Fulham - Manchester U0 - 1
Fem tankar om vinsten mot Fulham
90 minuter av krampaktig fotboll hann ticka förbi innan Bruno Fernandes frälste United med ett segermål. Tre poäng in på kontot men även en katastrofal prestation på många sätt.
Antonys sista match i United
När det kom ut så kallade “team news” på Uniteds officiella kanaler som frontades av en bild på Antony visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Det lutade snarare åt gråt efter hans fruktansvärda prestation mot Fulham. Han var totalt osynkad med övrig offensiv, ofarlig en mot en och verkade mer eller mindre ha gett upp hoppet på sina förmågor. Men jag är ju ändå inte förvånad. Kanske bör jag istället skratta åt det faktum att han får lov att återupprepa samma mönster match efter match, helt utan konsekvenser. Erik ten Hag har satt all sin prestige i spelaren och det tycks vara för smärtsamt att plocka av honom. Enligt mig är det något som borde ha gjorts för länge sedan men som framförallt borde ha gjorts före minut 60 i dagens match. In kommer en hungrig och skicklig Facundo Pellistri som adderar något på sin högerkant, en fin passningsfot och en betydligt vassare synk med sina lagkamrater än Antony visat upp. Om jag vore Pellistri skulle jag vara upprörd över det lilla förtroende han fått. Vad finns det för honom att uträtta i United om han inte ens får chansen när lagets sämsta spelare vecka ut och vecka in är den som spelar på hans position? Detta är ett i raden av exempel där ten Hag måste bryta destruktiva beslutsmönster för att han ska få tillbaka mitt förtroende. In med Pellistri i startelvan framöver!
Harry Maguires återkomst
Raphael Varane fick se dagens match från bänken på något oklara grunder men kommer väl med stor sannolikhet återfinnas i Uniteds startelvor snart igen om han kan hålla sig skadefri. Den tilltänkta partnern till fransmannen är Lisandro Martinez men frågan är om inte han får det tufft när han då ska konkurrera med Maguire om platsen. Maguire var en spelare jag trodde vi var helt klara med, en tragisk komedi som fick sitt slut, men nej, sedan segermålet mot Köpenham lever Maguires återkomst i allra högsta grad. Bortsett från kräftgången mot Newcastle har Maguire varit en av få spelare med en genomgående jämnhög nivå. Visst, Fulham kanske inte har den offensiven man räds av allra mest men det är ändå hemmalaget som hittade tempot i andra halvleken och som såg farliga ut i omställningarna. Här står både Maguire upp på ett jättefint sätt och försvarar sin box med få misstag. Jag är såklart lite rädd att tidigare katastrofmisstag återigen skall infinna sig i Maguires spel men tills dess ska han ses som en fullgod mittback i startelvan.
Avväpnad och uddlös offensiv
Hyllas dem som hyllas bör och i detta fall är det tyvärr Fulhams mittlås i form av Tim Ream och Calvin Bassey. De avväpnade framgångsrikt Uniteds offensiv men framförallt Rasmus Højlund som jag hade satt mycket av mitt hopp till inför matchen. Han kommer inte alls till sin rätt med boll men fortsätter bidra med sina slitvargskvaliteter där han framförallt jobbar på nyttigt i presspelet. Inför säsongen investerades det i Højlund med önskan om en målgörare men det kan han inte titulera sig som än. Varje spelare bär såklart ansvar över sin prestation. Det är flera spelare i denna trupp som har världsklasskvaliteter men det är ändå ett så oerhört uddlöst spel på en kollektiv nivå så att det nästan genomgående ser ut som ett gäng vilsna grabbar som endast spelar för sig själva. Det tas initiativ från alla möjliga håll och kanter men spelarna möter aldrig upp varandra i dessa initiativ. Ofta får Ream eller Bassey enkelt nicka ner en boll som går mot t.ex Højlund och då finns det inga medspelare där som plockar upp andrabollen. Vinns inte bollen i varken första, andra eller tredje duellen blir det helt enkelt omöjligt att vinna matcher i längden. Nu räddas offensiven upp av individuell briljans men det är inget de kan fortsätta att räkna med, inte minst när United ställs mot tuffare motstånd.
Onana trygg mellan stolparna
Andre Onana har stått för ett par gängliga prestationer i år vilket har lett till stark kritik. Han har lyssnat och svarat på kritiken i diverse intervjuer och tagit på sig sina misstag istället för att skjuta ifrån sig ansvaret. Det kan inte vara lätt att göra detta när ens företrädare heter David De Gea och när man kommit in för en ansenlig summa pengar. Idag tycker jag verkligen att han visar trygghet mellan stolparna då han är bidragande i den första uppspelsfasen med stundtals spelar uppluckrande långbollar, men framförallt genom en totalt matchavgörande räddning. Färskt i minnet är även straffräddningen mot Köpenhamn och det känns som att Onana går från klarhet till klarhet.
Dysfunktionellt mittfält är ett tydligt sjukdomstecken
Jag tänker inte stå här och låtsas som att segern är något att fira. United är världens största fotbollsinstutition som krampaktigt slutligen lyckas lösa en seger mot ett mediokert Fulham. Jag hade kunnat skriva om vilken fantastisk prestation kapten Bruno Fernandes efter många om och men vaskat fram, men när det ser så idéfattigt ut som det gör idag så finns det ändå mer att önska.
Till att börja med var mittfältet helt dysfunktionellt idag. Christian Eriksen som jag har en fäbless för är helt osynlig i sin meningslösa roll där hans kvaliteter framåt aldrig utnyttjas. Utöver Eriksens alibiinsats så gör faktiskt Scott Mctomminay en riktigt bra match med ett bortdömt mål som guldstjärna, detta är alltså en spelare som ten Hag aktivt velat bli av med.
För att stabilisera och göra detta mittfält mer dynamiskt plockades Sofyan Amrabat och Mason Mount in under sommaren men de har istället fått nöta mycket bänk. Och när Mount byttes in såg man en spelare utan självförtroende. Hur ska spelarna lyckas uträtta något på en fotbollsplan när det inte finns tecken på kontinuitet och en kollektiv idé? Problemet sitter självklart i Uniteds stomme. Med de omfattande resurser som trots allt varit tillgängliga ska ten Hag kunna uträtta mer och ingjuta en starkare tro i en spelargrupp. Att plockas in och ut ur en startelva när du blev lovad guld och gröna skogar på förhand skapar både individuell och kollektiv osäkerhet som huvudtränaren bär ansvaret för. Så ska det inte vara men med dessa tre poäng så köper sig ten Hag kanske ytterligare lite tid medan den “sportsliga ledningen” kör ner huvudet i sanden. När det börjar krackelera ordentligt kommer man slutligen bli tvungen att agera.
Skulle du säga att segern är värd att fira eller bör man som jag snarare rikta kritik på grund av ytterligare en dålig prestation? Har Antony satt sin sista potatis som Unitedspelare eller förtjänar han fler chanser? Varför fungerar varken offensiv eller mittfält, vad behövs för att laga de båda delarna?
