Snakes and Ladders
Om en måltjuv i skymundan.
När Manchester United och Chelsea turades om att dela ut högersmällar säsongen 2009/10 blev det också klart någon gång under våren att de nu regerande ligamästarna gjort klart med en målspruta från Mexiko, eller för att vara mer specifik, Guadalajara. Londonlaget skulle senare vinna guldet, och Manchester United fick ladda om batterierna inför en ny kampanj, med ett VM emellan under sommaren. Denna turnering för länder såg också Javier Hernandez, nyförvärvet, explodera på internationell nivå, när han nätade mot både Frankrike och Argentina, och senare skulle visa sig vara VM 2010:s snabbaste spelare.
Med Wayne Rooney i obalans, för att uttrycka det milt, fick Manchester United förlita sig på övriga spelare, som klev fram och levererade. Dessa var bland annat Chris Smalling, Nani, Dimitar Berbatov och sist men inte minst, Javier Hernandez. Vi alla visste att en måltjuv hade anlänt, men en matchvinnare? Någon som avgjorde tungviktsmöten? Detta var inte lika självklart. Men mexikanen gjorde mål, efter mål, efter mål. Mot West Bromwich hemma, Stoke x2 borta, Blackpool borta, Wigan x2 borta, Liverpool borta, Marseille x2 hemma, West Ham borta, Chelsea hemma, Everton hemma, Chelsea hemma igen - för att nämna några matcher. En målkung var född och tillsammans med Wayne, som skärpte sig efter en usel höst, hade ett giftigt anfallspar bildats. En dödlig duo som straffade sin motståndare. Rooney blev framspelaren, det kompletta paketet, medan Hernandez petade in bollarna. Snyggt? Nej. Effektivt? Jepp.
Så återtog Manchester United ligatiteln och genomgick en generationsväxling. Förlusten mot Barcelona avslutade ett kapitel och igångsatte ett nytt. Paul Scholes, Gary Neville, Edwin van der Sar, John O'shea och Wes Brown lämnade laget. David de Gea, Phil Jones, Tom Cleverley, Danny Welbeck, Rafael och Chris Smalling, tillsammans med just Javier Hernandez, skulle utgöra det nya Manchester United - ett ungt, hungrigt och vägvinnande bygge med målet att försvara sin älskade titel. Skador och värk förhindrade anfallaren från att delta i försäsongen, men han återfanns i laget när Spus fick stryk med 3-0 i augusti månad. Hernandez nätade två gånger mot Bolton, kvitterade i slutskedet på Anfield och avgjorde mötet med Everton i en ödesmatch där Manchester United hade mycket att bevisa efter derbyt. Därefter satte han segermålet i Swansea och ledningsmålet mot Newcastle hemma. Och visst låter detta som en perfekt säsong för Javier, men det var långt ifrån så. Ytterligare en skada höll honom borta från fotboll till december, varpå måltjuvens speltid uteblev och formen kylade av sig. Danny Welbeck briljerade på topp tillsammans med Wayne Rooney, och ett ihopvävt mönster började te sig - dessa två herrar från start och mexikanen som sporadisk inhoppare. Här fanns ännu ingen anledning att ta till panik. I Manchester United slåss du för din plats och konkurrens ska, i idealfallet, vara motiverande. Med en så bred trupp kan man inte spela samtliga matcher och en skada så är chansen stor att du blir ifattsprungen. Vad är det man brukar säga, den enes död, den andres bröd.
Javier Hernandez hamnade i målprotokollet emellanåt under våren, men överlag lämnade säsongen mycket att önska. Efter debutåret var kraven höga. Anfallaren skulle ta näste steg i karriären och kategorisera sig som en av världens främsta målgörare. Det fanns tendenser till ett förbättrat spel utanför straffområdet, ett bredare repertoar. Minst sagt var detta ett stort välkomnande för en annars begränsad, men oj så effektiv, spelare. Fjolåret bjöd på samma show, en repris om ni så vill. Få matcher från start, mestadels inhopp, inte tillräckligt med speltid men mål när chansen väl gavs. Från Rooney-Welbeck blev det nu Rooney-van Persie, och dessa två var kärnan i offensiven under mer eller mindre hela säsongen. Sir Alex älskade att ha ett anfallspar som spelade vecka in och vecka ut, kanske i hopp om att göra dem telepatiska, likt Andy Cole och Dwight Yorke. Resultatet blev en frustrerad Javier Hernandez som inte alltid presterade champagnefotboll men likväl producerade framåt. Ett kontroversiellt avgörande signerat mexikanen borta mot Chelsea följdes upp av hans kanske bästa insats i den röda tröjan, när 0-2 på Villa Park hämtades upp till 3-2. Javier själv stod för två mål och ett avslut som via hemmaspelare letade sig in i egen bur. Mot Newcastle några veckor senare satte han vinstmålet på tilläggstid. Hernandez skulle senare under säsongen näta i Sir Alex sista hemmamatch och även göra det sista målet för Manchester Uniteds nu ex-tränare, någonsin, i ett 5-5 möte med West Brom.
Med en ny tränare är det helt naturligt att de bästa spelarna prioriteras, och att rutin blir en nyckelfaktor. Men detta har, kan man inte låta bli att tycka, skett på Javiers bekostnad. För hur många mål han än gör finns där Robin van Persie. Och Wayne Rooney som offensiv mittfältare strax bakom. Dessa herrar är allt för skickliga. Och bänken får det bli för Hernandez. Ett trist konstaterande, men icke desto mindre ett konstaterande. Och ändå känns det som att varje gång Javier får chansen - och levererar - och är på väg att hitta en kontinuitet i sin fotboll ute på planen, så sker något som gör att han hamnar längst bak i ledet. Spelet "Snakes and Ladders" symboliserar livets höjdpunkter (stegen) och fallgropar (ormen). Javier Hernandez klättrar och klättrar men faller lika ofta, och där väntar den hungriga reptilen med utsträckt tunga och giftiga tänder, redo att slå till.
Någon dag snart kommer målsprutan från Guadalajara klättra mot toppen, endast för att sin vana trogen falla. Men denna gång är den dödliga gröna anakondan - världens största och farligaste orm (Animal Planet HD för 29 kr/mån, slå till!) - på hugget, slingrar sig omkring Manchester Uniteds effektiva anfallare, och kväver luften ur honom. Detta blir samma dag som Javier inser att han förtjänar bättre än att emellanåt både få chansen att bevisa sig och ta den, med en mager utdelning - nämligen att behöva återupprepa detta tills det blir definitionen av hans karriär. "Super sub" gäller endast för de som inte får spela från start och är knappast ett smickrande epitet. Snälla David Moyes, inse vilket trumfkort du har här, innan han faller från stegen en sista gång och bestämmer sig för att klättringen uppåt inte är värd mödan.
