Sådan far, sådan son
Abdellatif Fellaini var en gång en lovande målvakt från Marocko som precis skulle börja sin resa som fotbollsproffs i Europa. Nu, ca 30 år senare, får han äntligen chansen att kliva in på de största arenorna. Skillnaden är att det är hans son som faktiskt står på nere på planen.
Abdellatif var rankad som en stor målvaktstalang hemma i Marocko. Både han och Marouanes mamma kommer från staden Tangier i norra Marocko. Pappa Fellaini gjorde sig först ett namn när han spelade i Hassania Agadir, en klubb som hör hemma just i staden Agadir. När han senare värvades till Raja Casablanca förstod han att det fanns en karriär på riktigt. Raja Casablanca är än idag en av Afrikas absolut största klubbar och är t ex regerande ligamästare i Marocko i skrivande stund. Men karriären tog inte den fart den skulle i Raja, istället placerades Abdellatif enbart på bänken, med tillsägelsen att ha tålamod. ”Din chans kommer”, ”man kan bara spela med en målvakt i taget” och så vidare, så Abdellatif tröttnade helt enkelt. Han tog med sig sin fru och flyttade helt sonika till Belgien men stötte återigen problem från sin tidigare klubb Raja Casablanca. Medan Abdellatif menade att han hade rätten att flyttade, hävdade Raja annat och skrev aldrig under de papper som krävdes för att han skulle kunna börja spela för Racing Mechelen som just nu spelar i den belgiska andraligan. Istället för att vända tillbaka till Marocko och vänta på sin chans i Raja Casablanca valde Abdellatif och hans fru att slå sig ner i Bryssel. Fotbollsskorna byttes mot chaufförskostym och hans nya liv som busschaufför tog sin början. Fotbollen utvecklades till en söndagshobby, ja ända tills den dagen hans son Marouane föddes vill säga.
Marouane Fellaini föddes 22a november 1987 i stadsdelen Etterbek i Bryssel. Hade han några som helst drömmar om ett annat, ”vanligt” yrke var det aldrig något han fick chansen att uppleva. Ända sedan födseln har hans pappa Abdellatif haft planen klar, Marouane skulle få uppleva det som han själv aldrig fick chansen till. Nåväl, bortsett från löpningen då. Faktum är att Fellaini tvekade när Anderlecht ville skriva avtal med honom som 10-11-åring, Marouane älskade ju att löpa. Och det var inga korta sträckor det var tal om, nej 10 000 meter var det som låg honom varmast om hjärtat och det var där han såg sin största potential. Men Abdellatifs övertalningsförmåga gjorde att sonen lämnade den drömmen vid just en dröm och friidrotten försvann ur Marouanes liv.
Vad som fascinerar en mest vad gäller Fellainis unga år så är det hur sent han ändå anslöt sig till ett lag. Adellatifs skola började han i redan från start alltså och det var just pappan som drillade sonen ända tills han var åtta år. Den tidigare målvakten jobbade extra både dagtid och om nätterna för att ha råd att skicka Marouane på olika privata fotbollsskolor. Han fick springa till skolan medan hans pappa följde efter med tidtagarur och varje kväll tränade man avslut tillsammans och Abdellatif lade inga fingrar emellan för att försöka stärka Marouanes självförtroende. Dessutom såg han till att ynglingen lärde sig precis allt som han själv lärt sig under sina år som professionell fotbollsmålvakt i Afrika.
