”Fotbollsklubben” Manchester United Del 1: Förfallet
Vad som egentligen har pågått bakom kulisserna i den sportsliga ledningen i Manchester United sen familjen Glazer tog över är ganska svårt att ta till sig. I två delar kommer här ett försök till redogörelse över exakt hur vi hamnade i de avgrundsdjupa vatten den ledningen verkat simma runt i under åren, och hur framtiden kanske ändå för oss närmare ytan och ljuset. Om vi når dit igen kan mycket väl tillsättandet av John Murtough komma att ses som vändpunkten, men låt oss ta det ända från början.
Spännande vindar blåser i det som faktiskt fortfarande är en fotbollsklubb. Trots Glazer-familjens starka inriktning på marknadsföring, sponsorsavtal, avkastning på (lånade) investeringar och allt annat företagsspecifikt som egentligen borde vara en marginaliserad del av Manchester United så ser det sportsligt mer intressant ut än på länge. När de problematiska syskonen med sin lojala skara anhängare nu dessutom verkar börja gå i säljtankar är det väl värt att rikta fokus mot deras gärningar och felgärningar i det som faktiskt borde vara det mest betydelsefulla i klubben. Hur ser det egentligen ut i klubbens sportsliga ledning? Hur kom det sig att den blev så rutten, under så lång tid av uppenbar misskötsel? Och finns det kanske fog för att vi som fortsatt stöttar klubben kan få vara hoppfulla igen? Jag gav mig ut på en lång resa i internets oförlovade bakgator för att försöka komma i närheten av något svar. Häng med på en resa genom hela familjen Glazers tid som ägare, Ed Woodwards sorgliga period som VD, vem hans efterträdare Richard Arnold är och varför vi under hans och i synnerhet sportchef John Murtoughs ledning kanske kan hoppas på att Manchester United återigen börjar agera som en fotbollsklubb igen, oavsett vad som händer med Glazers ägande.
Har ni hört talas om Godwin’s lag? Den som stipuleras att ju längre en diskussion på internet fortsätter, ju högre blir sannolikheten att någon drar en koppling till Adolf Hitler eller nazismen och i och med det spårar diskussionen oundvikligen ur. Manchester United har sin egen variant av Godwins lag, men för att inte detta ska urarta totalt mot slutet kan vi väl istället börja i den änden. För att till slut nå fram till den sportsliga struktur vi har idag måste vi nämligen börja med familjen Glazers slutliga övertagande av klubben. Som med alla historier om den moderna fotbollsklubben Manchester United. Efter att ha trappat upp sitt aktieägande sedan 2003 blev Malcolm och hans söner majoritetsägare i maj 2005 och den 22:a juni samma år tog man till slut bort klubben från aktiemarknaden. I egenskap av ekonomiskt inte vidare sakkunnig (en termin företagsekonomi med varierat studieengagemang) tänker jag av princip inte grotta ner mig för mycket i hur övertagandet gick till, jag tror att de flesta ändå har åtminstone vaga uppfattningar om exakt hur orent och maktfullkomligt det blev. Det jag ur den här lilla ”utredningen” perspektiv, alltså den sportsliga organisationen, istället vill rikta fokus på är istället något positivt. För om Glazers gjorde allt för att sätta sig i dålig dager hos fansen ur en ekonomisk synpunkt gjorde de alla (och med alla snackar vi, typ, två) rätt ur den sportsliga. Trots en viss, befogad oro från supportrarna så fick nämligen omtyckta och numera legendariska verkställande direktören David Gill fortsatt ansvar, och initialt skall det heller inte funnits några som helst tankar på att sparka Sir Alex Ferguson. I och med de två besluten kan man säga att Glazers lät den modellen för sportslig ledning som var finnas kvar utan att lägga sig i speciellt mycket, något som varit genomgående för deras hantering av den sportsliga delen av klubben sedan dess. Just den här modellen är sedan utgångspunkten för hur den sportsliga ledningen styrdes under en lång tid framöver, ett styre som i min mening verkar ha varit en välsignelse och förbannelse för fotbollsklubben Manchester United.
