MUWomen’s Barmy Army: Säsongsavslutning
Det har gått en och en halv månad sedan säsongen avslutades för Manchester Uniteds damer så det är verkligen på tiden att vi tar ett lite större grepp om den och summerar vad som egentligen hände. Vi utser Uniteds bästa spelare, minns den bästa matchen och kikar på de snyggaste målen. Dessutom blickar vi så smått framåt mot nästa säsong. Häng med!
Manchester United gick in i sin andra säsong i Women’s Super League med stor tillförsikt och målet var tydligt, förra säsongens fjärdeplats skulle bli något hack bättre och en Champions League-plats skulle nås (alltså topp tre).
Första säsongen i högstaligan avbröts i förtid vilket gjorde att det blev en väldigt lång försäsong där det spekulerades i spelare in och ut för alla klubbar i ligan. Manchester United värvade tidigt in Ona Batlle, Lucy Staniforth och Ivana Fuso, tre spelare som alla skulle kunna hjälpa till att stärka laget men känslan var fortfarande att det behövdes mer för att verkligen mena allvar med målsättningen att slå sig in bland de tre första.
När det sedan slog till med buller och brak under de sista dagarna av transferfönstret visade United att det satsades. Storstjärnorna Christen Press och Tobin Heath anslöt från den av pandemin pausade amerikanska ligan, och den unga engelska landslagsanfallaren Alessia Russo blev också en del av truppen.
Samtidigt som de andra lagen runt United i tabellen också förstärkte sina trupper gav de här tre sista värvningarna en känsla – i alla fall för mig – att vi skulle kunna vara med och slåss i toppen hela säsongen. Visst, att vinna ligan skulle bli svårt, men att nå Champions League fanns absolut inom räckhåll.
Nu vet vi ju hur det slutade och att det inte höll hela vägen in, men vi tar väl en titt på hur säsongen utvecklades.
Återblick säsongen 2020/21
Som sagt så uppnåddes inte målet om att nå topp tre och en Champions League-plats, istället blev det en fjärdeplats precis som förra säsongen. Avståndet till lagen ovanför minskades och även om det nu snubblades lite under andra halvan av säsongen finns det en hel del att bygga vidare på till nästa. Eller fanns i alla fall. Kaoset – vill nog ändå hävda att det är ett rimligt ord att använda – som skapades när managern Casey Stoney valde att lämna klubben efter sista ligamatchen gör att det mesta just nu hänger i luften. Men vi återkommer till det lite längre ner.
Säsongen 20/21 startades med några träningsmatcher i Manchester där det dock knappt ens gick att få reda på vilket lag United mötte. Så när ligasäsongen väl drog igång är det ingen underdrift att säga att man var taggad till tänderna efter det låååånga uppehållet. Och när ligan drar igång på hemmaplan i solsken mot regerande mästarna Chelsea startar verkligen säsongen igång i full fart.
Det såg dock ut att bli en jobbig inledning för United som hade stora bekymmer under första halvlek och också hamnade i underläge, men sen gjorde Stoney några förändringar och matchen fick ett nytt ansikte. Jackie Groenen kom in och United tog över matchbilden, så när nederländskan hittade fram till Leah Galton som tryckte in kvitteringen kändes det fullt rättvist. 1-1 i premiären mot Chelsea var en mer än godkänd inledning. Värt att notera är också att Heath, Press och Russo ännu inte var spelklara och att både Staniforth och Fuso gick skadade.
Faktum är att United efter den inledande matchen gick nio raka ligamatcher utan förlust, varav åtta av dessa var segrar. Vi snackar alltså ända fram till juluppehållet.
Russo blev spelklar i andra matchen, mot Birmingham, och gjorde där en assist. Sen gjorde hon mål efter mål innan hon några matcher senare blev skadad och missade resten av säsongen. Heath och Press kom också igång och började visa framfötterna. Samtidigt tog Ona Batlle ligan med storm när hon forsade fram och tillbaka på sin kant.
