GPs funderingar - 11/06: Problem & lösningar
Om Anderson, Cleverley och varför det är rätt läge att flytta upp unga spelare till A-laget.
Låt oss först och främst konstatera att Manchester United alltjämt befinner sig i en generationsväxling. Detta är inte en ursäkt för eventuella tillkortakommanden men ett konstaterande av verkligheten. Finalen mot Barcelona 2011 på Wembley var senast United kunde ställa upp med ett rutinerat lag. Det fanns gott om erfarenhet i den upplagan, vilket bevisligen var fallet då det trots allt blev en andraplats i Europas tuffaste och jämnaste turnering. Spelare som Edwin van der Sar, Paul Scholes (även om han senare återvände), John O'shea, Wes Brown och då klubbkapten Gary Neville lämnade av olika skäl. Manchester United ersatte dessa namn med David de Gea, Phil Jones, Chris Smalling, Tom Cleverley, och Danny Welbeck. Skriker inte rutin precis eller hur?
Att laget skulle drabbas av den enorma förlusten av erfarenhet var självklart. Hösten därpå blev det uttåg i gruppspelet i samma turnering man månader tidigare spelat final i. Ingen slump att det skedde just då. Inhemska titlar kräver inte särskilt mycket rutin, Manchester United har en vinnarmentalitet som ingjuts i samtliga dess representanter, veteraner som ynglingar. Om inte förra säsongens ligaseger i överlägsen stil, där Manchester City fullkomligen krossades i titelstriden, är ett klart och tydligt exempel på detta så vet jag inte vad. Men Europaspelet, där snackar vi en helt annan nivå. Där är erfarenhet ALLT och mer därtill. Keano tog upp det i sin självbiografi (finns på Amazon, fantastisk läsning), när inte rutinen fanns där hade laget svårt att hantera motståndarna i Champions League. Turneringen handlar om att anpassa sig, i detta fall från den brittiska fotbollen till något som faktiskt skiljer sig väldigt mycket från det Manchester United veckovis och med hyfsat resultat tvingas hantera i Premier League. En spelare som Tom Cleverley har inte förmågan att förändra sin spelstil därefter, och därför kan laget inte uppnå de mål man satt inför säsongen, även om det kanske inte är realistiskt att man ska göra så i dagsläget.
Vi bläddrar nu vidare till just Tom Cleverley och hans sporadiska mittfältskollega Anderson. Det är onekligen så att Sir Alex investerade både tid och energi i dessa två. Personligen förstod jag aldrig hypen kring Tom. Killen kan lira men saknar så många andra attributer som krävs för att hävda sig på den stora scenen. Han var bra i Wigan, visst, men Wigan är Wigan och kommer spela i the Championship nästa säsong av en stor anledning. Cleverley är elegant i sin spelstil, men elegans vinner inte matcher, inte mot tufft motstånd. Man får inte glömma att Manchester Uniteds Gung-ho-, vilda västern-offensiv kräver en disciplinerad centrallinje. Michael Carrick är bäst i världen på sin position, men inte ens the best in the world kan stå emot två eller tre motståndare av hög klass. Tom Cleverleys totala brist på defensivt ansvar, beslutsamhet och inställning förhindrar honom från att ta nästa steg i karriären. Grabben är trots allt 24 snart. Lionel Messi blev bäst genom alla tider vid den åldern, Sergio Busquets fick fotbollsvärlden att förundras och Darren Fletcher, en spelare som även han ifrågasattes tidigt i karriären, hade tagit det där berömda klivet mot sportens elit och levererade kopiöst på en hög nivå i de mest krävande av matcher. Fletch hade alla verktyg för att bli Keanes efterträdare. Om tekniken emellanåt var bristande så vägde löpvilligheten, attityden och beslutsamheten upp för detta. Cleverley är "flashig", ett perfekt exempel på dagens fotbollsspelare. Det handlar om att se snygg ut på planen snarare än att ge allt för laget. Vad är grejen med långärmat under kortärmat och vad fan hände med instoppade tröjor? Sist jag kollade spelades fotboll på en gräsmatta och inte en catwalk.
