Reseskildring: Fulham borta
Landets bästa bortafans visade varför de är just det när Craven Cottage tog emot fem-sex tusen vilt sjungande Manchester United-supportrar i lördags. Undertecknad fick äran att närvara på plats i West London.
Först och främst, nej jag kan inte skaffa bortabiljetter enkelt så fråga mig inte. Har dock lärt känna folk som emellanåt löser det. Inte billigt dock, men definitivt värt det hela. Nåja. För någon vecka sedan får jag ett samtal från en vän i London. "Vill du ha en biljett till Fulham borta?". Detta lät sannerligen intressant. Jag frågade hur mycket det skulle kosta mig och han sa £150. Fair enough. Bara att boka flyg då. Det var min väns polare som hade en biljett över, och vi skulle träffa honom utanför Craven Cottage på matchdagen. Ska noteras att £150 är överpris (fick betala exakt den summan tidigare i våras när jag gick på West Ham borta) och ca tre gånger orginalvärdet, men sådant är livet. Folk vill tjäna pengar och man får helt enkelt acceptera det.
Fredag kväll åkte jag ner till London. Resan dit var dock inte perfekt. En tjej i 18-20 års åldern - vilt hårt, pearcings överallt, lite av en emo kanske - som stod framför mig i kön vid incheckningen var sjukt irriterande. Hon sjöng, dansade och pratade KONSTANT. I en jävla kö. Hur kan man vara så okänslig egentligen? Vi är inte på en klubb utan en flygplats. Lite hyfs hade varit att föredra. Så man fick ta en huvudvärkstablett som hjälpte föga. På flyget läste jag Sir Alex bok - fantastisk läsning. Så många historier om f.d. spelare, tränare och profiler. Vad sägs om detta:
Rivaliteten med Jose Mourinho
Rivaliteten med Arsene Wenger
Hur Becks förändrades som person
Hatet mellan Manchester United och Leeds
Cristiano Ronaldos ankomst och flytt
Och sist men inte minst, Keano-sagan
En briljant bok för alla Manchester United-supportrar där ute. Lyckades läsa ca 200 sidor på en timma innan det var dags att sova en stund. "En stund" betyder femton minuter för då hade planet landat i London. Resan från flygplatsen till min väns lägenhet var extremt händelefattig så för att göra processen kort: jag tog mig från flygplatsen till min väns lägenhet. Då fick vi det överstökat. Han hade ett par polare över och vi spenderade natten med att dricka öl, både inne och ute, innan det var dags att sova inför morgondagen.
Jag vaknade vid elva-tiden, och runt tolv var vi på väg mot West London och Craven Cottage. Massor av Fulham-fans i tunnelbanan. Även en del West Ham. Ett par London-lag spelade den dagen. Vi skulle träffa "biljett-killen" utanför Eight Bells Pub vid the Cottage, där bortafansen alltid samlas inför denna match. Ungefär två timmar innan avspark var vi där, gick in - killen hade ännu inte anlänt - och anslöt med de övriga tillresta. Det var packat inne på Eight Bells. Vi hade tur som ens kom in. Newcastle - Chelsea sändes ungefär då och vi lyckades se en del av matchen på den lilla TV som fanns inne på puben, men mestadels sjöng vi bara. Satan vad vi sjöng alltså. Och då var det ett par timmar kvar till matchstart. Det tog inte lång tid att lära mig den nya Kagawa-chanten.
First name's Shinji, Shinji, Shinji
Second name's Kagwa, Kagawa, Kagawa
He's Carrick's midfield partner, partner, partner
His grandad bombed Pearl Harbor, Pearl Harbor, Pearl Harbor
Haha, ganska bra. Inte jag som kommit på den uppenbarligen, så vi kanske kan undvika den arga massan över Pearl Harbor-referensen. 20 times Man United sjöng vi allra mest dock. De som inte fick komma in började sjunga med oss utanför Eight Bells och snart var där hundratals, så det hördes över hela gatan. Det sägs att West London är en väldigt posh plats. Posh = över-överklass, tänk er cylinderhattar och dylikt (något överdrivet, men you get the point). Allt var inte frid och fröjd dock, för biljett-killen hade ännu inte anlänt och avspark närmade sig. Snart skulle vi bege oss mot Cottage, som var ungefär tio minuter bort. Till slut ringde vi honom och han var "stuck in traffic". Fan, nu började man oroa sig. Detta pågick tills han ringde oss och sa att han var utanför arenan. Pajas, varför sa du inte det tidigare. Nu fick vi skynda oss dit. Väl där såg vi honom inte (vid området där bortafansen går in), ringde igen och fick höra att han hade gått därifrån en stund för att hjälpa en vän med något. Vänta 5-10 minuter sa han. Detta sa han väldigt ofta, förresten, vilket var irriterande. 5-10 minuter x 10 blir inte alls 5-10 minuter. Tjugo minuter före matchstart dök han upp (ÄNTLIGEN) gav mig biljetten, fick cashen och sen såg vi honom inte mer.