Två matcher som verkligen sticker ut under perioden fram till jul är hemmamatcherna mot Arsenal och Manchester City. United spelade jämnt mot dessa lag förra säsongen men föll allt som oftast med uddamålet till slut, men denna hösten visade man att det skett en utveckling och att avståndet till topp tre minskats. Arsenal fick se sig besegrade efter ett sent Ella Toone-mål och City fick nöja sig med en poäng efter att United stått för en mäktig upphämtning i andra halvlek och tog sig tillbaka till 2-2.
Samtidigt som det gick som på räls i ligan blev det en rejäl krasch direkt i ligacupen när Liverpool vann med 3-1 mot ett svagt United. Då spelade det ingen roll att United vann andra matchen mot Man City på straffar, United var redan utslagna och förlorade av bara farten mot Everton också.
Efter att under hösten ha fått skriva om Manchester United som ligaledare var förväntningarna höga när säsongen drog igång igen efter juluppehållet, och jag skulle ljuga om jag inte sa att jag kikade lite mot möjligheten att faktiskt slåss om ligatiteln.
Tyvärr blev det uddamålsförlust mot Chelsea i omstarten och efter det byttes vinster av med förluster ända fram till början av maj. Två raka segrar följdes av två raka förluster och så fortlöpte det. Nyckelspelare gick skadade, Chelsea och Man City bara vann och tog sig förbi i tabellen.
Matchen mot Arsenal på bortaplan i slutet av mars kändes definierande för säsongen. Visserligen var det många matcher kvar, men känslan var redan på förhand att det lag som vinner den kommer ta hand om den sista CL-platsen. United slarvade och gav bort ett mål innan matchen knappt kommit igång och sedan blev uppförsbacken för stor. Arsenal gjorde ett andra mål och Uniteds grepp om CL gled dem ur händerna.
Visserligen följdes den förlusten upp med en seger på Old Trafford mot West Ham, oerhört häftigt att se damerna inta drömmarnas teater, men sen blev det förlust mot Brighton och då spelade det ingen roll att det blev tre raka segrar för att avsluta ligasäsongen. Den sista matchen spelades utan möjlighet att komma någon annanstans än en fjärdeplats.
Efter den matchen kom beskedet att Stoney lämnar United, och som om inte det vore nog tappade man dubbla ledningar i FA-cupen mot Leicester och säsongen avslutades i moll.
Om ni vill läsa lite mer ingående om hur säsongen sett ut och hur matcherna varit rekommenderar jag att ni går tillbaka i den här artikelserien och kikar på rapporterna från varje månad – där ni dessutom får bekanta er med en ny spelare varje gång.
September - Ona Batlle
Oktober - Alessia Russo
November - Ella Toone
December - Lotta Ökvist
Januari - Tobin Heath
Februari - Christen Press
Mars - Amy Turner
April - Lucy Staniforth
Maj - Casey Stoney
Årets match: Manchester United 1 – 0 Arsenal (2020.11.08)
Här finns några matcher att välja mellan, till exempel 2-2 matchen på hemmaplan mot Manchester City där United hade enorma problem i första halvlek men kom ut som ett nytt lag till andra och hämtade in ett tvåmålsunderläge. 6-1 segern mot Bristol med många snygga mål kan få ett omnämnande och givetvis hamnar segern på Old Trafford mot West Ham väldigt högt.
Mitt val faller ändå till slut på segermatchen mot Arsenal i november. Målsättningen inför säsongen var att slå sig in topp tre och då krävs att det börjar tas poäng mot dessa lag. United hade redan tagit poäng i premiären mot Chelsea och här visade man verkligen att man tagit ett steg framåt i utvecklingen. United gick ut och pressade Arsenal som trots att de vid tillfällen skapade lite oro för United aldrig var riktigt nära att stressa United. Det var ett Arsenal som varit totalt överlägsna och ledde serien fram till denna matchen, men tack vara Ella Toones mål gick United upp i topp av WSL och vann fullt rättvist. Nu blev det Arsenal som till slut drog det längsta strået i kampen om CL, men detta är ändå en match som visade att United kunde utmana de bästa lagen.
