Hetast & kallast - v.47
Efter ett plågsamt landslagsuppehåll var klubbfotbollen tillbaka och det innebar att Manchester United återupptog sin klättring mot toppen. Den här gången skulle man dock trampa på en rejäl mina i form av tappad ledning på tilläggstid borta mot Cardiff. En medioker insats med få utmärkande prestationer. Ja, förutom Wayne Rooneys då.
Hetast
3. Ryan Giggs: Den äldsta av gamla rävar har varit ifrågasatt under säsongen. En del menar att hans tid är över och att benen inte hänger med. Och givetvis ska Ryan inte spela från start på Stamford Bridge, exempelvis, men walesaren har ändå mycket fotboll i sig och att hoppa in i slutskedet mot trötta motståndare som jagar kvittering är helt okej. Suveräna sista tio i hemlandet. Den där känsliga vänsterfoten serverade passning på passning och framspelningen till Wayne Rooney i matchens slutsekunder förtjänade ett bättre öde. Ryan Giggs bevisade att han kan leverera på en relativt hög nivå alltjämt, och så länge mannen med fyra decennier på jorden står för inhopp som gårdagens är han, utan tvivel, en tillgång. Med det sagt bevittnar vi troligtvis legendarens sista säsong som aktiv spelare.
2. Chris Smalling: Ännu en ypperlig insats av Chris Smalling som fortsätter växa och växa. Han använder sin styrka och fysik på allra bästa sätt, både i positionsspelet och luftrummet, och kan anpassa sitt spel efter motstånd och roll ute på planen, som mittback men även ute på högerkanten - något vi sett de senaste matcherna. Stängde igen bakåt mot ett respektlöst Cardiff och bidrog med understöd centralt när det behövdes. På fasta situationer är Chris ett monster, likt Nemanja Vidic. Serben slog dock inte igenom i Manchester United vid samma unga ålder (hade ännu inte anlänt) och frågan är om inte Smalling har en större potential, vilket säger väldigt mycket. Olycklig som drog på sig frisparken i slutskedet, men sånt händer. Överlag solid som alltid.
1. Wayne Rooney: Först och främst, sparken på Jordon Mutch är inget jag står bakom. Givetvis borde det resulterat i en utvisning, särskilt när man har i åtanke andra ofarligare situationer där utfallet blivit ett rött kort. Wayne har fortfarande dessa tendenser, men jämför man med tidigare år har mycket slipats bort. I det större perspektivet är han en mogen spelare som tar ett stort ansvar ute på planen. Detta stod klart, inte minst, mot Cardiff. Rooney var fantastisk. Ett fint ledningsmål i inledningen av matchen som bekräftade att engelsmannen är dödlig innanför straffområdet. Vändningen och det instinktiva avslutet höll hög klass. Wayne är dock ingen traditionell målspruta i den mening att han lika ofta noteras som framspelare. Dagarna med Wayne Rooney som spets är förbi och han har under de senaste åren sjunkit ner som offensiv mittfältare där målfarligheten kombineras med ett otroligt spelsinne. På detta sätt är Rooney komplett. Någon som Robin van Persie hade avslutat själv på tilläggstid i det där frustrerande läget. Med facit i hand hade det varit korrekt, men det visar också på Waynes egenskaper bortsett från målskyttet. Hörnan till Patrice Evras nick är kanske ett bättre bevis. Hans fasta situationer har blivit top notch de senaste åren. Bäst i Manchester United mot Cardiff, inget snack om saken.
Kallast
3. Adnan Januzaj: Ynglingen har slagit igenom på den stora scenen i år och fått betydligt mer speltid än vi trodde inför säsongen. Hur som helst finns där en förmåga att ständigt ta fel beslut. Detta är inget nytt fenomen utan brukar ofta förekomma hos den spelartypen. Nani är ett bra exempel, Cristiano Ronaldo under sina första år likaså. Det tenderar ofta att bli en enmansshow och ytterst sällan på ett bra sätt. Mot Cardiff var det en dribbling efter en annan och på många vis fick vi svaret på frågan om Adnan Januzaj är redo för denna typ av fotboll. Inte riktigt än. Laget kommer först, jaget kan du slänga i soptunnan. Nani har inte förstått detta, och vad gör karln nu för tiden? Nöter bänk. Plus för ett fint defensivt arbete, men att släppa bollen är ett måste, och därför känns belgaren väldigt valpig och under veckan, kall.
2. Tom Cleverley: Suck. Då var vi här igen, i landet med repetitiva texter och samma gamla klagomål. Men å andra sidan, vad annat kan vi säga? Tom Cleverley är ett enda stort frågetecken. En bra säsong på lån hos Wigan i all ära, men vad har denna grabb bevisat? Spelintelligens? Nej. Poäng framåt? Nope. Ett defensivt ansvar? Ingen chans. Ledarskap och beslutsamhet? Haha. Sanningen är att Tom mäktar med väldigt få bra aktioner under en match. Det är bara något onaturligt med honom och hans sätt att ta sig an fotbollen. Känns snarare som en modell på catwalken. Detta är motsatsen till vad Manchester United behöver. Det är som David Beckhams personlighet utanför planen, PÅ PLANEN. Farligt nära att bjuda Cardiff på ett mål, ännu närmre att styra bollen i egen bur. Tiden rinner iväg, kan man tycka. Men hey, om Anderson kan få sex säsonger har Tom inte mycket att oroa sig över. Bara jag som saknar tiderna då Manchester United inte var en välgörenhetsklubb och faktiskt ställde krav på spelarna?
1. Patrice Evra: Var inte på något sätt sämre än Tom Cleverley, men oj vad usel defensivt mot Cardiff. En rundningskona på sin kant, där den största likheten är att rundningskonan inte försöker göra det svårt för motståndaren. Det är ett juniormisstag efter ett annat. Makalöst att detta är samma spelare som var världens tveklöst bästa vänsterback säsongerna 2008/09 och 2009/10. Dessa år var Patrice en bjässe - solid bakåt och explosiv framåt. Idag erbjuder han förvisso mycket i anfallsväg, men försvarsspelet? Som dag och natt. Chockerande beteende vid Cardiffs andra kvittering. Tappade helt sin markering på Kim Bo-Kyung genom att stå still och se på när sydkoreanen ostörd nickade bollen i mål. Mer bör man förvänta sig av veteranen tillika lagkaptenen i matchens döende minuter. Det syns tydligt att Patrice inte har viljan att kämpa på längre, och frågan är om inte en flytt hade varit bäst trots allt. Tyler Blackett, m.fl., knackar på dörren. Betyder det ingenting att vara kapten för de mesta mästarna längre? Tragiskt.
