GPs funderingar - 15/07: Keanos stämpel
Om det centrala mittfältets förfall sedan Roy Keane lämnade klubben.
Alla uppskattar olika spelartyper, så är det. En målfarlig anfallare kan rankas högre än en solid mittback i vissa ögon, vice versa, och ja det var ett av flera exempel. För många är Lionel Messi världens bästa spelare, men någon som värdesätter försvarsspel kan anse att Philipp Lahm är den främsta i fotbollsvärlden. Inga konstigheter där. I dagens fotboll beröms inte det "tysta arbetet" på samma sätt som förr. Även centrala mittfältare har blivit moderna i sättet att ta sig an en match. Mycket av det vi såg och vande oss vid under 90-talet har bytts ut, på gott och ont. Något som alltjämt är en grundsten i fotbollen är ledarskapet och dess innebörd för ett lag. Alla klubbar behöver den där självklara ledaren på planen, och i det avseendet har det aldrig funnits någon som Roy Keane.
Just det, att värdesätta olika spelartyper. Föredrar jag en spelare som Michael Carrick före exempelvis Nani? Absolut. Men det jag värdesätter mer än något annat är den främsta attributen en spelare, i mina ögon, kan ha - stål. Begreppet syftar på hur hård en spelare är, hur mycket stryk han kan ta och dela ut samt dennes ledarskap. Jag vill hävda att stål alltjämt är en viktig faktor i fotbollen, en sport som blir allt mindre fysisk. Dagarna med leriga planer och ståplatser är sedan länge svunna. Det är enkelt att vara nostalgisk, givetvis. Men själva utförandet av fotboll utvecklas kopiöst och har aldrig varit bättre. Dagens spelare är betydligt skickligare än gårdagens, men det behöver inte nödvändigtvis innebära att den omoderna fotbollen var sämre. Snarare lever vi bara i en annan tid. Allt från musik till film till teknologi har förändrats drastiskt. Och inom dessa förändringar har Manchester United kommit bort sig. Det hela började med att en viss Roy Keane, herr Stål själv, lämnade klubben år 2005.
Spänningen mellan Sir Alex och Roy fanns alltid där, även om de under merparten av tiden tolererade varandra. Sir Alex håller aldrig tillbaka med orden och detsamma gäller Roy. Om något var irländaren känd för sitt temperament. Redan som tonåring sa han till sin förbundskapten att "fuck off". Det var den typen av person Keano var. Vissa gillade det, andra inte, men fan om inte den hårdheten och beslutsamheten gav utdelning på planen. Roy var sin tids bästa centrala mittfältare och möjligtvis den största ledaren i fotbollssammanhang världen någonsin skådat. Manchester United mådde bra av att ha Roy Keane som ledare och auktoritetsfigur på planen. Kombinationen av Sir Alex och Keano resulterade i ett ledarskap som saknade begränsning. Spelarna gav allt i varje match. Ingen ville göra bossen besviken, och ingen ville bli utskälld av Roy Maurice Keane. 100 procent var allt som dög åt irländaren från Cork. Manchester United förfogade över ett av världens allra bästa centrala mittfält och Keano spelade en stor roll i detta. Men det var alltid en fråga om när han skulle lämna, även om nyheten kom som en chock, en plågsam chock som tog åratal att smälta.
De med röda sympatier ifrågasätter säkert vissa av Roys ord på sistone, men tro inget annat, den mannen älskar Manchester United och har gjort det sedan han entrade Carrington för första gången under tidigt 90-tal. Samtidigt är detta mer av en hyllning till den spelare och kapten han var, vilket inga av hans åsikter kan förändra, hur kontroversiella de än må vara för United-supportrar. Det inledande stycket om att värdesätta olika spelartyper var inte så onödigt som ni kanske trodde fram tills nu. Poängen är att Keanos ledarstil var en av många direkta bidragande orsaker till framgångarna under hans tid som lagkapten och att Manchester United etablerade sig som toppklubb. Roy personifierade The United Way och om något överträffade han även förväntningarna en spelare i klubben har på sig. Gjorde Roy Keane ett alldeles för bra jobb som kapten, som ledare och rollfigur? Möjligtvis är det så att vi felaktigt förväntar oss en arvtagare. Men spelare som Keano växer inte på träd. Personligheten utgjorde stora delar av det vi såg på planen och denna personlighet, ärlighet och ryggrad ska inte tas för givet, inte många människor fungerar på det sättet. I en sport som kommit att handla så mycket om marknadsföring, utseende och tröjnummer, är det dårakigt att ställa sådana krav på en eller två spelare, att de ska axla Keanes roll? Återigen, möjligtvis är det så.
Sedan Roy lämnade klubben för 8 år sedan har det centrala mittfältet försvagats, rejält. Även om det under tidsperioden 2007-09 såg betydligt bättre ut har denna lagdel inte nått upp till den standard Keano satte. Vi supportrar blev vana vid hans inställning och beslutsamhet. Den där karriärshotande tacklingen accepterade vi. Det var inte fint men en del av sporten. Alla förstod att om Roy Keane inte fick vara Roy Keane var han en medelmåtta. Men Roy Keane var långt ifrån en medelmåtta. Snarare var han den bästa centrala mittfältare Manchester United haft på år och dar. Sett till prestationer kommer Michael Carrick nära...väldigt nära. Men Michaels spelstil skiljer sig från Keanos med stor marginal. Vi drömmer alltså om en modern version av Roy, men jag undrar om det finns något sådant. Darren Fletcher? Sjuk. Tom Cleverley? Fuck no. Ryan Tunnicliffe? Möjligtvis, men ännu för oprövad. Finns svaret i någon annan klubb? Vi kan spekulera men sanningen är den att Roy Keane omedvetet, och utan att klandra honom, gjorde stor skada när han lämnade Manchester United. Laget har lidit vad gäller det centrala mittfältet, stålet, ledarskapet och kaptensbindeln. Sedan Keano tackade för sig i den röda tröjan har den viktigaste lagdelen varit utblottad och tills en lösning antingen kliver fram eller anländer kommer de regerande ligamästarna halta genom Europaspelet, och detta med en supporterskara bakom sig som ställer höga krav, allt för höga krav, och förväntar sig tripplar på löpande band - något högst orealistiskt i det skick Manchester Uniteds centrala mittfält befinner sig i.
Så ja, man får mer än gärna drömma om en ny Roy Keane som ska leda laget mot fortsatta framgångar, men min personliga åsikt är den att Keano dels var en produkt av sin uppväxt men även gårdagens fotboll. En spelartyp som helt enkelt inte produceras längre. Och det är trist på sitt sätt. Stålet smälter långsamt bort och ersätts med en lysande teknik som 90-talets dominanter inte ens vågade drömma om. Fotbollen rör sig i en helt annan riktning och spelare som Roy Keane är en utdöende art. Fast å andra sidan finns det ingen som Roy Keane. Aldrig nu, aldrig någonsin.
