"Fotbollsklubben" Manchester United, del 2: Återtåget
Berättelsen om varför det krävs citationstecken för att benämna Manchester United som en fotbollsklubb fortsätter. När vi nu kommer till de ack så händelserika senaste åren letar sig ljusglimtarna in bakom de annars mörka och stängda korridorerna på Carrington, Londonkontoret och var nu Uniteds sportchef och hans kumpaner basar. För vi har ju faktiskt en sportchef, och det är framförallt honom vi ska prata om nu.
Så har vi då till slut nått fram till situationen av i dag, där John Murtough innehar den i United-kretsar smått mytomspunna rollen som Footballing Director, en roll vi för enkelhetens skull fortsättningsvis benämner sportchef. Efter många år av rykten fram och tillbaka i om och hur och när United skulle anställa någon med en liknande roll blev det tillslut, till absolut ingens förvåning, en intern rekrytering. Vem är så Murtough? Vad har han gjort hittills och vad gör han om dagarna nu? Och kanske mest relevant: Vad talar för att den sportsliga organisationen är och kommer bli bättre under honom?
Innan Murtough tillsattes som sportchef fanns lite att veta om honom, och än idag är han som person ganska höjd i dunkel (det går till exempel inte att hitta något specifikt födelseår). Under våren gav Laurie Whitwell på The Athletic dock en informativ överblick om Murtougsh bana till United och uppgifterna han stått inför. Mycket av informationen i följande stycke kommer från den artikeln, vilken i sin helhet går att läsa här.
Vem är John Murtough?
Murtough föddes och växte upp i Longsight i Manchester och har sedan barnsben varit en idrottsman. I sin barndom spelade han faktiskt ett tag för Fletcher Moss Rangers, klubben som gett oss bland andra Sir Marcus Rashford, Jesse Lingard och Danny Welbeck. I tidig vuxen ålder började han däremot ge sig in på en mer akademisk idrottslig bana och läste idrottsvetenskap och sportpsykologi i Liverpool (märkligt val av studiestad, men låt gå). Han gjorde en längre första sejour i Everton kring millenieskiftet innan Chris Coleman knackade på dörren och tillsatte honom som Academy director i Fulham. Murtough följde sedan med Coleman till Coventry innan Moyes tog tillbaka honom till Everton 2008. I Everton började han med den väldigt moderna titeln ”sports scientist” under David Moyes, och jobbade sig sedan uppåt i klubben. Under hela den här perioden verkar Murtough ha jobbat otroligt flitigt med att utveckla och professionalisera ungdomsfotbollen i klubbarna han varit i, där bland annat Evertons FA Youth Cup-vinnande lag 1998 i mångt och mycket var präglat av hans arbete.
Han hann sen med ett år som ”Head of Elite Performances” för Premier League innan Moyes som tidigare nämnt plockade med honom till oss. Han började med en beskrivningsmässigt ganska vag roll direkt underställd Ed Woodward, en roll som sedermera utvecklades till att befästas som ”Head of Football development”. Han var alltså indirekt sportchef ganska tidigt, med tanke på hur lite Woodward faktiskt kunde. Den posten innehade han från 2016 fram tills hans befordran till sportchef i mars 2021. Alla rapporter från hans tid i klubben rapporterar om honom som en ”fixare”, vilket ju är tur med tanke på att det finns en del att fixa. I hans nuvarande roll uppges han ha ansvar för ”overall leadership and responsibility for operations and strategy across all football functions” (saxat från den officiella hemsidan). När den befattningen instiftades ackompanjerades den också av en underställd ”Technical director”, dit klubbekantingen Darren Fletcher anställdes. Om Murtoughs olika titlar till och från varit vaga är det ingenting mot Fletchers roll, där till och med källor från klubben rapporterat om att de inte riktigt fattar vad han gör. Idag verkar det dock ha blivit lite tydligare, då Fletchers roll skall vara som en brygga mellan den sportsliga ledningen och framförallt tränarstab och spelartrupp, men i vidare omfattning även till ungdomslagen. Detta för att se till att det man jobbar med implementeras på rätt sätt. Med dessa två intåg i klubben förfinades den tidigare strukturen något, till att då (mars 2021) se ut på ett ungefär såhär:
Bild från The Athletic, mars 2021
De överkryssade namnen är personer (och i vissa fall roller) som inte längre är kvar i klubben. Redan här kan man se en viss professionalisering och breddning av ansvarsfördelningen, och grunder som inte alls varit speciellt tydliga utåt sett lades för att förbättra hela organisationen. I synnerhet a-lagets egna verksamhet (där sådana ansvarsområden som spelidé och spelarutveckling ingår) verkar då ha separerats från mycket av de andra. Kring rekrytering och strömlinjeformningen av den sportsliga organisationen ”bredvid” a-laget fanns det dock en hel del kvar att göra, vilket inte minst blev tydligt under sommarens transferfönster och bristen på motkandidater till de spelarna och spelartyper Ten Hag ville plocka in.
