GPs funderingar - 16/06: No City, no party
Om stadsrivalen Manchester Citys framfart och vad det betytt för de regerande ligamästarna.
Vi har nått en punkt i fotbollen där inhemska matcher är mer svårspelade än någonsin förr men toppskiktet sprungit iväg från övriga lag. I varje liga finns en elit, de klubbar som garanterar fansen triumfer och håller sina ord. Lagen som utmanar om guldet är vanligtvis flera steg före de strax bakom i tabellen. Således är behovet av en slagkraftig utmanare relativt stort. Annars promenerar laget i fråga mot ännu en ligaseger, och igen, igen, igen, igen, tills titeln blir en självklarhet och därför irrelevant i det större sammanhanget. Fotbollens charm är att lyckas overcome the obstacles, som de säger i England. Manchester Uniteds hinder är ljusblått och så har det varit i ett par år nu. Hotet från samma stad är den enda anledningen till att toppstriden i Premier League känns färsk och intressant inför varje säsong. Så frågan är: vill man vara bäst av de sämsta och vinna en ohotad ligatitel, eller överlista en mäktig fiende och efter en lång och mödosam säsong, en berg- och dalbana av känslor, slutligen titulera sig det bästa laget i ett hav av bra lag?
Let's face it, Manchester United är det enda laget de senaste åren som varje säsong slagits om guldet. Att representera de röda är att vinna titlar, oavsett om det dröjer ett tag. Genom ekonomiska muskler har lag som Chelsea och Manchester City hävdat sig som utmanare. Men problemet med sådana lagbyggen är långsiktigheten. Chelsea är på topp, sedan dalar de, sedan är de på topp igen, och så fortsätter det. Till stor del beror även det på tränarkarusellen. Ny satsning varje säsong resulterar i misslyckanden. Manchester United har bevisat att tålamod är framgångsreceptet i fotbollen. Det gäller för tränaren att köra ner sin filosofi i halsen på spelarna, tills det blir ett självspelande piano. Uniteds hundratals sena avgöranden, var kommer de ifrån? Det sitter någonstans, omedvetet, ett resultat av Sir Alex arbetsmetod och extremt höga krav. Ingen vill göra bossen besviken. Keano sa det själv. Det värsta som fanns var inte en hårtork av Sir Alex, det var att se honom besviken på dig. Det gav skuldkänslor. Nästa träning var du först på plats och gav allt. Tror ni Chelsea-spelarna resonerar likadant efter en förlust mot låt säga Wigan när de tränas av...Mourinho? Ancelotti? AVB? Di Matteo? Benitez? Mourinho...? De vet att oavsett vad sitter tränaren löst. Deta i sin tur innebär både en osäkerhet kring framtiden men också att förtroendet för tränarens projekt lyser med sin frånvaro. En manager som inte har spelarna med sig kan inte uträtta särskilt mycket i en resultatbaserad sport.
Så dessa klubbar har ingen långsiktighet, låt oss fundera på nuet. Vad kan exempelvis Manchester City erbjuda idag? Ja kort och gott har grannarna väckt liv i en annars händelsefattig och förutsägbar toppstrid. Har vi någon gång sett mer spänning än 2011/12, så som det svängde fram och tillbaka, en blandning av eufori och total bedrövelse? Allt från möjligtvis ligans största match någonsin i slutskedet av säsongen till Agueros avgörande mål på tilläggstid. För oss med röda sympatier var sorgen ett faktum, men för den neutrala var det den ultimata kampen om den åtråvärda förstaplatsen. Årets ligaseger var fantastisk? Varför? Inte för att toppstriden stod ut. Inte för att Manchester United briljerade. Mestadels för att guldet kom hem efter ett år i ljusblå ägodel. Det var vårt svar på Manchester Citys fråga. Vår lilla seger mot alla som sa att tronskiftet i Manchester ägde rum när en viss argentinare nätade i maj 2012. Inget sådant tronskifte har ägt rum, låt oss konstatera detta. Men däremot är staden inte lika röd som förr. Detta är helt okej. Detta är till och med bra.
Nr 20 hade enbart varit en siffra om den inte betydde något. Jag vill tro att varje titel har en historia bakom sig. Nr 18 var då vi kom ikapp Liverpool. Nr 19 var då vi gick förbi dem. Nr 20 var då Manchester United studsade tillbaka efter förra årets bedrövelse. Men hade vi kunnat använda så starkt laddade ord som just "bedrövelse" och "triumf" utan en direkt utmanare, utan en slagkraftig konkurrent? Hade inte alla matcher bara varit en transportsträcka mot något oundvikligt och därför något som i slutändan inte betyder särskilt mycket? Manchester City ger oss spänningen vi länge saknat. Arsenal och Chelsea kanske stack upp då och då, men rivaliteten fanns inte där. Det kunde inte jämföras med toppstriden i Spanien. Barcelona och Madrid avskyr varandra, de är så jämna, varje match betyder så mycket eftersom det andra laget sällan tappar poäng. En liknande typ av utmanare behövde Manchester United. Enter City.
Manchesterlagen har en av världens allra mest intressanta och udda rivalitet. Hatet finns där, men inte på samma sätt som med Liverpool. Det är annorlunda, det är unikt. Vi sjunger om varandra på matcherna, vi hånar varandra, vi slåss om staden. "The city is yours". Vi har fyndiga supportrar som kryddar till både rivaliteten och toppstriden. Och när Premier League drar igång, då smäller det. Manchester United och Manchester City är utomordentligt bra lag, på en annan nivå än övriga arton i ligan. Varje match betyder något. Ett misstag och stadsrivalen drar förbi dig. Sen kommer derbyt, och ingen kan sova dagen innan. Känslorna är på topp. Det svänger mellan förtvivlan och sorg som efter 1-6 eller ren och skär glädje som när Paul Scholes nickade in segermålet i slutskedet eller van Persie gjorde detsamma på en frispark förra hösten. Matcherna oss emellan är något utav det bästa som spelats i Europa.
Utan Manchester City som utmanare hade vi promenerat från ligaguld till ligaguld, och visst det kanske känns bra i maj, men ett sömnpiller från augusti - april är inte idealt. Att vinna för att man förtjänat det är däremot idealt. Att vinna eftersom ingen annan kan vinna, meh. En tungviktare som knockar en liten punk är inte imponerande. En tungviktare som knockar en tungviktare: yeah, börja skissa på manuset. Där har du storyn. Manchester United är och har varit en tungviktare i flera årtionden. Manchester City har precis tagit det steget och är på uppgång. Med Pellegrini vid rodret öppnas nya dörrar och nästa säsong har titelstriden i Manchester alla förutsättningar att nå oanade höjder. Dessa två lag utvecklas på sina respektive sätt och erbjuder Premier League den spänning som länge saknats.
The Manchester title race är nuet och framtiden. För United är det ingen fest utan City. Tvärtom för the noisy neighbour som börjar göra allt mer ljud ifrån sig på den stora scenen.
