Månadskrönika: April
En plats i FA-cupfinalen säkrad, det är väl ungefär där det positiva kring Manchester Uniteds april börjar och slutar. Då har jag istället hittat glädjeämnen på annat håll. Betydelsen och påverkan, glädje och besvikelse, struktur och röra, hålla fast eller förändra – och en hint av något icke identifierat.
Som liten påg samlade jag hockeykort och på var och varannan rast i lågstadiet låtsades vi vara de grön-och-vita hjältarna från Rögle BK. Vi vandrade upp längs Rönne å, och det var i Ängelholms ishall mina första upplevelser av elitidrott kom. Min pappa tog mig med för att se Rögle i Allsvenskan – det var Superallsvenskor och Kvalserier, och det var alldeles underbart. Puckar som dånade i sargen, ramsor som ekade i plåten och glädjen vid segrar och besvikelsen vid förluster. Jag var fast, sport alltså.
Ett av de allra mäktigaste ögonblick jag haft på en läktare kommer också därifrån, det öronbedövande jublet när Kenny Jönsson kom hem och presenterades i laguppställningen i januari 2005 kommer jag för alltid minnas. Under dessa år upptäckte jag också att det fanns föreningar utanför närområdet, kärleken till Manchester United växte från en röd Beckham-tröja till att jag slukade precis allt jag kunde. Något som kommit att prägla mitt liv.
Ska jag hitta läktarupplevelser som slår Kenny-ögonblicket är det besöken på Old Trafford. Det är tillfällen som dessa man lever på, och vill uppleva igen. Det kan tyckas orimligt – eller inte – hur mycket idrottsföreningar påverkar en i det vardagliga livet. Det finns en vilja att alltid skydda från utomstående hot, samtidigt som man själv är extra hård mot det man älskar – så länge det inte bara blir destruktivitet. Man vill se det gå bra, men ibland behöver obekväma beslut tas.
Det går fort i hockey, och ibland rinner tiden ut. Med ett fantastiskt arbete hade Chris och Cam Abbott tillsammans tagit bandyklubben från Ängelholm från ett lindansargäng till toppen av svensk hockey, men i december tog deras tid i Rögle BK slut. Deras eftermäle kan aldrig överskattas, men idéerna bet inte längre, det hårda ledarskapet gav inte effekt och omklädningsrummet tappade förtroende – någon annan skulle behöva förvalta det som byggts under sju års tid.
Inför säsongen landade tunga nyförvärv, spelarbudgeten var stor, spets i överflöd fanns. Rögle BK skulle utan tvekan vara med i toppen. Men så kom förluster, knackigt spel och ett förlorat självförtroende. Bröderna Abbott fick gå och Roger Hansson tog steget upp som huvudtränare. Säsongen som skulle bära mot Guld och gröna skogar blev en kamp för att säkra SHL-existens. Kvalhotet undveks och till slut bar det hela vägen till final.
Succesivt byggdes en trygghet, succesivt kom gruppen samman och började se bättre ut. Stjärnorna producerade och precis alla visste exakt vad de skulle göra i varje given situation. Om det finns en enskild match som symboliserar vändningen är det förlusten mot Färjestad i februari. Det blev inga poäng, men något hade hänt – Everberg smällde in motståndare i sargen och vann varenda närkamp och resten av laget fick luft under vingarna. Strukturen fanns att luta sig mot, självförtroendet fylldes på andetag för andetag.
Old Trafford och Catena arena.
Ett kokande Catena arena och Rögles totala förvandling har gett mig så mycket glädje senaste månaderna. Jag kommer på mig själv med att lägga orimligt mycket tid på funderingar om powerplay-uppställningar och vem som ska vara tredjelänk till Rodrigo Abols och Anton Bengtsson. Tankar som lite gått i stå kring United. Men ligaförlusten mot Manchester City i mars gav känslan av vindar som vänder. Trots noll poäng fanns en struktur spelarna följde hela vägen. Liksom för Rögle följdes detta av starka segrar, sedan gick klubbarna åt helt olika håll. United har visserligen tagit sig till final i FA-cupen – allt är inte skit – och vunnit mot Sheffield United efter Bruno-magi. Men det är svårt att sväva iväg och svårt att drömma stora drömmar om framtiden när spelet på plan ser ut som det gör.
Finalplatsen i FA-cupen bärgades med hjärtat i halsgropen, matchen mot Bournemouth var – trots en räddad poäng – ett haveri och på något vis lyckades man schabbla bort segrar mot både Chelsea och Burnley i sista minuterna.
Hade detta varit resultat av en några veckor lång formsvacka hade det inte varit allt för illa, dessvärre är det återupprepningar av återupprepningar. Lägg därtill ytterligare återupprepningar utanför planen, nu var det Alejandro Garnacho som blev tillrättavisad och fick be om ursäkt.
Jag är absolut ingen låt huvuden rulla-person, och jag har uppskattat Erik ten Hags hårda och tydliga linje i många fall. Men frågan är vad det gjort för nytta när problemen fortsätter upprepas. Å ena sidan kan det vara så att United sitter med en identitetslös och bortskämd grupp av spelare, men ledarskapet måste ifrågasättas när det varken verkar bygga stabilitet, struktur eller självförtroende – en fråga större och mer betydelsefull än de enskilda resultaten på plan.
När Bournemouth gjorde sitt andra mål mot United var det både en, två och fem spelare som hamnade på mellanhand, alla slog som vilsna, förvirrade och svarslösa dirigenter ut med armarna. När Coventry gjorde mål efter mål efter mål blev United mindre och mindre och mindre och ingen hade där och då kunnat kalla det speciellt orättvist om Championship-laget gjort ett fjärde.