Det första året: Damerna, Rangnick och tränarjakten.
På det sättet såg det alltså ut under hela Murtoughs första år som sportchef, ett år under vilket han fortsatte röra sig ganska mycket i skuggorna. Sett till vad som skett den senaste tiden är en vedertagen gissning att han ganska omgående började utreda hur klubben skulle kunna utvecklas ännu mer med flera interna omorganisationer. Det mest publika var dock hans arbete med de andra representationslagen (damerna och u23-laget) samt Murtoughs hjärtebarn – ungdomslagen. Murtough verkar tidigt ha insett hur långt efter akademin hamnat övriga toppkonkurrenter, och rykten om Uniteds tidigare lättja kring konkurrenters framfart och insiktslöshet kring sitt eget tappade attraktionsvärde har nu mötts av en rad rekryteringar och befordringar. Justin Cochrane klev in och tog sig hela vägen upp till Head of First Team Development (rollen som ansvarar för att utveckla och ungdomsspelarna till a-laget innan han lämnade för Brentfords A-lag, och är nu ersatt av Travis Binnion – mannen som ledde laget som vann FA Youth Cup i våras. Nick Cox, som kom från Sheffield United 2016 har blivit befordrad från u-lagstränare till att vara akademichef. På spelarnivå skall rekryteringarna av bland andra Amad, Hannibal Mejbri och Alejandro Garnacho vara Murtoughs arbete från start till mål.
Som ett exempel på det övriga, mer publika arbete under förra säsongen kan vi ta den framträdande rollen Murtough hade i damlagets alla rekryteringar när Casey Stoney sa upp sig förra sommaren. Trots en allmän skepsis och vad det verkade som totalt kaosartat läge i damlaget så gjordes mängder av värvningar innan Marc Skinner till slut anställdes som ny tränare. I samtliga kommunikéer kring dessa var det Murtough som svarade på frågor och förklarade hur man tänkt kring spelarrekryteringarna och vägen framåt. Skinner själv får vänta med utvärderingen, men På samma sätt var det Murtough som svarade på frågorna när Erik ten Hag anställdes, och varför klubben valt just honom.
Innan vi landar i vad som hänt sedan anställningen av Ten Hag måste vi gå igenom vägen dit, en väg som går genom hans två företrädare och med dem Murtoughs kanske mest publika handlingar innan sommaren 2022. Hur mycket det än går att säga skall vi inte fastna i Ole Gunnar Solskjaer, mer än att hans tid i klubben kändes alltid som den var på lånad tid. När den här artikeln började formuleras under förra hösten började det bli tydligt att Ole skulle få sparken, och då skrev jag följande kring arbetet med att hitta hans ersättare: Det måste finnas någon som har ett övergripande ansvar för det sportsliga över den som har det övergripande ansvaret för laget. Det måste finnas någon som säkerställer att såväl den vaga vinnarkultur klubben vill etablera som den lite mer handbegripliga tanken att klubbens spelidé alltid ska vara offensivt inriktad förs vidare, hela vägen från a-laget ner till de yngsta juniorkullarna För att det inte ska vara stollarna i styrelsen som fortsatt har detta ansvar bör det åläggas John Murtough, eller hans efterträdare. Trots att det verkar ha varit den yttersta ledningen som fattade besluten kring om och när han skulle sparkas var det Murtough som ledde arbetet med att hitta Solskjaers ersättare, i rätt stor utsträckning tillsammans med nya VD:n Richard Arnold. Det oroväckande i att det inte fanns någon ordentlig plan redan innan yxan föll över Solskjaers sargade skalle kan vi förhoppningsvis beskylla Woodwards regim, men