Hetast & kallast - v.37
Manchester United besegrade planenligt Crystal Palace på Old Trafford och hetast var sommarens stora snackis, Wayne Rooney.
Hetast
3. Robin van Persie: Inte lysande mot Crystal Palace, men oj så nyttig. Robin fortsätter visa oss alla exakt hur giftig han är inne i boxen och även om det inte blir mål varje gång är det få som har förmågan att kopiöst befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag skulle nästan våga påstå att holländaren är den bästa strikern i Manchester United sedan Andy Coles dagar - och att bara nämnas i samma mening som den tidigare målsprutan är stort. Kylig straff, urläcker sekvens med nertagningen och avslutet i ribban och överlag klart godkänd. Robin van Persie har påbörjat denna säsong som han avslutade den förra, with a bang.
2. Michael Carrick: Matcher som den i lördags är inte Michael Carricks tillfällen att visa upp sig som världens bästa på sin position. Crystal Palace var bedrövliga framåt och Manchester United hade kunnat ställa upp med två Andersons centralt och ändå vinna mittfältskampen. Men detta var även en matchbild där Michael fick ta för sig offensivt, diktera rytmen och låsa upp Palace med sin känsliga högerfot. I grunden har engelsmannen alla förutsättningar att vara något av en box-to-box-mittfältare (mild version) men på grund av sina kollegors defensiva brister har så inte blivit fallet. Med Marouane Fellaini bredvid kan Michael Carrick få ut mer av sitt spel. Ja, det är möjligt.
1. Wayne Rooney: Alla vet vad jag anser om Wayne. Lysande spelare, pajas till personlighet. Han förlorade min respekt för ett par månader sedan och kommer troligtvis aldrig förtjäna den igen. Ingen kan dock ifrågasätta Rooneys potential som spelare och sanningen är att han ser ruskigt het ut för tillfället. God fysisk form, spelsugen och lätt i steget - alla positiva tecken på att hjärnan må vara i odugligt skick men fötterna än levererar. Fantastisk mot Crystal Palace och krönade den fina insatsen med en tjusig frispark.
Kallast
3. Fabio da Silva: Inte på något sätt dålig i lördags men det märks klart och tydligt att Fabio har en bit kvar till toppen. I jämförelse med sin bror är han inte särskilt imponerande. Rafael har fysiken, defensiven, offensiven, mognaden och slutprodukten, medan Fabio brister på samtliga avdelningar. Inläggen höll ingen vidare klass mot Palace och rent försvarsmässigt fanns en del att jobba på även om gästerna inte hotade särskilt mycket. Lite väl nonchalant ibland, kan man tycka.
2. Ashley Young: Först och främst vill jag påpeka att Ashley Young rent spelmässigt var bra mot Crystal Palace, men dessa satans filmningar...Det är pinsamt på alla sätt och vis. Samtidigt, ska man beskylla spelarna eller fotbollsförbunden utan någon som helst stake? Hur svårt är det att i efterhand stänga av syndarna i två-tre matcher? Ashley måste seriöst fokusera mer på att bidra till laget och inte sitt egna uppblåsta ego om att fixa straffar till höger och vänster. Är detta vad Sir Matt & Sir Alex byggde upp...?
1. Anderson: Okej, var ska vi börja? Hur man lyckas med prestationen att vara bedrövlig i en match mot en nykomling på hemmaplan, som dessutom reducerats till tio man och inte sätter det egna laget på några prov alls, är bortom mig. Om Danny Welbeck personifierar the United Way är Anderson motsatsen. Överviktig, lat, seg, usel inställning...jag kan fortsätta men det räcker så. Att Sir Alex tackade för sig var nog det bästa som kunde hända brassen. Under en ny tränare får han chansen att bevisa sig själv. Dessvärre är resultatet likadant och tiden för Anderson att lämna är så snart som möjligt. Detta är en fotbollsklubb på högsta nivå i en tävlingsbaserad sport, inte välgörenhet. Man skulle tro att sex år är tillräckligt, men icke.
