GPs funderingar 20/09: Avgörandets stund
Om derbyday.
På söndag morgon vaknar vi, tar en kopp kaffe (latte) och inser plötsligt att det är derbyday i Manchester. Eller så ligger vi vakna hela natten och tänker på det som komma skall. Oavsett stundar en match med så mycket på spel. Manchester United och Manchester City slåss om stadens ära, för respektive fans och viktigast av allt om ligaguldet. De senaste två-tre åren talar onekligen för att Manchester blir den dominerande maktfaktorn i England. Sådan var känslan när de ljusblå plockade hem titeln 2012 denna känsla blev starkare då Manchester United revanscherade sig och tog tillbaka pokalen. City, som gjorde en högst medioker säsong, var ohotad tvåa och det säger en del.
Så dagens derbyn är mer än hatmöten, som i fallet med Liverpool. De har kommit att sätta sin prägel på hela säsonger. Manchester United återhämtade sig aldrig från 1-6 och Manchester City föll ihop efter Robin van Persies sena avgörande. Går vi tillbaka i tiden stod extremt mycket på spel år 2010 när lagen möttes på COMS. City slogs för fjärdeplatsen och United för guldet. Tappade man poäng var det kört. Paul Scholes nickade in 1-0 på tilläggstid och Manchester Uniteds dröm om nr 19 levde kvar, även om det dröjde ett år tills den förverkligades. Just säsongen därpå hade City etablerat sig som en engelsk gigant och runt vintermånaderna fanns känslan att de kunde utmana i toppen. En cykelspark av Wayne Rooney senare och fokuset för Eastlands-klubben låg nu på en Champions League-plats. Bläddra framåt och 2011/12 blev höjdpunkten, så här långt, i Manchesterrivaliteten. Som tidigare nämnt vann City med förkrossande 1-6 i en av de bästa insatserna ett lag stått för på Old Trafford. Manchester United lyckades ett par månader senare slå ut sin granne ur FA-Cupen och det hela kulminerade i Englands största match genom alla tider (?). På valborg år 2012 låg fotbollsvärldens fokus på Manchester och Etihad Stadium. Detta var större än finaler i Champions League. Det var den första Premier League-finalen i historien och det faktum att lagen på varsin sida hette Manchester United och Manchester City gjorde det till ett alldeles speciellt ögonblick - en klar underdrift. Manchesterderbyt våren 2012 var troligtvis den största match klubbarna NÅGONSIN spelat.
Nu står vi här med två nya tränare, två nya projekt såväl som nya förutsättningar. Manchester United har visat sig vara starka i Eastlands medan Manchester City presterat bättre i "Salford". På förhand känns bortalaget som favoriten, av ett par anledningar. Dels har man varit stabilare i säsongsinledningen. Dels finns ett bättre grundspel och en tydligare spelmodell. Men viktigast av allt är att matchtypen passar Manchester United betydligt mer. Ligamästarna har visat att man varken behöver bollinnehavet eller initiativet för att producera framåt. Tvärtom är man nog som allra bäst just då. Problemet tidigare har varit att Manchester Citys extremt tekniska centrala mittfält etablerat ett övertag, föga överraskande, just där och således hittat ytor att operera på. Michael Carrick har ensam inte kunnat stå emot namn som David Silva, Yaya Toure och Gareth Barry. En förlorad mittfältskamp är i nästan samtliga fall även förlorade poäng. Den kampen vann Manchester United i december 2012, även om Manchester City förde spelet (och trodde de hade övertaget), medan det var omvänt i 1-6-matchen, det avgörande derbyt och mötet på Old Trafford sist. Vi kan alltså nå slutsatsen att mittfältet spelat en stor roll i huruvida Manchester United vunnit/förlorat. Men det är viktigt att understryka vad som egentligen är en seger. City kommer alltid dominera passningsspelet, utan att nödvändigtvis vara det taktiskt triumferande laget.
Manchester Uniteds backlinje har varit bra under säsongsinledningen. Bra, men inte mer. Swansea och Crystal Palace var bedrövliga framåt, Chelsea spelade på resultat och Liverpool backade hem efter drygt tre minuter. Alltså har försvaret inte satts på några stora prov alls, även om vi kan glädjas över det vi, hittills, observerat. Supportern tenderar att jämföra och i detta fall jämför vi med förra säsongen, då den delen av Manchester Uniteds spel var usel. David Moyes verkar prioritera den solida grunden och använder den som utgångspunkt. Med Sir Alex var det mer vilda västern-fotboll där målet var att näta fler gånger än motståndet, även om gudfadern givetvis inte var nöjd med alla de insläppta bollarna ifjol. Moyes får spelarna att ta det där extra hemjobbet vilket i längden kan bli helt avgörande. Exempelvis har Patrice Evras utgångsposition varit betydligt lägre under dessa få spelade matcher, samtidigt som fransmannen kunnat bidra framåt på i stort sett samma sätt som förr. Detta var något jag, en tuff kritiker till Evra de senaste åren, länge velat se. I mångt och mycket blir detta Manchester Uniteds elddop, den stora defensiva prövningen, och det ska bli extremt intressant att följa utvecklingen av matchen. Lyckas man vara fokuserade och alerta under 90+ minuter? Återstår att se.
Jag kan redan nu se matchbilden framför mig. Den lär påminna om fjolårets mötte på Etihad, vilket är något Manchester United skulle gynnas av. Det finns en anledning till att gästerna vann den matchen, och nej denna anledning stavas inte Samir Nasri. På tal om Patrice Evra kommer han få ett enormt ansvar med Pablo Zabaleta, ligans klart bästa högerback, stormandes fram och tillbaka längs kanten. Förhoppningsvis får han god hjälp av Danny Welbeck, även om det lutar mer åt att Ashley Young får förtroendet. Sergio Aguero har inte bara skjutit Manchester City till guld och således förstört vår fest utan även nätat mot Manchester United en del gånger. Han avgjorde det senaste derbyt med ett solomål som heter duga och MÅSTE bli en defensiv prioritering i denna match. Likt sin landsman Lionel Messi har argentinaren förmågan att skapa chanser ur ingenting i relativt små ytor. Rio Ferdinand och Nemanja Vidic kommer få det tufft men ärligt talat finns inte ett bättre mittbackspar för detta otacksamma jobb. Framåt känns det glasklart med den flygande holländaren, Wayne Rooney och en pånyttfödd Antonio Valencia.
Nog tjatat. Derbyday kommer allt närmre och bara det bör vara en imponerande avslutning på denna artikel. Nu är Scholesys nick, 1-6, D-Day, van Persies frispark och allt det där historia. Söndag är framtiden och även matchernas match i England. En förväntansfull hemmapublik, landets bästa bortafölje, Manchester United, Manchester City, kampen om guldet fortsätter...vad mer behöver man? Inte ens Viasats miserabla kommentatorer kan förstöra denna fest. Det är som julafton, nyår, hanukka och Yom Kippur på en och samma dag. M-U-F-C OK eller M-C-F-C OK? Time will tell.