arbetet som väl inleddes då verkar enligt samtliga källor nära klubben ha varit väldigt gediget. När man väl insåg att man inte skulle få någon permanent tränare direkt valde United, med ovan nämnda duo i spetsen, att anställa interimlösningen Ralf Rangnick. Även där skall ganska gedigna intervjuer ha hållits, men övrigt förarbete kanske lämnar en del att önska såhär i efterhand. Spaltmeter har skrivits om det katastrofala utfallet av den rekryteringen, men där och då kittlade det till hos ganska många United-supportrar. Förmodligen inte särskilt evidensbaserat kittel, mest bara ett kittel som stammade från att det kring rekryteringen verkade finnas en tydlig bakomliggande tanke som faktiskt gick att förstå. Det var en tanke som åtminstone på förhand kändes rimlig, lite nytänkande och till och med ganska spännande. Den tanken var såklart att Rangnick efter interimtiden skulle funka tillsammans med den nyanställda tränaren och övrig sportslig ledning, och den tanken sparkade som bekant spektakulärt bakut. Bakom kulisserna pågick fortsatt sökandet efter nästa permanenta tränare, som i april resulterade i presentationen av Erik ten Hag. Om Rangnick-tanken var god men rungande naiv var tanken bakom Ten Hag desto tydligare – man plockade helt enkelt den bästa tillgängliga tränaren med tydligast ambitioner. Var det något särskilt som stack ut med just denna rekrytering var det att den på förhand känns helt och hållet objektivt rimlig. Hade man valt exempelvis Pochettino hade det återigen känts som en tränarrekrytering några år försenad, men istället valde man en tränare med en av de mer moderna spelfilosofierna i den nuvarande toppfotbollen. I och med verkställandet av den tanken är det också dags att knyta ihop säcken och blicka mot Murtoughs nutid och framtid.
Post-Woodward: Richard Arnold, Andy O’Boyle och den verkliga omstruktureringen
Ed Woodwards ämbetstid tog officiellt slut i april i år, och skall vi granska Murtoughs nuvarande jobb, de förutsättningarna han har och sia kring framtiden är väl ingenstans rimligare att börja än hos hans nya chef. Vid en första anblick är Richard Arnold skapad i exakt samma företagsmall som sin företrädare: examen från University of Bristol, bakgrund på revisionsfirman PricewaterhouseCooper och en lång karriär inom företagande bakom sig. Innan Arnold klev på som VD var han marknadsföringschef i klubben och skall bland annat vara person bakom de lukrativa sponsorsavtalen med Adidas och Chevrolet. Varenda United-supporter som hör detta och blir direkt livrädd för framtiden är givetvis ursäktad, men Arnold verkar ha just det som Woodward helt och hållet saknade: en självinsikt och vilja att släppa taget om det sportsliga till de mer sakkunniga. Sedan tillträdandet har han och Murtough tillsammans lett de viktigaste förhandlingarna kring rekryteringar, där Arnold ska ha det sista ordet innan styrelsen godkänner det. Tillsammans har de också tillsatt en enorm utredning kring hela klubbens struktur och anlitat Korn Ferry, ett företag med den sexiga inriktningen ”organisationskonsultering”, för att få ett utomstående öga på var strukturen brister och headhunta folk till de roller som behövs. För att ännu mer officiellt, fast egentligen inte alls officiellt, bevisa hur olik Arnold är sin företrädare valde han också i somras att bemöta protester nära hans hem genom att helt sonika gå ut och dricka bärs och snacka skit med dem som protesterade. Har ni inte sett videon: hitta den och gör det.