Årets spelare: Ona Batlle
Ivana Fuso & Ona Batlle
Vid olika tidpunkter under säsongen har olika spelare varit uppe och nosat på denna utmärkelsen. Tobin Heath kom in och visade både med sitt sätt att vara och sitt sätt att driva laget med sitt spel att hon skulle bli en kandidat, sedan missade hon tyvärr hela våren. Leah Galton har presterat på en oerhört hög nivå men även hon missade lite för många matcher med skada. Jackie Groenen gjorde en hel del bra prestationer, Ella Toone blev bästa målskytt och Amy Turner höll ofta ihop det där bak.
Men årets spelare för mig är nyförvärvet Ona Batlle. Ytterbacken hade gjort debut i det spanska landslaget innan hon anlände från Levante inför säsongen, men hur hon skulle ta sig an den engelska ligan var svårt att veta. Från första sekund var det dock ingen tvekan om att hon skulle bli en förgrundsfigur för detta lag. Det spelade ingen roll om hon spelade till höger eller vänster, hon var lika bra och lika framträdande oavsett. Energisk som få, snabb som inte många andra, löpkapacitet värdigt en ytterback av toppklass. Kontroll bakåt och full fart framåt. Ona blev även utsedd till årets spelare av lagkamraterna och ledarna i United, oerhört välförtjänt måste jag säga.
Vill ni bekanta er lite till med Ona Batlle finns det mer att läsa här.
Årets unga spelare: Ella Toone
Förra året gav jag denna utmärkelse till Lauren James, och om vi ska vara ärliga är det inte många som når upp till henne i ren talang. Även i år har hon visat prov på sin otroliga förmåga, men hon har också gått skadad stora delar av säsongen vilket gjort att hon inte når ända fram i år.
Istället väljer jag att lyfta fram Ella Toone som årets unga spelare. Visst, Ona Batlle är född samma år och borde då per automatik även kamma hem denna kategori, men blir det inte lite roligare så här?
Från att ha varit en spelare som startade en del och agerade inhoppare lika ofta gick Ella Toone denna säsong till en självskriven startspelare. Hon tackade för förtroendet och blev United bästa målskytt med tio mål och hade dessutom några fina assist. Visst är det fortfarande lite upp och ner i prestation från Toone, men det steg hon tog i år visade att det finns en riktigt bra spelare i henne. Hur hon hittar ytorna mellan mittfält och backlinje, att hon både kan ta egna avslut och sätta medspelare i fina lägen och att hon har drivet både med och utan boll gör att hon är en spelare för United att bygga vidare på. Hennes prestationer har dessutom uppmärksammats av landslagsledningen och hon har fått göra landslagsdebut och är nu med i Storbritanniens trupp till OS.
Även Ella Toone har vi fokuserat lite extra på under säsongen, henne finns mer att läsa om här.
Årets mål
Det finns ju olika skolor när det kommer till årets mål. Kan det vara bara snyggt eller måste det ha stor betydelse? Gillar man 100 passningar i rad eller en rackarrökare ribba in? Detta är något man kan diskutera fram och tillbaka. Här kommer i alla fall tre mål jag väljer att lyfta fram.
Plats 3: Lauren James 1-1 borta mot Chelsea. Hon vrider och vänder en bit upp på plan, tar sig loss från sin spelare och väggar med Toone innan hon glider fram och hur läckert som helst smeker in avslutet vid den bortre stolpen. Världsklass rakt igenom på den aktionen och ett tydligt exempel på hur bra Lauren James kan vara, och att hon gör lite som hon vill när hon är på humör.
Plats 2: Leah Galtons 1-0 hemma mot Bristol. United försökte bryta ner ett Bristol som ställde upp med en försvarslinje kring eget straffområde, och när det fina kortpassningsspelet inte fungerade vände Galton upp och från långt håll skickade iväg en missil. Efter det rullade det på för United som gjorde ytterligare fem mål – bland annat två riktiga klassmål av Tobin Heath som skulle kunnat ta sig in på listan – men för mig nådde inget av dem upp till Galtons kanon.
