Månadskrönika: Oktober
Oktober månad är snart till ända. Under den gångna månaden har vi fått se Manchester United spela hela fem matcher fördelat mellan ligaspel och Champions League-gruppspelet. Prestationerna fortsätter att svikta och laget ser inte ut att vara i närheten av den plats de borde vara på nu när vintern är i antågande.
Den tredje oktober klev Manchester United ut på Old Traffords gröna gräsmatta inför en fullsmockad hemmaarena. På andra sidan stod de turkiska mästarna, Galatasaray. Länge såg det ut som att hemmalaget skulle få en magisk kväll, sedan vände allt. En dråplig passning, ett rött kort och en straff senare så hade turkarna vänt. Och även om detta bara var inledningen av prestationerna under den gångna månaden så summerar både prestationer, utfall och resultat hur det sett ut de senaste trettio dagarna: Ett sviktande självförtroende, stundtals bländande kvaliteter men ett utfall och en slutsats som ställer fler frågetecken än vad det ger svar på i efterhand.
När vi nu ser tillbaka på månaden så går det att fastslå att truppen dels är för tunn med skador på avgörande spelare såsom Martinez och Shaw. Vi har inte spelat en enda match så här långt av säsongen 2023/2024 med ordinarie backlinje - vilket visar att förutsättningarna helt klart är emot Ten Hag.
Faktum kvarstår dock kring att vi ännu inte fått igång varken Marcus Rashford eller Bruno Fernandes. Casemiro ser ut som att han åldrats fem år på en sommar och jag tänker inte ens gå in på Onanas första period i den röda tröjan. Allt detta sammantaget påtvingar mig att utkräva ansvar. Inte på en enskild individ, inte heller på gruppen utan snarare på dels Erik Ten Hag men även individerna som utgör gruppen. Trots att holländaren jobbar under katastrofala omständigheter med en tunn spelartrupp, dålig form och många skador - i kombination med hemska ägare och en sportslig ledning som rent ut sagt är direkt svaga, så är det trots allt så att han bär ansvaret för stora delar av prestationerna. Likaså den spelidé som lyser med sin frånvaro, vilket också resulterar i att grundspelet inte existerar.
Men lika mycket ansvarsutkrävning som bör ställas mot Ten Hag, lika mycket bör fördelas i motsatt håll mot individerna. Att Marcus Rashford ser ut som en miserabel och olycklig spelare kommer inte hjälpa honom att få fart på karriären igen. Det är dags att växa upp, sluta prestera som en “varannan säsongspelare”. Det är läge att kliva fram och visa att han är born in red! Han valde att skriva på sitt nya kontrakt som skulle ge honom omkring 3,5 miljoner pund i veckan, vilket uppenbarligen visar att han ville stanna kvar i klubben. Då är det dags att ta sitt ansvar och sätta högre krav på sig själv. Likaså vad gäller kapten Fernandes som nu behöver kliva fram och visa sina ledaregenskaper, inte tvärtom. Samla gruppen och sätta krav på sina lagkamrater. Det är dags att truppen vaknar, men för att det ska ske behöver dessa tre herrar ta det första steget, ingen annan är lämpad att ta ett steg fram.
En annan sak som bör lyftas från den senaste månaden är det eviga tjatet om: “We need to look ourselves in the mirrors and demand moore”. Hur många gånger har spelarna OCH Ten Hag stått framför tv-kamerorna och sagt det? Det sades ju redan på David Moyes tid, men ingen verkar äga någon spegel. Det ser katastrofalt dåligt ut med jämna mellanrum.
Missförstå mig rätt, mitt liv kretsar kring denna underbara klubb. Men jag liksom säkerligen du som läser detta, och även miljoner fans runt om i världen, är extremt trötta på dessa eviga medelmåttor i korridorerna och konstanta underprestationer. Vi är världens största klubb och vi behöver ledande individer på viktiga positioner som förstår just detta och kan förvalta det. Från ägare hela vägen ner till spelarna på planen.
Nåja, förlusten mot Galatasaray följdes dock upp med en hemmavinst i ligan mot Brentford (2-1) och därefter en knapp bortaseger mot Sheffield United (1-2) innan det åter var dags för en nervkittlande hemmamatch i Champions League på Old Trafford. På motståndarnas planhalva stod de resterande bröderna i syskonskaran Höjlund när FC Köpenhamn kom på besök. Det var en knapp seger som satt hårt inne där både Harry Maguire och André Onana fick revanschera sig efter tidigare underprestationer. Maguire satte segermålet och Onana fick rädda en straff i sista sekunden av tilläggstiden. Gott så.
Mitt i glädjeyran nåddes vi dock av det oerhört sorgliga beskedet att världens bästa engelska fotbollspelare gått ur tiden. Den 21 oktober avled Sir Bobby Charlton vid en ålder av 86 år. Under sin mäktiga karriär som spände över flera årtionden vann han ligan upprepade gånger, europeiska cupen, VM och Ballon D'or, bara för att nämna några titlar. Sir Bobby Charlton var den största av dem alla och vi glömmer honom aldrig!
Månaden avslutades med Manchesterderby där vi än en gång blev utspelade av City. Tack vare en trygg Onana kunde dock siffrorna skrivas ner till blott 0-3. Än en gång färgas den gamla industristaden blå. Det är dock inte det värsta. Det värstas är alla dessa frågetecken som hopar sig och blir fler efter varje match. Vilka blir Uniteds nya ägare? Blir det ens någon ny ägare? är Ten Hag rätt man? Varför får vi aldrig till ett grundspel? Varför är United så oerhört svaga? Frågorna är många och svaren lyser med sin frånvaro.
Framåt vill jag se ett tydligare ledarskap, en klarhet i ägarfrågan och en tränare som sätter hårdare krav och sätter de som underpresterar åt sidan. Jag vill se en ledare som gemensamt med sin lagkapten tar tag i taktpinnen och sätter United i den positionen vi både hoppas och tror ska vara möjligt.
Hur är ditt förtroende för Ten Hag? Vad saknas i spelartruppen och vem ska krävas på ansvar? Skriv gärna dina åsikter i kommentarsfältet, men kom ihåg att hålla god ton.