Lagbanner
För Manchester

För Manchester

Det har passerat fyra tränare, sex år och mer eller mindre en hel trupp. Nu ska Manchester United spela en Europacupfinal igen och allting ser ut att vara på väg åt rätt håll. Men när hymnen spelas, låter den inte som den ska. När laget går in ser det inte ut som det borde. Och i vardagsrummen i Manchester är ingenting som förut.

 Att skriva om finalen av årets Europa League utan att börja där alla tankar bör vara, vore en skymf. Dådet mot Manchester Arena och den publik som varit där för att se en tonårsidol, har ingenting med själva matchen i sig att göra. Samtidigt så kommer den att märkas kring arrangemanget, den kommer att finnas i luften och det kommer vara spelare som har den med sig in på planen. Där kommer det finnas spelare som vuxit upp i och kring Manchester, som aldrig bott någon annanstans och som mycket väl skulle kunnat ha en syster, vän eller släkting på konserten under torsdagskvällen. Det borde kännas overkligt men det var alldeles för nyligen som vi själva upplevde det som spelarna i United förmodligen tänkte när de såg nyheterna. ”Känner jag någon som skulle dit?”  ”Har jag sett nånting på sociala medier?” ”Lever alla jag älskar?”
 
Vi har nyligen själva varit där, vi som bor i Sverige i stort och i Stockholm inte minst. Det finns säkert många olikheter mellan Manchester och Stockholm, men den enda likheten som jag vet om är också den enda som betyder någonting. Öppenheten, vänskapen. Det där som Stockholm aldrig varit känt för i övriga Sverige, som vi kärleksfullt visade upp den där svarta fredagen, den känslan finns även i Manchester. Terrorattacker som dessa beskrivs alltid som ett hot mot vår civilisation och vårt sätt att leva. Valet av städer att attackera är kanske inte alltid rationellt, men det är inte sällan man läser in någonting mer än att det enbart skulle vara en attack på västvärlden. Manchester är knappast en stad som IS-liknande organisationer skulle tycka om, snarare precis tvärtom. Där är alla välkomna, där kommer alla från samhällets alla klasser och arbetarklassen har byggt det som står där idag. Din etniska bakgrund, din religion eller din sexuella läggning ska inte påverka din vardag och din frihet. Därför kommer Manchester att stå upp mot hatet och det är därför Manchester United ska stå upp för sin stad.
 
För annars är det ju en match som klubben, företaget och varumärket Manchester United inte ens skulle vilja spela. Man får ju inte glömma alla beteckningar nu för tiden, gällande vad United faktiskt är. Utvecklingen har varit på gång precis lika länge som Premier League har existerat, men den fullständiga ut blomstringen lät vänta på sig tills Sir Alex arv börjat droppa av och marknaden tog vid. David Moyes var tronföljaren som tappade all tro på sig själv. Louis van Gaal var den maktgalna holländaren som ville allt på en och samma gång. Under deras respektive tid eskalerade ”varumärkersfieringen” av Manchester United och oavsett resultat så visade boksluten svarta siffror i rekordbelopp. Klubben med en av Storbritanniens mest fascinerande historia hade gått ”full market” och då finns det bara en man att ringa. José Mourinho såg till att svara.
 
Han tog med rekordvärvningar och reklampelare på precis det självklara sätt som bara José Mourinho kan. Klubben basunerade ut att Pogba har kommit hem trots att han är uppväxt utanför Paris. Zlatan var Zlatan och hela England väntade på att få såga honom sönder och samman. I ett onormalt transferfönster för en United-supporter hade det räckt med värvningarna av Eric Bailly och Henrikh Mkhitaryan, men det var utöver onormalt. Det här var bisarrt.
Jose Mourinho har aldrig lovat flödande anfallsfotboll och snygga mål, han har bara lovat resultat. Bilden av vad Manchester United är har här och nu för alltid förändrats. Den fotbollen som vi en gång agerade i finns inte kvar, den fotboll vi en gång spelade är oviktig. Allting Manchester United tar i, om det såväl handlar om en ny chipssponsor eller en match borta mot West Bromwich, handlar om resultat. Det har genomsyrat hela säsongen och det kommer att fortsätta genomsyra klubben under den närmsta framtiden och förmodligen längre än så.
 
Av de spelare som startade den senaste Europacupfinalen United spelade så finns bara tre stycken kvar. Wayne Rooney blev lovad kaptensbindeln men placerades mycket riktigt på bänken vartefter den här säsongen gick. Michael Carrick har fyllt sin funktion som inhoppare och funktionsspelare på det centrala mittfältet när behovet funnits. Antonio Valencia har uppfunnit sig själv och varit en av årets bästa spelare i hela United. Fem spelare har lagt skorna på hyllan, varav tre skeppades iväg till andra klubbar innan beslutet togs. Fabio, Hernandez och Evra spelar fortfarande även om den sistnämnda kanske framförallt gör succé som världens lyckligaste man på instagram. Av de spelarna som satt på bänken finns bara Chris Smalling kvar.
 
Det kanske inte säger någonting för en del, men för mig personligen är det en annan klubb som går in på Friends under onsdagskvällen. Där finns signaler om en tid som en gång var i form av Jesse Lingard och Marcus Rashford, Antonio Valencia och Michael Carrick. Men det är en klubb som leds av den tränare som vi en gång avskydde som pesten. En klubb som inte hade några problem med att ta till sig allt vad Paul Pogba och Zlatan Ibrahimovic innebar i form av reklamfilmer och uselt ”tajmade” filmer på sociala medier. Manchester United har låtit spelare vara större än klubben, allt för att ta sig tillbaka till den topp man en gång tillhörde. Och då räckte det ändå bara hit.
 
Mourinhos resultatfokus har tagit oss hit och nu finns det bara ett resultat som är acceptabelt. Förlust mot Ajax innebär ytterligare ett år utan Champions League och med största sannolikhet förlorade nyförvärv som ska ta det här varumärket vidare mot den kommersialisering som man är med och leder. Ligan gav Mourinho upp helt vid 1-1 mot Swansea och den turnering som han själv sågat är nu hans enda hopp. En match, ett resultat och dem förutsättningarna brukar passa portugisen alldeles utmärkt.
 
Det kommer att vara kontrollerat och riskminimerande utan tillåtelse för några större utsvävningar. Nog för att det finns skadefrånvaro men truppen är alldeles för bra för att inte klara av det ändå. Även om den också är alldeles för bra för att sluta sexa i ligan. United ska hantera, demontera och städa av ett hungrigt Ajax, en klubb som inte haft samma utveckling som United.
 
Det finns väldigt mycket med den här klubben som jag inte känner igen mig i längre, som jag inte vill kännas vid. Men fotbollen är vad fotbollen har blivit och i det går att argumentera för att det här var den enda vägen som fanns. Under onsdagskvällen går 11 spelare ut iklädda en tröja som burits av moderna klubblegendarer som Giggs, Scholes och Cantona. De går kanske inte ut med samma känsla för bröstet, med samma kärlek till vår klubb.
 
Men är det några man går ut för så är det staden Manchester.

Och Manchester förtjänar bara det allra bästa.  

Gustaf Granqvistgustaf.granqvist@gmail.com@ggranqvist2017-05-23 23:24:00
Author

Fler artiklar om Manchester U

Inför: Arsenal – Manchester United