Manchester U - Aston Villa3 - 2
Fem tankar om vinsten mot Aston Villa
Jaha nähä, mhm… joråsatt det här blev ju helt underbart. Det var tack och godnatt, det var på väg att bli ytterligare en i mängden av typiska Manchester United-matcher säsongen 23/24. Men, United kan faktiskt göra mål, och så vände allt och det blev en lika typisk United-vändning under elljusen på Old Trafford.
Att snooza är ingen bra idé
I matchen mot Chelsea för några veckor sedan kom United ut i full fart, satte in en hög och aggressiv press. Chelsea fick inte andas med bollen och misstag stressades fram gång på gång. Vad är det som hindrar United från att inleda fler matcher på det viset?
Det var inte så att Aston Villa totalt körde över United under inledningen, men det var ändå gästerna som var det klart bättre laget första 25 minuterna. När man som lag inte riktigt får grepp om en match ska man ändå kunna begära att vissa hygienfaktorer finns där. Men när det också blir totalt haveri på defensiva fasta och två bollar hamnar i eget mål och är det tack och godnatt.
United kom visserligen in i matchen under resterande del av första halvlek, hittade en del lägen och parkerade ofta på offensiv planhalva. Men helt ärligt, det håller liksom inte att börja ta tag i saker först när man ligger under med 0-2. Det ska ju vara precis tvärt om, United ska äga Old Trafford och diktera villkoren från start.
Fel sida, rätt sida
Offside är inte bara ett briljant fotbollsmagasin, det var också det Manchester United bestämt sig för att springa gång efter annan. Även om offside-regeln genomgått en del förändringar genom åren har den funnits sedan 1863 (om min efterforskning stämmer), så nog kan det inte undgått någon United-spelare hur den fungerar. Trots det blåstes anfall efter anfall av när hemmaspelare sprang för tidigt och passningar kom för sent.
Det är små marginaler, ibland har man dem med sig och ibland mot sig. Men när det finns så stora brister i det egna bollförandet och uppställda spelet och taktiken mycket bygger på snabba omställningar och tidiga bollar in bakom Villas backlinje får man inte slarva med dessa marginaler. Flera anfall som kunde lett till farligheter blåstes av och Garnachos reducering direkt i andra halvlek dömdes bort.
När så en större beslutsamhet till slut fanns och tajmingen satt hittade Rashford på nytt Garnacho och det var reducerat. Någonstans skapar man sin egen tur.
Tack och godnatt, men vi lever
United hade gått och lagt sig, blivit nedbäddade och sagt godnatt efter 25 minuter. Men det blev ingen djupsömn under slutet av första halvlek och när reduceringen kom en bit in i andra halvlek kastades täcket och energin började komma tillbaka. United både vaknade och visade att man lever. Genom att beslutsamt ta sig an situationer över hela plan, allt från ett långt Evans-ben framför eget mål till vunna dueller och precisa passningar. Det var som att Erik ten Hags lag faktiskt bestämt sig för att det inte var okej att avsluta 2023 på hemmaplan med ytterligare en förlust.
Christian Eriksen pingade passningar, Bruno Fernandes både pingade passningar och pressade livet ur motståndare och Kobbie Mainoo dikterade spelet på ett rasande elegant sätt. Och så Alejandro Garnacho, han virvlade runt på allra bästa vis. Att trots den svaga formen och resultaten som gått emot i ryggen ändå hitta en väg tillbaka och vända är otroligt starkt. När annat inte fungerar finns det i detta väldigt mycket att bygga på. Manchester United lever.
Måååååååål!
När Kimi Räikkönen tog målflagg som vinnare av USA:s Grand Prix i Formel 1 i oktober 2018 hade det gått 140 race sedan hans senaste vinst. Via radion fick han exalterade gratulationer från sin raceingenjör, själv konstaterade finländaren kallt f**king finally. Riktigt så iskall var varken jag hemma i soffan eller Alejandro Garnacho när han skickade in reduceringen efter assist från Marcus Rashford. Men jag kände precis det där som Räikkönen kände. Och när Garnacho sedan kvitterade steg pulsen ytterligare, både för mig och Garnacho. När klockan sedan tickat över 80 på matchuret och Rasmus Højlund distinkt prickade in 3-2 var det ett F**KING FINALLY så det heter duga. Äntligen gjorde dansken mål, äntligen var United tillbaka på vinnarspåret och äntligen kunde hur mycket tyngd som helst släppa från axlarna.
Inga mål på fyra raka matcher i ligan, och bara fyra mål på hela säsongen i ligan från anfallslinjen – det var ingången till matchen. I andra halvlek bröts den mållösa sviten, samtidigt som anfallslinjens målproduktion nästan dubblerades. Dessutom assist av Rashford, så vi kan nästan säga att den faktiskt dubblerades. Detta om något kan väl ge självförtroende framåt.
Old Trafford ger magiska vändningar
Efter 0-2 i baken och ytterligare en halvlek utan mål hördes burop från Old Trafford-läktarna, och Aston Villas tillresta supportrar sjöng om att Erik ten Hag skulle få skriva in sig hos Arbetsförmedlingen redan imorgon. Men så började gästernas klack tystna och hemmasupportrarnas lungor fylldes med luft. Garnachos reducering dömdes bort, skitsamma – nu kör vi! För varje mål höjdes volymen och för varje mål gavs spelarna mer energi från läktarna. Garnacho manade på, publiken svarade. Publiken gav mer, Garnacho svarade. Kobbie Mainoo byttes ut och eldade på, publiken svarade och likt en magnet sögs Højlunds avslut in i mål. Den extas vi fick ta del av när dansken firade sitt mål framför Stetford End – tillsammans med HELA laget, och tillsammans med hela Old Trafford – är svårslagen. En Wan-Bissaka brytning ut till hörna firades både av medspelare och på läktarna, Emiliano Martinez buades ut vid varje bolltouch efter hans Rashford-kapning.
You’re not singing anymore riktades mot Villa-klacken, sången kom från alla andra delar av Old Trafford. Garnacho älskar Højlund och hade en av sina bästa dagar i livet, jag älskar matcher som denna på Old Trafford och hade en av mina bästa dagar på länge.
Vilket BANG det blev!
Manchester United var pressade mot repen, men reste sig på nio och stod för en helt underbar vändning. Vad tänker ni, vad känner ni? Dela med er i kommentarsfältet.
TV: Alla PL-mål på Boxing Day 2023