Med ett ofattbart antal skador finns lika många ursäkter, men det som oroar mer än skadelistan är att det efter snart två års tid är oerhört svårt att se vilka linjer som finns att falla tillbaka på. Bruno Fernandes blixtrar till, André Onana kan göra en jätteräddning och Harry Maguire kan stånga bort bollar – runt det har Ten Hag inte lyckats övertyga om hur det ska se ut.
Hösten och delar av vintern såg precis likadan ut för Rögle, enskilda matcher stack ut och enskilda spelare ordnade en del poäng i ett annars lågpresterande och självförtroendefattigt lag. Det var först när Roger Hansson fått lite tid som alla involverades och hittade sin plats. I Helsingborgs Dagblads fina intervju säger Hansson: Bygger vi en verksamhet där vi är tydliga, sätter krav på varandra och bestämmer hur vi ser ut… i den bästa av världar driver spelarna det själv i slutändan utifrån vad vi byggt upp. Jag vill att vi ska ha 25 stycken som agerar och spelar som kaptener. Nyckelorden här är att spelarna kan driva det själv utifrån vad vi byggt upp. Jag är säker på att Erik ten Hag är en otroligt skicklig tränare, att han har tankar om vad han vill bygga och att han på alla sätt han kan försöker implementera dessa. Jag ser gärna att han lyckas och vänder denna nedåtgående spiral, problemet är att tecknen i skyn är få. Den befintliga spelartruppen – den är långt ifrån så värdelös som vissa vill få det till – måste och ska kunna prestera mycket bättre än den gör. I Rögle har spelarna växt, hittat en ramstark defensiv och svårforcerad struktur. Om saker inte går som det är tänkt ska det enligt Hansson räcka att fråga sig; är detta vi? Spelarna ska veta vad det innebär och kunna gå ut och bli det igen. I United blir spelarna ofta mindre och klarar inte av att stå emot motståndarnas momentum.
Vad är Uniteds vi, och har de förmågan att bli det?
Roger Hansson och Erik ten Hag.
I SM-slutspelet gick Rögle fram som en ångvält, slog Timrå, Färjestad och Växjö i raka matcher. Det krävdes en otroligt väloljad, strukturerad och mäktig Skellefteå-maskin för att sätta stopp i en oerhört jämn SM-final. Någon final hade det aldrig blivit om det enbart byggt på att varje spelare alltid skulle vinna sin individuella kamp. Anledningen till att det gått är att ett förtroende byggts, ett förtroende för det tränaren vill och ett förtroende för att lagkamraterna alltid finns där och fyller på och täcker upp. Simon Ryfors måste inte på egen hand få ut pucken från hörnet i offensiv zon och skapa en målchans, han vet att Daniel Zaar finns där och fiskar upp den och sätter Adam Tambellini i spel. Christoffer Rifalk kan fokusera fullt ut på skytten och pucken eftersom han vet att Lian Bichsel plockar bort varenda spelare som försöker ta sig in framför mål. Det går att räkna upp spelare efter spelare här, alla vet exakt vad de ska och inte ska göra. Alla tar fullt ansvar för sina uppgifter. Ett ansvar som ligger på spelarna i stora delar, men ett ansvar som går att ta och uppgifter som går att genomföra utifrån en tydlighet om vad som på förhand är bestämt. Ibland räcker det inte hela vägen ändå, men det blir så mycket lättare.
Rögle BK blev inte svenska mästare – det är en tung måndagskväll när de sista orden i denna månadskrönika skrivs – men man har nått två finaler och vunnit CHL under de senaste fyra säsongerna. Alldeles säkert kan Gösta ”Pollenkungen” Carlsson känna stolthet när han tittar ner från himlen, det gör i alla fall jag. Gösta plöjde nämligen ner enorma summor i sitt älskade Rögle BK på 1960-talet – byggde Sveriges blott sjätte inomhushall för ishockey och tog laget till högstaserien – efter att ha blivit rik på mediciner gjorda av pollen. Receptet säger han själv kommer från mötet med UFO den 18 maj 1946.
UFO är en förkortning för unidentified flying object, och precis som vi inte kan identifiera exakt vad det var Gösta var med om och upplevde har Manchester United haft svårt att identifiera en väg tillbaka till toppen. Erik ten Hag identifierades som tränaren som äntligen skulle få saker att fungera, och nederländaren har tagit United till tre Wembley-finaler på två säsonger. Frågan är hur tungt det väger för Sir Jim Ratcliffe, och vilken riktning han väljer. Just nu placeras nya byggstenar ovanför huvudtränaren – senast in är Jason Wilcox som ny teknisk direktör. Wilcox och Ten Hag har redan hunnit träffas och börjat bygga någon form av samarbete, men om det kommer bära frukt över tid återstår att se. Ägarna och de nya huvudpersonerna på kontoret måste bestämma sig för om det som idag finns kan skapa förtroende och vara ett hållbart ledarskap över tid, eller om det gått för långt och en förändring måste göras. Kanske att Ten Hags hårda nypor varit nödvändiga efter tiden med Ole Gunnar Solskjaer, men idrottsvärlden är oförlåtande och framtiden skriker efter en nystart. Visserligen har tidigare förändringar inte gett långsiktig stabilitet, men med ny ledning vädras morgonluft. Jag lever med Manchester United och kommer alltid investera massor av känslor – jag längtar efter hoppet och positiviteten. Grundade och välplanerade beslut är vägen dit.
Kanske att ett öga mot himlen kan ge vägledning.
April har kommit och gått, en topp och en del dalar. Vad tänker ni kring Uniteds senaste månad? Dela med er i kommentarsfältet här under.