Plats 1: Tobin Heaths 1-2 hemma mot Manchester City. United hade det oerhört tufft i första halvlek och låg under med 0-2. Men i den andra hände något, Heath ledde laget i den höga pressen och när hon fick hjälp av Jackie Groenen och snappade upp bollen i hörnet av straffområdet small det till. Om vi pratade om missil kring Galtons mål faller detta in under samma kategori. Heaths mål drar det längsta strået, hur hon stressar och pressar, hur hon sen dunkar upp skottet i första krysset och sen bankar handen mot bröstet och klubbmärket och verkligen leder United vidare och hämtar upp underläget. Årets mål för mig.
Mina tankar
Ja hur summerar man denna säsongen, hur ska man känna inför att komma fyra i ligan? Målet med att nå topp tre uppnåddes inte, men det var ju betydligt mycket närmre denna säsong än förra trots att tabellplaceringen är densamma. Och med den första halvan av säsongen som United gjorde där det vanns matcher på löpande band och man ledde ligan när serien vände gjorde att det till och med fanns hopp om något betydligt större än ”bara” en CL-plats.
Tyvärr blev det rejäl pyspunka under andra halvan av säsongen. Förluster mot alla tre lagen ovanför i tabellen och dessutom några ytterligare onödiga förluster. Här kan man börja dra fram ett helt batteri av ursäkter för detta och det första som kommer på tal är då skadorna. Under vissa perioder hade United alternativ ett till fem på de tre offensiva positionerna skadade. Inte så konstigt att det blir svårare att prestera och få kontinuitet. Dessutom var det längre skador på Staniforth, Fuso, Ladd och Harris. Men det är också läge att vara självkritiskt till alla dessa skador, faktum är – om jag inte missat något – att alla dessa skador uppkom på träningar förutom Galtons fotledsskada. Så vad gjorde United på sina träningar undrar man ju då, och hur ser faciliteterna och möjligheterna att bedriva en professionell verksamhet ut?
Förra säsongen konstaterade vi att det gjordes för lite mål men att det bakåt såg bra ut. Lite fler mål gjorde vi nog framåt nu, men till de tre lagen ovanför finns fortfarande en hel del att ta igen. 44 gjorda och 20 insläppta på 22 matcher är väl helt okej, men dra bort några insläppta och lägg till drygt 20 framåt och vi ser vad Arsenal, City och Chelsea mäktade med.
Nu skiljde det bara en poäng till Arsenal och man behöver inte vinna med 5-0 varenda match, men United hade väldigt ofta svårt att döda matcher och känslan var ofta att det behövde kämpas väldigt mycket för att målen skulle komma. Några urladdningar fick vi, men också några matcher där det inte alls funkade.
Det finns en grund att stå på truppmässigt till nästa säsong, men det finns också flera och stora frågetecken. Det största av frågetecknen är utan tvekan vad som händer på tränarpositionen. Casey Stoney – som jag kände mer eller mindre var Uniteds damlag på många sätt – har lämnat och frågan är vem som kommer in. I skrivande stund finns inget namn presenterat även om det florerat en del rykten.
Alla spelare som finns i truppen är rekryterade av Stoney, och flera har uttryckligen sagt att Stoney var en stor anledning till att de valde United. United lyckades få in storstjärnorna Press och Heath – som båda bidrog till att öka intresset men också gjorde en hel del fina prestationer på plan – men de verkar nu båda återvända till USA. Samtidigt lämnar Jess Sigsworth och Jane Ross klubben i dagarna när deras respektive kontrakt går ut. Sigsworth vann skytteligan säsongen United gick upp i WSL och har varit med på hela resan, hon är en älskvärd spelare men när konkurrensen blivit hårdare har hon haft svårare att ta en plats. Ross kom in för att förstärka och bredda anfallspositionen men har aldrig riktigt lyckats göra den till sin trots några mål. Vi tackar Jess och Jane för allt de gjort för United och önskar all lycka i framtiden.