David Gill & Sir Alex Ferguson: en verksamhetsdefinierande tvåsamhet
Initialt skrev jag, för när Glazers första säsong som ägare (05/06) drog igång var det inte lika ljust för Fergie. Det fanns nämligen en annan klubb som nyligen blivit uppköpt, till mycket mindre förtret från fansen, och som totalt dominerade ligan och redan vid jul såg ut att säkra ligatiteln. Där och då höjdes det många röster om Sir Alex avgång, men givet vändningen som skedde under den våren (trots att Chelsea till slut försvarade titeln) och att klubben sedan gick in i en av de mer lyckade perioderna i vår historia rent titelmässigt känns det dumt att lägga vidare fokus på det, det är ju ganska väldokumenterat. Låt oss istället försöka kasta ljus på hur det under tiden såg ut bakom kulisserna, och hur ovan nämnda modell verkar ha fungerat.
Kanske precis lika väldokumenterat som Fergies glansdagar är hur svårt det är att idag komma nära, och än värre under huden på, de gigantiska institutioner som är Europas stora fotbollsklubbar. Tänk då hur det är att försöka luska ut hur en struktur såg ut för mer än tio år sedan. Klubbens egna kanaler skryter mest om tidigare framgångar och diverse Corporate Social Relations-arbete, och neutrala kanaler (Premier Leagues hemsida, diverse brittiska upplysningshemsidor, m.m.) ger i stort sett uteslutande information om den allra högsta hierarkin. Information om de anställda och deras arbetsuppgifter har åtminstone för mig varit närmast omöjligt att hitta. Se därför inte nedanstående förklaring som till 100% korrekt, utan mer som ett försök till att förenkla de grova dragen i hur fotbollsklubben Manchester United var uppbyggd under Sir Alex och David Gills ledarskap.
Det sportsliga arbetet i en fotbollsklubb konstitueras av en mängd olika delområden, vilka bland annat inkluderar scouting, akademibygge, spelarutveckling, träningsförutsättningar och skadehantering, truppbygge och taktisk planering (spelidé). Med olika benämningar placeras dessa vidare under olika personers ansvarsområden, som till bland annat en transferkommitté eller scoutingnätverk, en överordnad ledning av ungdomsakademin, tränarstaber och (kanske framförallt) en manager. Även om jag inte lyckats samla in information om vilka som ansvarat för vissa av dessa delar och än mindre vilka poster som funnits i Manchester United är jag ganska säker på att det inte bara var Fergie som ansvarade för allt detta med sin lilla stab (som det klassiska ordspråket säger: en hårtork helar inte en skada). Men därpå följer ett väldigt stort ”Men”. I den fotbollsstruktur som Manchester United verkar haft har alla dessa ansvarsområden och dess olika ansvarstagare svarat antingen till just managern, som i sin tur svarat direkt till styrelsen och VD:n, eller själva direkt till styrelsen och VD:n.
Sir Alex hade full koll på allt, det var en av många saker som gjorde honom till den största tränaren någonsin, men det innebar också att han inte gärna delade med sig av ansvaret till någon annan. Och varför skulle han? Tillsammans med sin VD, David Gill, sköttes det här övergripande ansvaret exemplariskt i en enkel tvåsamhet, en tvåsamhet som skördade enorma framgångar. Visst blev det några misslyckade värvningar (Bébé), visst tappade man någon ungdomsspelare hit och dit (Pogba), men övervägande fungerade det hela väldigt smärtfritt. Men här kommer ett ännu större ”MEN”. Vad händer när dessa två, uppenbarligen oerhört sportsligt kompetenta, ledare och stora män inte längre finns? Det är ett svar ganska många Manchester United-anhängare blivit smärtsamt medvetna om.
Ed Woodward och...
Det är alltså av yttersta vikt att komma ihåg att det inte bara var Sir Alex som skulle ersättas den ödesmättade sommaren 2013 – även David Gill klev av. Och trots att han än idag är kvar i klubben i någon form av direktörsroll var det kanske just att tappa två så stora legender med så stort ansvar på samma gång som föranledde den lite-berg-och-väldigt-mycket-dal-bana vi åkt sen dess. Att Fergie fixade sin egen ersättare kunde väl ingen på förhand ifrågasätta, och ingen kan väl heller bli förvånad över faktumet att eftersom David Gill inte gjorde det blev det såklart en Glazersk in-house rekrytering. Han har kallats mycket, Ed Woodward: Glazers nickedocka, Specialist in failure, Ed Deadwoodward (i olika varianter, alla personliga favoriter), och han har från början gjort det ganska svårt för sig.
