Gästkrönika: En hyllning till klubbens största supporter
Manchester United har uppskattningsvis 350 miljoner supportrar. Klubben har sett spelare som George Best, Cristiano Ronaldo och Paul Scholes spela hundratals matcher på Old Trafford och bli odödliga legendarer. Men ingen av dem är ens i närheten av vad Mike Dobbin gjort för den här klubben. Det här är en hyllning till Uniteds största supporter genom tiderna. En man som var på fler matcher än Sir Alex Ferguson och reste jorden runt för att följa klubben i sitt hjärta.
Det är nya tider. Enklare tider. Manchester United har inlett sin försäsong genom att resa i österled. Bangkok. Sydney. Yokohama. Osaka. Hong Kong. Och så via Stockholm och hem till England. För mig som svensk supporter har det aldrig varit enklare att följa United. Det är bara att luta sig tillbaka i soffan och bevittna Uniteds pre season i HD-kvalitet. Så enkelt har det inte alltid varit.
Det började någonstans med att min pappa fick skriva ut matchfakta från nattens United-matcher och lämna utanför min dörr. När jag vaknade fick jag ett papper med resultat, målskyttar och i bästa fall startuppställning. Åren gick. Det blev lite fulstreamar med värdelös kvalitet klockan tre på natten. Med åren har streamarna bara blivit bättre och HD-kvalitet är numera mer regel än undantag.
Supporterskap kan arta sig på olika sätt. Det finns de som ser allt som går på tv: n och hänger med i nyhetsväg. Det finns de som slentrianhåller lite och jublar när det går bra. Det finns de som ensam beger sig till en bortamatch och får uppmärksamhet i media. Och så finns det Mike Dobbin. För honom fanns det bara ett alternativ. Det var att se alla matcher på plats. Oavsett plats, oavsett tid. Bland United-fansen ses han som en legendar och supportrarnas supporter. När United löper ut i Yokohama och kameran zoomar in asiatiska supportrar med falska United-tröjor tänker jag på Mike. Hade det inte varit för den cancer som tog hans liv för fyra år sedan hade han varit där.
Mike var en kompis till min pappa. Han brukade hjälpa honom att köpa biljetter och väl på plats i Manchester träffas över en öl eller två. Jag själv träffade honom i Manchester för första gången 2003. Det var Champions League-final mellan Milan och Juventus på Old Trafford. Min debut på drömmarnas teater. Jag och pappa skulle träffa honom på en pub i anslutning till Old Trafford. Ljudvolymen var hög och för en liten minderårig pojke som jag var det allt annat än hemtrevligt i den högljudda alkoholstinna miljön. Men när Mike ropade till oss och vi satte oss vid hans bord ökade hemtrevligheten. Pappa presenterade mig för honom och Mike gick och köpte pringles och apelsinjuice till mig.
Jag minns att jag förvånades över att han skulle se matchen. Det var trots allt inte United som lirade. Men Mike var övertygad, det var en fotbollsmatch på Old Trafford. Det kunde han ju inte missa.
Mike växte upp i Manchesters utkanter och började gå till Old Trafford i ung ålder. Så börjar de flesta supportersagor. Men denna saga är annorlunda på flera vis. När Mike flyttade till London hade det varit rimligt om supporterskapet hade avtagit en aning. Men icke. Mellan oktober 1991 och boxning day-helgen 2008 var han på varenda United-match. Tävlingsmatch som träningsmatch. 44 länder sammanlagt och inte en missad europeisk cupmatch sedan 1965. Från Manchester till Moskva. Från Sunderland till Saudiarabien. Han startade supporterklubbar och beskrevs som en logistik-kung efter alla resor han anordnat.
Under Fergusons era var Mike på fler A-lagsmatcher än Sir Alex. Då Sir Alex vid några enstaka tillfällen tvingats lämna återbud på grund av familjeskäl har Dobbin varit där. Han pratade ogärna om sviter som denna. Alla visste vem han var. Och alla visste vad han gjorde. En gentleman med ett enormt United-hjärta.
Några år efter att vi träffades i Manchester var jag i Amsterdam och såg på en träningsturnering med United, Ajax, Porto och Inter. På hotellrummet blev jag, pappa och min bror lite rastlösa så vi skickade iväg ett sms till Mike och frågade om han visste var United bodde. Det visste han förstås. Så vi tog tåget till lyxhotellet i Amsterdams utkanter och väntade på spelarna. Tyvärr var tajmingen dålig och spelarna var inte där för tillfället. Men vi hann träffa Marco van Basten och ta en autograf innan hotelldirektören skickade ut oss. Det sms:et var det sista vi hörde från Mike.
Det var i december 2008 som han började känna sig illamående. Han var i Yokohama och hade sett United vinna klubblags-VM. Väl hemma i Manchester tog han trots att han kände sig dålig bussen till Stoke och såg United vinna efter ett sent avgörande mål. Men där tog resan slut.
Mike Dobbin begravdes den 6 februari 2009 klockan 15:04. På minuten 51 år sedan ett United-plan kraschat i München där 23 människor omkom. På plats på begravningen fanns folk som rest från allt mellan Singapore och Norge för att hylla den störste supportern av dem alla.
Efter Dobbins död skrev Lars Morten Olsen, redaktör på United-supporteren, en hyllningskrönika om sin vän. Han inleder texten med: »Just like George Best was the best footballer the world has ever seen, Mike Dobbin was the best supporter of us all.« Han fortsätter och berättar om Mikes livsfilosofi: » I have two principles in life. Never leave a football match before the final whistle and never leave a good drink.«
Imorgon är United tillbaka i Yokohama och arenan där Mike såg klubben bli världsmästare 2008. Med Shinji Kagawa tillbaka i truppen kommer hysterin vara stor och vi kommer att se tusentals United-tröjor på läkaren. Där i ligger mycket av klubbens storhet - storheten. Manchester United brukar toppa de flesta listor kring det lag som har flest supportrar i världen. Omkring 350 miljoner brukar man uppskatta det till. Från lokala mancunians till Justin Timberlake och Usain Bolt. Alla nationaliteter, alla åldrar. Men det finns bara en Mike Dobbin.
Lojalitet är en bristvara i dagens fotbollsvärld. Därför är människor som Mike extra viktiga. Fotboll utan fans är ingenting. Det är viktigt att komma ihåg. När man tänker på vilket engagemang och vilket hjärta Mike visat till United mår man illa när man tänker på vad Wayne Rooney gör mot klubben just nu.
För Manchester United är mer än bara en fotbollsklubb. Det är något som berör en hel värld. Det är mer än bara 90 minuter, det är en livstid. Det är mer än elva män, det är 350 miljoner. Manchester United är en klubb som har rest sig ur askorna och skördat frukt. Mike Dobbin kommer inte vara på plats i Yokohama imorgon eller i Manchester när ligan startar. Men det engagemang han gav till sina medmänniskor kommer leva vidare i färgerna, blodet och fotbollsklubben Manchester United för evigt.
Karl Sundström
@sundstrom_karl
