Manchester U - Arsenal3 - 2
Manchester United 3 – 2 Arsenal
Efter en trög första halvlek var det till slut Manchester United som tog med sig alla tre poängen från mötet med Arsenal. Ett dråpligt mål, o-pumpade bollar och en domare som fick ta hjälp av med beslutsfattandet både en och två gånger, ramade in ett möte som en viss Cristiano Ronaldo avslutade som så många gånger förr. En totalt sett underhållande och svängig match som gör att United kan börja blicka uppåt i tabellen igen.
Sammanfattning:
Manchester United inleder matchen krampaktigt och trögt och tillät Arsenal att bosätta sig kring eget straffområde, bland annat genom en tidig hörnkavalkad. Matchens första mål såg minst sagt dråpligt ut, där Fred kolliderar med David de Gea efter ännu en fast situation som gör att den spanska målvakten faller till marken i plågor. Emile Smith Rowe avlossar ett skott mot det tomma målet samtidigt som de flesta väntar på domare Martin Atkinsons signal. Signalen ser ut att komma, men gör det aldrig och efter konsultation med VAR-bussen så är 0-1 ett faktum. Ett dråpslag för United. Lyckligtvis så gör Arsenal sitt för att bjuda in United i matchen genom att lägga sig lägre i försvarsspelet vilket gör det lättare att ta mark mot Arsenalmålet. En psykologiskt viktig kvittering innan paus av en lättad Bruno Fernandes kommer efter ett fint spel där Fred tar en löpning in i offensivt straffområde innan han serverar portugisen med en fin passning snett-inåt-bakåt och 1-1 var att faktum.
Andra halvlek börjar United bättre i och man tar ledningen i den 52:a minuten genom Cristiano Ronaldo. Glädjen blir dock kortvarig efter att Arsenal kvitterar två minuter senare genom ett anfall som påminner om Uniteds kvitteringsmål, som dock är hämtat kvalitetsmässigt från andrahandssorteringen. Spelet är öppet och böljande, vilket brukar innebära en salig publik och en hyperventilerande manager-duo, men det blir såklart underhållande att titta på. Till slut kommer så avgörandet när United tilldelas en straff som Ronaldo slår in i den 70:e minuten, hans 801(!) mål i seniorkarriären. Arsenals anstormning för en kvittering uteblir och Manchester United lyckas reda ut den bris som de kastar mot målet och får med sig samtliga tre poäng.
På slutsignalen annonserades det något överraskande beskedet att Michael Carrick väljer att lämna klubben efter 15 år i klubben som spelare och ledare.
Han checkar ut som en obesegrad manager genom två vinster och en oavgjord på de tre matcher han hade ansvaret.
Vi tackar Michael för denna tiden och önskar honom all lycka till i det han tar sig för i framtiden.
Startelvor (och byten):
Manchester United (4-2-3-1): De Gea – Dalot, Lindelöf, Maguire, Telles – Fred, McTominay – Rashford (Lingard 79´), Fernandes (van de Beek 90´), Sancho – Ronaldo (Martial 88´)
Arsenal (4-2-3-1): Ramsdale – Tomiyasu, White, Gabriel, Tavares – Partey, Elneny – Martinelli, Ødegaard (Nketiah 79´), Smith Rowe (Saka 70´) – Aubameyang (Lacazette 79´)
Statistik
Resultat: 3-2 (1-1)
Målskyttar med assist: Cristiano Ronaldo x2 (Rashford), Bruno Fernandes (Fred)
Gula kort/röda kort: 1/0 - 0/0
Bollinnehav (%): 44,8 - 55,2
Avslut på mål: 10 - 8
Publiksiffra: 73 123
Bäst i Manchester United: Cristiano Ronaldo
5 tankar om matchen:
1. Självförtroende och kroppsspråk
En sak som blir väldigt talande för lag som famlar efter form och flyt i sitt spel, är hur spelare agerar och, kanske framförallt, reagerar efter spelsituationer som inte helt går enligt plan. Under första halvlek var det många gånger som United-spelarna tydligt gestikulerar och sjunker ihop i sitt kroppsspråk vid de situationer där missförstånd och sämre beslut tas. Det kunde vara vid en enkel felpassning eller en löpning som inte togs. Även om det givetvis ska vara högt i tak och kravställande när du är en professionell fotbollsspelare, är det samtidigt inte något som precis hjälper en att våga ta den där lite svårare vägen fram i plan, att lyfta blicken uppåt eller att göra det oväntade draget. Det sänder helt enkelt inga bra signaler. Något som tyvärr visar på att det inte råder total harmoni i United-lägret för tillfället.
