skev på för världens största klubb. Fjolårssäsongen slutade i dur och kraven inför årets säsong vreds likt en naturlag upp ett par snäpp. Förtroendet för Ten Hag är sannolikt fortfarande stort hos ledningen men efter att ha inlett säsongen katastrofalt lär trycket utifrån knappast minska. Den tidigare Ajaxtränaren har spelat ett högt spel med sin hårdföra ledarstil, men frågan är om det går att fortsätta med samma kravbild på spelarna. Just nu verkar hårdheten mest ha skapat en rädsla att misslyckas och det vet alla som jobbat med ledarskap hur det kan sluta.
Mason Mount enda ljusglimten
Om vi ska försöka hitta något positivt så väljer jag att lyfta upp Mason Mounts insats. Engelsmannen verkar ha nyttjat sin skadeperiod till att bygga upp sin fysik och samtidigt är han en av få som visar vilja och hjärta på planen. Spelmässigt visar han dessutom stundtals upp de kvalitéer som han värvades in för. Här finns det något att bygga vidare på.
GGMU
Vilket är Uniteds största problem? Tyck till!