Väl inne på Cottage började bortafansen sjunga långt före det att spelarna entrade planen. Eller kanske inte långt före men en stund åtminstone. Matchen startade och de första tio minuterna, tills målet, sjöng vi United Calypso som är en fantastisk chant. Det sköna var att alla deltog, precis alla. Sedan kom målet. Galet snyggt anfall som avslutades av Valencia. Hans andra mål i rad, på väldigt likadana sätt, när jag gått på bortamatch. Kanske ska gå på alla så vi får se Valencia från två säsonger sedan. Vår sektion exploderade av glädje. Ska nämnas att vi var ungefär fem-sex tusen och inte två-tre som det vanligtvis rör sig om. Detta för att Craven Cottage har "neutral fans" som separerar hemma- och bortafansen, men alltid när Manchester United spelar förvandlas den neutrala delen till bortadelen, vilket gör oss ungefär två gånger så många. Så hela kortsidan bakom David de Gea (i första halvlek) var tillresta. Detta bäddade för lysande stämning och så blev det. Glömde nämna att David Moyes fick en fantastisk ovation när han promenerade ut och applåderade oss flera gånger. de Gea vände sig om och beundrade oss vid flera tillfällen när vi sjöng United Calypso, han måste ha undrat om vi tagit ecstasy eller något, haha. Inte för att jag vet hur man beter sig då, men ni fattar.
1-0 blev 2-0 som blev 3-0 och vi slutade inte sjunga i en enda minut under matchen. Manchester United spelade fantastisk fotboll och vi fortsatte skapa atmosfär även i paus. Det slutade helt enkelt inte. Samtidigt var Fulhams fans bedrövliga. Det var åtminstone lite banter mellan fansen mot West Ham i april, men om inte vi varit där kunde man misstagit arenan för ett bibliotek. En kvinna friade till en man i halvtid, han sa ja och de fick stående ovationer av samtliga på arenan. Fint att se. De första tio minuterna i andra sjöng vi "Every single one of us, we fucking hate City". Alla deltog, sjöng som fan, hoppade och njöt av en väldigt speciell match och väldigt speciella bortafans. Visst har Manchester United bäst tillresta i landet, men detta var något utöver det vanliga, och på Caf efter slutsignalen läste man att vi var de bästa bortafansen på något år eller så. Detta säger EN DEL. Rent spelmässigt var den andra halvleken ganska medioker men ingen brydde sig om det. Poängen var säkrade. Laget fick stående ovationer samtidigt som vi sjöng "We love United, we do" och van Persie kastade sin tröja till oss. Moyes sa till spelarna att tacka oss för det fantastiska stödet. På väg ut sjöng vi alla 20 times.
Det var en makalös upplevelse och det känns fantastiskt att ha fått vara med sådana lysande fans. Vilket stöd, vansinnigt. Manchester United har världens bästa tillresta, ingen tvekan om saken. Tyvärr är Old Trafford lite av en begravning men dessa bortamatcher blir speciella och det är något alla bör uppleva minst en gång, även om det kostar. Efteråt gick vi till en pub och såg höjdpunkter från de övriga matcherna. City 7-0. Pinsamt Norwich. Arsenal - Liverpool var en bra match att avsluta dagen med. Det och typ fem Red Bulls. Arsenal vann komfortabelt. Satan vilken viktig match det blir på söndag. Vinst och toppen närmar sig. Förlust och Arsenal tar ett stort kliv mot guldet. Får se om deras tillresta är bättre än vad våra var i lördags. Ingen jävla chans.