Bild från The Athletic, augusti 2022
Ungefär där någonstans är alltså den sportsliga organisationen idag. Efter att det känts som att saker gått i stiltje under typ 10 år har det under Murtough och Arnolds ledning börjat hända ganska mycket på ganska kort tid. Källor till ansedda tidningarna The Athletic och Telegraph vittnar om att det länge funnits en ”survivor culture” i klubben, alltså att gamla anställda bara är kvar som praxis. Kritiska röster har såklart en poäng i att både Arnold och Murtough också är delar av den kulturen, men de verkar göra sitt allra yttersta för att göra sig av med den. Trotjänarna Jim Lawlor, Marcel Bout och Matt Judge, tidigare scoutingansvariga respektive förhandlingsansvarig, har alla fått lämna klubben. In har Andy O’Boyle istället kommit för att avlasta Murtoughs arbete ytterligare. Det Murtough var för Woodward är nu O’Boyle för Murtough, skulle man lite slarvigt kunna beskriva det för att illustrera att vi faktiskt börjar komma en bit på vägen. O’Boyle är ganska ung, blott 39 år gammal, och har en ganska likvärdig bakgrund som Murtough och har bland annat haft samma tjänst för Premier League som ”Head of Elite Performances”. Det ryktas också frekvent om att en person med samma roll och mandat som Murtough skall anställas enkom för att ha hand om damerna, för att vidare avlasta Murtough och O’Boyle och fortsätta damernas väg uppåt. Men det yttersta tecknet på att klubben som klubb snart kan tas på faktiskt allvar igen går att hämta från i somras, när Ten Hag gav en ”exklusiv intervju” för sin arbetsgivares egna mediekanaler (visst låter det exklusivt?). Han tryckte då på att samtalen med Murtough och Arnold varit väldigt givande och att han hade uppskattat deras visioner för klubben. Att vi under bara några månader fått en av fotbolls-Europas hetaste tränare, en ny vice-sportchef, en VD som går ut och samtalar med fans och att sagda heta tränare faktiskt självmant tar upp den sportsliga ledningens roll i varför han valde att ta sig an ett av fotbollsvärldens just nu tuffaste jobb är väl bara några exempel på att det kanske tar sig ändå. Längden på den här texten får illustrera ungefär hur långt tid det tagit oss att komma hit, men kanske börjar vi på riktigt bli en ordentlig fotbollsklubb igen.
Richard Arnold (tv) och John Murtough (th) under en uppmärksammad resa till Barcelona I somras. (Bild hämtad från Manchester Evening News (och diverse sociala medier))
Om ni inte orkat läsa den här utläggningen så förstår ingen det bättre än jag, och därför kommer här ett försök till ett sammanfattande abstract slash ”TLDR”-kommentar:
Glazers intåg ledde till en enorm lättja på den sportsliga organisatoriska sidan, vilket banade vägen för att det otroliga partnerskapet som var Sir Alex Ferguson och David Gill helt enkelt försökte återskapas med kanske den minst lämpade personen i världen att göra det i form av Ed Woodward. Den andra änden av det misslyckade partnerskapet var ett gäng tränaranställningar som alla på ett sätt eller annat hanterades på fel sätt eller valdes vid fel tidpunkt. John Murtough anställdes till sportchefsrollen, eller Footballing Director som United valt att kalla det, 2021 och sedan dess ser det faktiskt ljusare ut. Tillsammans med nya VD:n Richard Arnold försöker de restaurera allt som fallerat i klubben, och huruvida de lyckas eller inte återstår att se. Med hjälp av Erik Ten Hags vad det verkar extremt tydliga och proaktiva spelfilosofi och den framtida demontränarens tidigare erfarenheter av jobb inom ordentliga fotbollsklubbar i form av Ajax och Bayern München har ännu en otroligt viktig pusselbit förhoppningsvis fallit på plats. Vi har måhända inte höga krav – gedigna efterforskningar kring tränarrekryteringar och kompetenta fotbollsmänniskor på roller inom den sportsliga sidan är inga direkt världsomvälvande grepp. Men vi börjar bete oss som en modern toppklubb igen, och någonstans måste ju Murtough och hans nya kollegor, chefer och anställda få börja.
Saker kommer nog alltid ta lite längre tid i Manchester United under familjen Glazers ledning än vad vi kanske vill. Och många, däribland John Murtough, kommer många gånger kanske behöva ”lära sig på jobbet” en del. Men United har trots sitt ägandeskap lyckats bibehålla en bild som en familjär klubb där alla skall känna till vad det är man arbetar för, och man skall göra det tillsammans. Hade vi haft ägare från t.ex. Saudiarabien eller Qatar som gått in med blodspengar istället hade åtminstone jag haft mycket svårare att hålla kvar vid den känslan, trots att ägarna inte utgör en fotbollsklubb. Så länge Glazers lyckas få vissa människor på rätt plats vid rätt tillfälle tror jag faktiskt att vi under deras ledning kan få se riktiga storhetstider igen, om än mycket senare och saktfärdigare än vi hade velat. Den absolut mest centrala frågeställningen för den här texten var om vi kan få börja känna oss hoppfulla igen – och med tillsättningarna av Richard Arnold, John Murtough och Erik ten Hag tror jag att vi har större fog att göra det än på länge. Och vet ni vad? Det kanske skiter sig ändå, men då gör det det åtminstone efter ett gediget försök. Det spelar ingen roll – We’ll never die.
