Månadskrönika: MAJ
En krönika om hopp, framtid och avsked
Ångest, oro och ilska
Två veckor in i Maj månad mår jag inte bra, jag befarar det värsta. Manchester United har först blivit utspelade av ett strålande Crystal Palace för att sedan åka på en tung nolletta hemma mot Mikel Artetas otroliga Arsenal.
Kvar i kalendern är således världens rikaste klubb Newcastle, Brighton anförda av magikern De Zerbi samt le Grande Finale i den anrikaste av cuper. Ståendes inför dessa matcher hyser jag en viss oro om att min sista text på Svenskafans kommer bli en i moll.
Sälj alla och avskeda Ten Hag på blankt papper.
Okej, vi kan behålla Kobbie, Garancho och kanske Dansken. Resten kan faan dra.
Ett irriterande hopp
När man sedan besegrar både Newcastle och Brighton så dyker det där irriterande upp ändå. Det där som kommer krypande varenda gång United har tagit en övertygande trepoängare.
Det får mig att tro. Tro att Garnacho kan vara en ny superstjärna i sin linda, att Bruno är en av de absolut bästa mittfältarna i världen.
Det där jäkla hoppet. Hoppet om att Martinez ska kunna bilda mittlås en sista gång tillsammans med Varane.
Att Kobbie kan kliva fram i sin korta karriärs hittills största match.
Att Ten Hag kan motivera gruppen även fast ingen verkar veta om han kommer vara kvar eller inte.
Det där jäkla hoppet.
You can win with kids
Jag såg den fantastiska finalen tillsammans med min svåger som har en Liverbird ingaddad i skinnet samt min Far som inte kan ett skit om fotboll, men som tycker att Phil Foden är väldigt duktig.
Jag var inställd på att brösta ett inferno av glåpord efter nittio minuter. Stämningen var som den ska, stenhård men kärleksfull.
När sedan Håland går ner i straffområdet efter typ sju sekunder av matchen måste jag erkänna att det var svårt att hålla ett anförande om varför det inte borde bli straff. Om motsvarande händelse ägt rum i Citys straffområde hade jag blivit topp tunnor rosenrasande.
Nu blev det ingen straff och Manchester United kunde återigen motbevisa Alan Hansens 30 år gamla citat "You can´t win anything with kids".
Alejandro Garnacho gör 1-0 i matchminut 30
Han är 19 år gammal.
Kobbie Mainoo gör 2-0 i matchminut 39
Han är 19 år gammal.
Licha Martinez
Jag vill ju egentligen inte tro att överbetalda fotbollsmiljonärer skall behöva en arg Pappa på planen som inte accepterar att inte alla ger 100% i en final. Verkligheten är dock en annan.
Licha Martinez andas kampvilja och pondus. Han accepterar exakt noll "alibiinsatser" och backar aldrig från en fight vare sig den är på eller vid sidan av planen – fråga bara Kyle Walker.
Skulle jag utse en lagkapten i skrivande stund så är det inte ens en diskussion. Licha är min man alla dagar i veckan.
Kan karln få bukt på sina skadeproblem samt hitta en ny parhäst efter Varanes avsked så ser jag ingen övre gräns för hur bra det kan bli. Sen har jag alltid varit svag för Argentinska dårar med fotbollsskor på fötterna.
Avslut och Avsked
Med slutet av Maj kommer slutet av säsongen 23/24 för Manchester United.
Mycket kommer troligtvis ändras när nästa säsong sparkar igång. Spelare som skulle ha varit bärande kommer ha lämnat och vi kanske står med en ny tränare, igen.
Vi fortsätter hålla fast vid den där känslan. Känslan som infinner sig när Dansken piskar dit bollen i nättaket, som börjar bubbla när Bruno slår ännu en perfekt svepande cross mot en framstormande Garnacho.
Känslan som ger oss hopp.
Hopp om återupprättelse för Manchester United.
Hopp om en ljusare framtid på Old Trafford.
Håll fast vid det där hoppet, och om du skulle känna att du inte riktigt hittar det - titta på bilden som är kopplad till den här krönikan.
You can still win with kids.
Det har varit en ära att skriva om världens vackraste klubb de här åren – tack alla ni som har läst.
Nu ska jag titta på FA-cupfinalen 23/24 igen, njuta och hoppas.
