Manchester U - FC Köpenhamn1 - 0
Manchester United 1 - 0 FC Köpenhamn
Manchester United firade 60 (!) tävlingsmatcher denna långa säsong med att slå ut FC Köpenhamn ur Europa League, men det satt långt inne. En sådan där okej-men-inte-mer insats matchat av en smått osannolik svenskinsats från Karl-Johan Jonsson gjorde att det krävdes förlängning för United att få hål på danskarna. "Ännu" ett straffmål från Bruno Fernandes senare stod det dock klart att det blir semifinal i Europa League och säsongens titeljakt lever vidare. Hurra!
Summering
Matchinledningen bjöd inte på något bländande spel från något av lagen. Var det något lag som initialt hade övertaget var det dock utan tvekan Köpenhamn. Det berodde inte på att United var direkt dåliga (men speciellt bra var Man inte heller) utan framförallt på danskarnas egna förmåga. Direkt dåligt var dock Freds horribla slarv som ledde fram till matchens andra riktigt heta läge kring minut 15, där ”bortalagets” 18-åring Mohamed Daramy stoppas av ett lika hett försvarsspel från firma Eric Bailly/Harry Maguire. Det första heta läget kom även det från Köpenhamn & Daramy. Mitt emellan nämnda chanser, när FCK har sin kanske allra starkaste period, skjuter Nicolai Boilesen Aaron Wan-Bissaka rätt hårt i huvudet och får fram en hörna. Han får så dåligt samvete så han byter ut sig själv (egentligen blev han nog skadad) och blott 15 minuter in kvitterar planen mot matchen i kampen om antalet svenskar då Pierre Bengtsson lämnar mittbackskollegorna Victor Nilsson Lindelöf och Sotiris Papagiannopoulos på sidan och ansluter till Karl-Johan Jonsson på planen.
När vi når det första avkylningsbrottet står matchen fortfarande och väger då United inte riktigt gjort något åt varningssignalerna utan fortsatt vara lite sådär – och synnerligen svaga i uppspelsfasen. Så fort Man kommer nära mål känns det dock farligt, och efter avkylningsbrottet börjar United mycket vassare och hotar lite mer i djupled. FCK försvarar sig dock med mycket folk och gör det bra defensivt, men blir satta under mer och mer press. Här någonstans, efter dryga halvtimmen spelad, börjar United få till det önskvärda, handbollsliknande övertaget kring straffområdet. Man tappar det dock ganska snabbt igen då FCK letar sig tillbaka in i matchen. Det böljar således vidare, men när halvleken lider mot sitt slut sätter United in ytterligare en växel. Först får Anthony Martial nästan ett drömläge i straffområdet, sedan provar Marcus Rashford med ett lurigt distansskott och pressen mynnar slutligen ut i att Mason Greenwood kommer fri efter en hög bollvinst och patenterat står för ett perfekt avslut. Han blir dock helt korrekt avblåst för en hårsmåns offside, men United kliver in i andra halvlek med ett minimalt övertag.
Initialt känns det som att övertaget förvaltas väl och Man lyckas pressa ner Köpenhamn ganska lågt under andra halvleks första tio minuter. Man skapar nu även längre anfall med en genomgående högre kvalitet, och efter 56 minuter har Rashford återigen en boll i nät för United; återigen efter ett dunderavslut från Greenwood, som återigen blir korrekt avblåst för offside. Precis när det börjar kännas som att det nog ändå blir en säker vinst letar sig FCK tillbaka in i matchen och det börjar bölja igen med heta lägen åt båda håll - framförallt bjuder United på några heta Bruno-distansskott och Köpenhamn bland annat på ett riktigt drömanfall där bara ett uppoffrande försvarsspel från United-backarna hindrar en ”borta”-ledning. Här någonstans börjar det smyga sig på en viss nervositet.
I andra halvleks avkylningsbrott kanske även Solskjaer blir lite nervös, då han byter ut Bailly och Fred mot de, sett till antalet spelade matcher, mer ordinarie Victor Nilsson Lindelöf (Bänken 1 - Planen 3 i antalet svenskar) och Nemanja Matic. Även om United inte är ofarliga lyckas Man inte ta något direkt grepp om matchen och danskarna fortsätter vara heta, framförallt via vänsterkanten där Rasmus Falk och överlappande gamla United-talangen Guillermo Varela skapar oreda mot en hårt utsatt Brandon Williams. Matchbilden förhåller sig fortsatt svängig matchen igenom, men United klarar sig från att släppa till flertalet riktigt farliga lägen. Samtidigt upprepar sig historien då Man blir farligare och farligare ju längre slutsignalen det går. Anthony Martial börjar sent omsider tända till rejält och kommer strålande nära två gånger; dels på ett distansskott som matchens enda startande svensk tillika kanske planens bästa spelare, Johnsson, gör en riktig superräddning på och dels på en otrolig soloräd som förtjänade bättre än att stoppas av danskarnas mittback Victor Nelsson, som även han gjort en riktigt bra match. Närmare än så kommer inte United och en förlängning tar vid, en fruktansvärt onödig sådan.