2. Konsten att pressa rätt
Sedan det började närma sig att pennan nuddade pappret avseende rekryteringen av Ralf Ragnick, så har snacket till stora delar handlat om hans syn på presspel. Gegenpress, eller återerövringsspel som det så vackert heter på svenska, har ju såklart existerat under en längre tid än sedan Ragnicks filosofi presenterades för fotbollsvärlden. Men fokus ligger som sagt väldigt mycket på denna del i spelet, vilket visar sig mycket i matchen mot Arsenal. Det var väldigt tydligt vad man ville göra i försvarsspelet, där den delvis kritiserade presspelaren Ronaldo tog fler löpsteg än han gjort sedan han var i Manchester United förra gången, tillsammans med de övriga tre bakom honom och i tillägg de två sittande mittfältarna Fred och McTominay försökte de störa Arsenal högt upp i banan vid flertalet tillfällen. Men. Det är ingenting som blir bra över en natt. För att kunna etablera ett bra presspel krävs mängder av saker, såsom tajming, en tydlig signal och en utstuderad plan för när en press ska sättas in. Vinningen av ett lyckat presspel är uppenbar, att du hamnar i en god position för att kunna såra din motståndare. Men om den misslyckas eller är feltajmad, bjuder du istället på ytor åt din motståndare och hamnar själv i en väldigt sårbar situation. Man såg att de verkligen ville vara aggressiva och att de ville hamna rätt, men många gånger är man på rätt ställe men man är det någon sekund för sent och utfallet blir att spelarna snarare till slut hamnar ur position än att man gör det särskilt jobbigt för Arsenal. Det här är såklart inte konstigt att det inte sitter redan nu, men det är skört att pressa utan att helt ha huvudet med sig. Något som Ragnick såklart kommer att pränta in på Carrington tämligen omgående om man får spekulera fritt.
3. Vår bästa mittback är en svensk
Många är de konstellationer som hittills testats under säsongen på mittbackspositionerna, utan att man helt känner att man hittat helt rätt ännu. Det har dels berott på skador, men även att det rent spelmässigt funnits en del frågetecken kring vilka spelare man vill bygga sin backlinje kring. Den spelare som jag själv tycker är en av de, om inte till och med den bästa mittbacken vi har i nuläget är en svensk. Det är för mig Victor Lindelöf. Nu vill jag inte att min egen tveksamhet kring storheten med vår lagkapten Harry Maguire helt ta över detta resonemang, men det är inte sällan Victor får ”städa upp” efter honom under matchen när han tar fel beslut ute på planen. Han faller när han bör stöta, han räcker upp handen och blickar ut mot assisterande när det är han själv som misslyckas med att ställa offside och han slår passningar till fel spelare vid fel tillfälle. Nu kan detta verka hårt, men jag tycker att det är anmärkningsvärt att en spelare med den kalibern kan ta så pass många felbeslut så ofta som han gör. Att han sedan slentrianmässigt river ner en Arsenalspelare i eget straffområde när han glömt att starta igång fötterna för att följa med i löpningen, gör inte att mitt omdöme ändras till det bättre.
Victor har enligt mig tagit stora kliv den senaste tiden i Manchester United-tröjan. Han har alltid varit en spelare som varit duktig på att läsa spelet och vara vårdad i sitt passningsspel, men nu har han adderat en tuffhet i duellspelet, ett bättre huvudspel och en allmänt högre nivå i spelet som är väldigt kul att se. Hans aktioner är inte lika spektakulära som exempelvis den kraftfullt spelande Harry Maguires ser ut när de faller väl ut, men jag har hellre en spelare som på ett vårdat sätt behandlar den konstform som försvarsspel trots allt är framför en spelare som är yvig i sina aktioner.
4. Fenomenet Ronaldo
Superlativen för fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo börjar helt klart att ta slut. Men det är en otrolig bedrift och ett fenomen till fotbollsspelare som vi får bevittna i den röda tröjan. Snart fyller han 37 år och ändå är han lika hungrig på nya mål och nya milstolpar. I matchen mot Arsenal kom mål 800 och 801 i seniorkarriären. En hissnande siffra som det bara är att lyfta på kepsen för. Det som nästan imponerade ännu mer i matchen var att han på ett helt annat vis försökte göra sin del i försvarsspelet, där han tog oömma löpningar och vid flertalet tillfällen startade den höga pressen på ett sätt som det var längesedan man såg sist. Han var även mer delaktig i spelet överlag och kändes allmänt het och påkopplad. En väldigt fin insats som vi hoppas få se ännu mer av vad det lider.
5. Vägen visar uppåt
På förhand skrev jag att det här var lite av en vägvisar-match som skulle utspela sig under torsdagskvällen och det såg man verkligen även ute på planen. Starkt att i slutändan kunna avgå med en seger i ett svängigt rivalmöte, särskilt efter det dråpliga första målet i matchen. Spelmässigt såg det även delvis bättre ut efter en trög första halvlek, samtidigt som ”rätt” spelare fick göra mål och poäng. Det är inte perfekt och det finns mycket jobba med, men det finns ändå små embryon av något gott att ta med sig vidare in i säsongen och det ska bli väldigt intressant att se hur Ralf Ragnick kan utveckla det tillförordnade arbete som den lite förvånande avgående Michael Carrick lämnar efter sig.
GGMU!