Anderson är den andra spelaren som konstant fortsätter att underprestera. Men till skillnad från Clev är brassens tid på väg att rinna ur. Ando är en skön karaktär, men sköna karaktärer resulterar inte i titlar. Man säger att Manchester United är en familj och det må stämma, men uttrycket "business comes before family" har aldrig passat in bättre. Det funkade för Michael Corleone, eller hur? Affärsmässigt är det fel att ha kvar Anderson. Efter en fin första säsong har det dalat. Han är överviktig, lat, nonchalant och allmänt oengagerad. Cleverley må ha sina brister, men Anderson är värre. Ingen skulle gråta floder om Anderson lämnade klubben, och det är precis vad han måste göra.
Detta är det perfekta tillfället att chansa. Ta den där risken Moyes, och spela dina kort på någon som Ryan Tunnicliffe. Trots vad vissa anser har han alla förutsättningar att bli ett stort namn för Manchester United. Laget har lidit centralt sedan Keano lämnade, även om Carrick stoppat blödningen till viss del, och Tunnicliffe är det närmaste du kan komma irländaren, eller åtminstone en modern version. Klubben är i en "transitional period" med en ny tränare, en ny tränarstab och möjligtvis en ny arbetsmetod som kanske inte kommer skilja sig särskilt mycket från hur Sir Alex såg på saker och ting men säkerligen vara annorlunda på sitt sätt. David Moyes har inget att förlora. Vad som än händer kommer han inte överträffa Sir Alex under sin första eller andra säsong (eller någonsin), så sätt DIN prägel på laget och börja med att göra dig av med dödvikt. Inse vad laget kan förbättra och att det tyvärr inte finns många alternativ på transfermarknaden. Hämta in en box-to-box mittfältare med gott om rutin - en Bastian eller Inler, exempelvis - men förstärk även truppen underifrån med någon som Ryan Tunnicliffe. Han har drivet och hungern som Cleverley saknar och erbjuder den där old school typen av fotboll som var så populärt på 90-talet och bakåt. Sporten har förändrats och är betydligt mindre fysisk idag, men att mixa det bästa av två världar är aldrig fel.
När du ändå håller på David, se över en spelare som Sam Johnstone och tänk till. Är detta ett namn för framtiden? I mina ögon, ja. Sam är relativt okänd för många United-supportrar, men det är en lysande målvakt på alla sätt och vis som kommer uträtta stora saker i framtiden. Det ryktas om att Anders Lindegaard vill bort. Fine, han är ändå för bra för att vara andramålvakt. Jag förstår tankesättet i att vilja ha en rutinerad målvakt som backup till de Gea, särskilt när spanjoren själv inte är rutinerad. Men hur många bra målvakter, 30+, vill sitta på bänken match efter match? På den positionen är man som bäst ju äldre man blir (30-38). Ta chansen här och utnyttja Johnstones potential. Ge honom förtroendet att försöka spela sig till förstaplatsen, även om han troligtvis inte är redo att ta den än. Sam är en egen produkt som spelat sig genom akademin och imponerat på allt och alla med sitt målvaktsspel. Låt Sam Johnstone bli en av de där spelarna som tar klivet upp till den högsta nivån, stannar där och blir ihågkomna.
Nu har Manchester United chansen att spela in egna talanger i laget och ge dem förtroendet på allvar. Om namn som Anderson och Cleverley inte levererar finns det juniorer som knackar på dörren. Fotboll är en resultatbaserad sport och om spelarna inte redovisar godkända resultat är de högst utbytbara. Manchester United är en maskin och för att maskinen ska fungera ordentligt måste alla delar göra sitt jobb. Just nu läcker det centrala mittfältet som aldrig förr. Är Ryan Tunnicliffe lösningen? Kanske, kanske inte. Är Tom Cleverley lösningen? Tveksamt. Är Anderson lösningen? Absolut inte. Just nu är framtiden oviss, men vi visste att det skulle bli så den dag Sir Alex lämnade oss. Mot nya tider, på gott och ont...
Håller ni med eller inte? Diskutera gärna här nedanför men var snälla och sköt er. Vissa kommentarer de senaste dagarna har varit pinsamma. Och ja, spärrar kan utdelas.