Förlängningen börjar exakt som den andra halvleken slutar, med att Anthony Martial är superhet och skapar några dunderlägen. Först letar han sig fri och möter återigen patrull i form av Johnsson, sedan spelas han fram fint av nyinbytte Juan Mata och rivs då ner bryskt och oförsiktigt. Ännu en straff för United, och när den kommer slås står inte längre Karl-Johan Jonsson emot och United tar äntligen och välförtjänt ledningen genom en sedvanligt stensäker Bruno Fernandes. Precis som man hade kunnat misstänka ger detta förlösande målet upphov till enorma ytor och United leker anfallsfotboll resten av den första förlängningskvarten. Den enda som inte ger upp är Johnsson i målet som tillsammans med en ruggig ineffektivitet håller Köpenhamn kvar i matchen.
Danskarna fortsate försöka matchen ut men varken orken eller kvalitén fanns för att hota på riktigt. Även om tröttheten märktes av hos ett avmattat United och FCK skapade en del chanser så rider Man ut den andra förlängningskvarten tämligen bekvämt och EL-kvartsfinal är ett faktum.
Tankar
Det är ingen toppenmatch United gör, det säger jag inte, men den obotliga optimisten i mig vill påminna om att det finns ett ganska stort mått av beundran i att vinna en kvartsfinal i en europeisk turnering utan att prestera på topp, även om det är i Europa League mot Köpenhamn. För det var inte bara så att United var dåliga, tvärtom stod FCK för en imponerande insats. Framförallt inledningsvis var danskarna vassa, men även om det höjts en del expertröster (som säkert kommer höjas igen i samband med detta) om att United inte har något speciellt väletablerat grundspel, tycker jag mig se en form av självsäkerhet i att låta motståndarna spela sitt spel – för att man är kaxiga nog att veta att det kommer dyka upp lägen iallafall. Jag kanske läser in för mycket i det och United kanske egentligen bara inleder många matcher dåligt, men för mitt eget förtroende för detta Uniteds skull väljer jag att tro på min egen variant. Tveklöst är det dock så att förmågan att stänga matcher måste bli bättre. I synnerhet såhär sent in på säsongen och i ett sådant avgörande enkelmöte är det riktigt onödigt att låta matchen gå till förlängning när man bevisligen är bättre och skapar tillräckligt för att vinna.
Spelarinsatserna stack ut åt lite olika håll. Fred var sådär ojämn som han har en ovana att vara ibland och Williams hade det riktigt tufft under delar av andra halvlek, men båda startande mittbackarna och i synnerhet kapten Maguire stod för en riktigt bra insats. Offensivt var det framförallt Martial som stack ut när han väl kom igång sent i andra halvlek, men som han stack ut då. Genomgående bäst i United sedan återstarten vågar jag nog påstå. Annars var det nog om det framförallt var Köpenhamnsspelare som utmärkte sig positivt idag och hur irriterande det än var under matchen är det såhär i efterhand glädjande att en svensk kommer få så mycket uppmärksamhet. Hatten av, Karl-Johan Jonsson! På tal om svenskar var det roligt att se hur gärna Lindelöf ville näta mot danskarna, och på tal om FCK måste jag bara avslutningsvis få nämna den otroliga namnuppställning de mönstrade på mittfältet. Zeca, Jens Stage, Pep Biel, Jonas Wind, Rasmus Falk. Wow.
Imorgon bestäms det om det blir Sevilla eller Wolverhampton Wanderers som blir nästa hinder i vägen på en titel, och personligen är jag lika rädd för båda lagen utan att för den delens skull ha någon vidare koll på säsongens upplaga av Sevilla. Favoritskapet kommer nämligen oavsett att ligga på United och det här med favoritskap känns ännu inte helt tryggt för Solskjaers bygge. Spännande blir det ändock, och bara det skall vi väl vara glada för!
Bäst i United: Harry Maguire och Anthony Martial