En ganska talande bild av Uniteds två senaste verkställande direktörer, David Gill och Ed Woodward
För när resten av Europa tog kliv fram och utvecklade sin sportsliga struktur och influerades av varandra så influerades Woodward och Glazers inte av någon alls, utan lät istället den gamla strukturen leva kvar. Alla relevanta sportsliga beslut och rekryteringar fortsatte även från 2013 och framåt fattas av managern och VD:n, i samråd med varandra och med styrelsen. Utvecklingen i resterande fotbollsvärlden hade såklart börjat innan Woodwards inträde (långt innan, i många fall) men aktualiserades i den så karaktäristiskt saktfärdiga strategin Manchester United tillämpade när det för omvärlden blev tydligt att Ferguson/Gill-modellen inte var en så gångbar modell längre. Det är lätt att förstå varför, men för tydlighetens skull kan vi förklara det utifrån den trilogi av tränare Woodward arbetade med innan han slumpade över någon som passade in i modellen igen.
… The Chosen One, The Philosophical One, The Special One (och så lille Ole)
När det är så få poster som har så stort ansvar för en så stor verksamhet ställer det väldigt stora krav på dels personernas egna kompetens, och dels deras förmåga att jobba ihop. Om vi talar rent sportsligt har två, ytterst relevanta faktorer varit genomgående tydligt med Ed Woodward:
1, Han hade ingen fotbollskompetens alls när han anställdes, och än idag är den kompetensen ganska debatterabar.
2, Han hade inte samarbetsförmågan/-viljan med någon innan Solskjaer.
Den första faktorn är både självförklarlig och smått bisarr, och det kanske enskilt största mysteriet kring Woodward är hur och varför han inte tidigare insåg sina fotbollskunskap brister och anställde någon som kan fotboll. Den andra bör ägnas lite mer uppmärksamhet. Varför funkade det inte för varken Woodward eller United, med varken David Moyes, Louis van Gaal eller Jose Mourinho? Även om det är en komplex fråga som också har debatterats flitigt och har flertalet bakomliggande anledningar tror jag att det på ett övergripande plan handlar om samma sak som mycket annat i den här artikeln, nämligen tvåsamhetsmodellen VD/Manager, och någon form av felriktad lojalitet till den. Han är en smart man, Woodward, det tror jag alla är överens om, och därför är jag övertygad om att han redan från början förstod hur viktigt det var att göra saker ”The United Way”. Men eftersom att till och med de mest inbitna United-fansen kan ha svårt att svara på vad som är The United Way – hur skulle icke-fotbollsmannen Ed Woodward klara det? Han var mån att göra saker som Sir Alex och Gill hade gjort, för det var det han trodde var den gångbara vägen som också skulle göra fansen nöjdast.
Det var nog både Moyes, van Gaal och Mourinho med på, åtminstone initialt, men samtidigt ville de alla göra detta på sina egna, vitt skilda, sätt. Rekryteringarna i sig tror jag inte nödvändigtvis var fel någon av dem, Moyes var ju Sir Alex val och de andra två kom med gedigna meritlistor (även om det är symptomatiskt för United att båda redan hade nått sin peak långt innan de kom till klubben). Alla hade också på förhand egenskaper som skulle passa in i klubben: Moyes familjära attityd, Mourinhos pragmatiska vinna-till-varje-pris-mentalitet och van Gaals vilja att bygga en hel klubb efter en utåt sett väldigt vag filosofi. Men just dessa egenskaper och i förlängningen deras vilja att bygga den sportsliga organisationen efter sina egna ideologier var nog det som gemensamt skar sig allra mest med Woodwards lojalitet mot ”The United Way”. Hade en grundläggande struktur redan funnits på plats, och våra tre första post-Fergie managers fått vara med och bestämma vem som skulle ta över vilka ansvarsposter istället för att själva vara med och utforma, eller till och med själva basa över, många av dem, kanske de hade lyckats leda klubben framåt. Åtminstone någon av dem. Bilden nedan fokuserar lite väl mycket på den ledande sidan och inte på det rent sportsliga, men den tydliggör ändå de strukturella bristerna som tränarna och klubben behövt jobba med. Denna bristfälliga organisation och inkompetensen ovanifrån (där den senares inverkansgrad beror på den första), gjorde det istället snudd på omöjligt att lyckas.