Så hur ska man då känna inför resultaten som blev denna säsong. Jag vet att detta bara är Uniteds tredje säsong och den andra i högstaligan, men med tanke på hur fint det gick under hösten och hur det sedan föll igenom under våren och all den ovisshet som nu vilar över klubben kan jag inte komma ifrån att det finns en besvikelse som hänger kvar. Visst är jag glad och nöjd över flera saker men tyvärr blev det inte CL och med det tror jag chansen att behålla Press och Heath försvann. Jag ska inte säga att Casey Stoney är perfekt som tränare, hon har saker att utveckla absolut, men att hon väljer att lämna – enligt uppgifter efter bristande faciliteter och allmän avsaknad av investeringar i damlaget – gör att jag just nu känner mig lite pessimistisk till nästa säsongs möjligheter att utmana ännu högre upp. Men det är känslan just nu, bara att hoppas det blir en väckarklocka för ledningen. Och ge min några veckor till och något nyförvärv och jag kommer ha höga förväntningar och längta till den nya säsongen.
Blick mot nästa säsong
Äntligen har supportrarna börjat få komma tillbaka på läktarna, och det hoppas vi kommer fortsätta trappas upp så att United kan få det fina stöd man tidigare fått och få extra kraft på arenorna runt om i England. Säsongen 21/22 drar igång helgen som inleds den 3 september, men vi får vänta ytterligare lite på att spelschemat ska komma.
Så vad kan vi då förvänta oss av Manchester United nästa säsong? Ja du, bra fråga säger jag. Som sagt finns det väldigt mycket som är oklart just nu. Nummer ett är så klart att få in en ny tränare och sedan börja sätta truppen. Några spelare har redan lämnat och det finns klara och tydliga hål att fylla. Förra säsongens nyförvärv blandade och gav en del, Heath presterade på en hög nivå hela tiden tills hennes skada kom medan Press var långsam ur startblocken men kom igång och visade sin klass under andra halvan. Staniforth tycker jag tog kliv framåt våren och visade att hon kan vara med i en landslagsdiskussion, Ona Batlle var grym som ni märkt och Ivana Fuso gick skadad mest hela säsongen. Skadad var också Alessia Russo, men utifrån det vi fick se de få matcher hon var med i höstas finns mycket att hämta där och en spelare att ha som fokuspunkt längst fram. Maria Thorisdottir kom in i januari men har mest fungerat som en rotationsspelare i försvaret, och frågan är om hon kommer kunna bli mycket mer än så.
Det behöver komma in en del förstärkningar, offensivt såväl som defensivt. Mittfältet känns ganska starkt och där känner jag mig trygg, men i övrigt behöver det inte bara breddas utan komma in spets. Samtidigt finns det ihärdiga rykten om att Lauren James är på väg bort och klubbar som Chelsea och Lyon är väldigt intresserade. I fallet James säger jag att man bör göra i princip vad som krävs för att behålla henne.
Det finns fler spelare vars kontrakt går ut i sommar, bland annat lagkapten Katie Zelem och mittbacksklippan Amy Turner. Samtidigt ryktas det om spelare som Aoife Mannion från Manchester City och Martha Thomas från West Ham som potentiella nyförvärv. Absolut habila fotbollsspelare, men kan de lyfta oss mot CL? Tillåt mig tvivla.
Nu ska inte detta bli någon fullständig genomgång av allt som händer i silly-väg – det återkommer vi till senare under sommaren – utan nu ska vi smälta säsongen som varit, luta oss tillbaka och kika på EM för herrar som är i full gång och sedan tar vi oss an OS där det kommer krylla av den yttersta eliten av damspelare.
Och vart vi har United efter det återstår att se, svårt att spekulera allt för mycket just nu men vi återkommer och håller er uppdaterade.
Tack för säsongen 2020/21
Med detta vill jag säga ett stort tack till alla er som hängt med under säsongen och läst och tagit del av det som Manchester Uniteds damlag haft för sig under säsongen. Jag vet, det är ofta långa artiklar men så finns det ju också allt som oftast mycket att skriva om.
Nu vill jag önska er alla en fortsatt fin sommar och tacka för denna säsongen så återkommer vi när det börjar trappas upp mot ny säsong om sisådär en månad. Ha det fint så länge!