Organisationen under Mourinhos tid. Bild från Daily mail, maj 2016
Den mest synliga effekten som åren 2013-2021 fick på Uniteds sportsliga sida var en katastrofalt balanserad spelartrupp. Den tog stryk av de många olika filosofierna och spelsätten som etablerades och löstes upp om vartannat, och saneringen av detta pågår än idag. Men även den sportsliga organisationen stod slagpåse för riktningslösheten klubben hamnade i, på ett väldigt liknande sätt som truppen. Det är svårt att utvärdera och utveckla en organisation som, tack vare sin egen överdrivna tillit i en manager, hela tiden rivs upp från grunden. Det heter ofta att Glazers inte investerar tillräckligt i transfersummor men sanningen kanske snarare är att de inte investerar tillräckligt mycket sportslig kompetens i ledningen, mycket förmodligen på grund av sin egen maktfullkomlighet. Det man dock gjorde bra under sagda period var att hålla fast vid vissa av de personer, erfarenheter eller roller som visade sig fungera. Moyes plockade in en viss John Murtough som både i klubben såväl som i denna redogörelse får en mer framträdande plats senare och kring skiftet van Gaal/Mourinho skedde också en omarbetning av akademistrukturen som bl.a. såg rollen ”Head of first-team development” se dagens ljus. Det gick trögt, det gick krokigt, men det gick likväl mer framåt än bakåt.
Sen kom så Ole-Gunnar Solskjaer, som en skänk från... Molde. Mycket kan sägas om Solskjaers tränargärning och under hans sista veckor blev det smärtsamt uppenbart för alla vilken begränsad fotbollstränare och manager han är, i synnerhet ur ett taktiskt perspektiv. Men utifrån de ansvarsområdena vi listade som konstituerar det sportsliga arbetet är spelidé och angränsande taktiska faktorer ett av många. Många av de andra, som exempelvis just truppbygge och spelarutveckling, lyckades han mycket bättre med än samtliga sina tre företrädare. Min gissning till varför det blev så är samma karaktärsdrag som Solskjaer fått så mycket hån för att han försökte göra – han ville i alla väsentliga avseenden efterlikna Sir Alex. Det evigt trötta argumentet ”han kan klubben” är, om än totalt kvalitativt intetsägande, inte helt ogrundat i just den här frågan. I och med det tror jag nämligen Woodward såg en möjlighet att återgå till hur det fungerade för hans egen företrädare (Gill, alltså), vilket gjort honom mer benägen att gå med på Solskjaers tankar och förslag. Vi skall egentligen inte ägna Solskjaer mer utrymme än så, men vi kan med enkelhet konstatera att hur det än såg ut på planen till och från såg det under hans ledning ut som att klubben och truppen var på en mycket bättre plats än vad den varit någon gång sedan den där ödesmättade sommaren 2013. Sen kom Cristiano Ronaldo och Ralf Rangnick och visade hur otroligt skört Oles bygge och Woodwards ledarskap var, men mer om det senare.
Om vi istället återgår till hur Glazer vid övertagandet gjorde allt fel ekonomiskt och desto mer rätt sportsligt är det lätt att anta en position och säga exakt det motsatta om Ed Woodward. Trots att annonseringen av sponsoravtal ofta brukar mötas av samstämmigt hyckleri både från motståndare och egna fans har det väl, inte minst under rådande ekonomiska omvärldsläge, blivit tydligt hur ekonomiskt hållbar Uniteds struktur är – den tillåter ju till och med aktieägaruttag även under en pandemi! Är det något Ed Woodward har så är det ekonomisk kompetens, som på samma gång alltså lyckats gynna klubben och tillåtit såväl ägarprofitering som enorma sportsliga felsteg (läs: kontraktsförlängningar och överbetalningar).
Det är dock marginellt missvisande att säga att allt gjorts fel sportsligt. En sak lyckades han med till slut. Det är ingen tvekan om att Woodward lämnade United som brutalt ouppskattad och allt inräknat måste han vara en av de absolut sämsta tillsättningar klubben någonsin gjort. Till slut lyckades han dock genomföra tillsättningen han borde gjort när han tillträdde 2013, tillsättningen som kan vara början till lösningen på hur klubben kan bli framgångsrik även under familjen Glazers i övrigt horribla ledning: han avskaffade tvåsamheten och tillsatte en Footballing Director, en sportchef.
Del 2: Återtåget