Men vid åtta års sju-åtta års ålder ansågs han alltså redo för ett lag och valet föll på Anderlechts ungdomsakademi. Redan vid den här tiden var Marouane storväxt och resultaten kom direkt. Kombinationen av lagträning men framförallt den egna träningen tillsammans med sin pappa gav resultat. Första säsongen i Anderlechttröjan slutade med 26 mål, året därefter blev det 37. Trots alla mål var det inte många som trodde att Fellaini skulle nå de nivåer han nu är uppe vid, tidigare tränare har vittnat om spelare som varit bra mycket mer talangfulla sett till epitetets klassiska definition. Men Marouanes psyke och inställning är starkare än många andras och har med största sannolikhet hjälpt honom en bra bit på vägen. Att dessutom ha en pappa som så tydligt gjort allt för att hans son skulle nå framgång, ska heller inte undervärderas. När så Abdellatif fick jobb i en annan stad fick Marouane lämna Anderlecht. Flyttlasset gick till Mons och klubben med samma namn. Vid den tidpunken var Marouane 10 år gammal och tre år senare gick resan vidare och då till R. Francs Borains som även då höll till i den belgiska andradivisionen. År 2002 bytte Marouane klubb ännu en gång och hamnade i Sporting de Charleroi för att sedan vid 17 års ålder skriva på sitt första riktiga kontrakt med Standard Liège.
År 2006 var då den vid den tiden 19-årige Marouane Fellaini slog sig in som ordinarie i det belgiska topplaget. Mellan 2006 och 2008 spelade Fellaini offensiv mittfältare eller släpande anfallare. Statistiken landade på 84 matcher och elva mål, ett facit som gett eko i fotbollseuropa. För samtidigt som hans karriär tog fart på hemmaplan blev han även uttagen i det landslag som misslyckades med att ta sig till EM 2008. Belgien blev utslaget i en grupp som vanns av Polen, tätt följt av Portugal, men Fellainis insatser hade inte gått obemärkt förbi. 2008 vann Standard Liège ligan och Fellaini prisades även individuellt med ”Den belgiska skon av Ebenholtz”, ett pris som delas ut till den bästa spelaren med afrikanska rötter. Han ryktades vara på väg till ett antal storklubbar, däribland Real Madrid och Bayern München men hamnade alltså i Everton. Rekordsumman för Everton skrevs till 12 miljoner pund och han var då Belgiens dyraste spelare någonsin.
Den 14e september 2008 debuterade så den hårfagre belgaren för The Toffees i en seger med 3-2 mot Stoke. Några veckor senare gjorde han också sitt första mål för klubben i den oavgjorda matchen mot Newcastle. Men första året blev ingen dans på rosor sett till domarnas toleransnivå. Efter att Fellaini dragit på sig 10 varningar på 17 matcher fick belgaren förklara sig inför chefsdomaren i det engelska ligasystemet, Keith Hacket, och lovade att bättra sig. När säsongen sedan var över hade Fellaini ändå tagit hem titeln som den mest varnade spelaren med 13 varningar på 33 matcher. Därutöver hade han även blivit utnämnd till årets unga spelare i Everton. Under den säsongen fortsatte Fellaini att spela som släpande forward, något som förändrades under säsongen därefter. 
David Moyes, då i Everton alltså, började nämligen att spela belgaren längre ner i planen och han användes som en defensiv mittfältare. Lovorden lät inte vänta på sig och Moyes själv hävdade att Fellaini var lika bra som vem som helst i ligan. Däremot blev den säsongen, precis som den efter, söndertrasade av skador. Den 6e februari tacklades Fellaini fult av Kyrgiakos i ett Merseysidederby och Kyrgiakos åkte på ett mycket välförtjänt rött kort. Fellaini själv blev borta från fotbollen i sex månader. Året därefter var olyckan framme igen då han blev skadad i en match mot Chelsea i februari 2011. Trots det valde Moyes att använda sin gunstling i matchen som följde mot Sunderland men därefter var Fellaini borta i sex månader igen. Just den incidenten, att Moyes spelade Fellaini trots skadan, retade gallfeber på pappa Abdellatif.
I november 2011 skrev så Marouane på ett nytt 5-årskontrakt med Everton och populariteten hos fansen hade varken till dess eller till skrivande stund dalat det minsta. Under säsongen 12-13 tog han enligt många ytterligare ett kliv i sin utveckling då han stod för strålande insatser mot mer eller mindre alla topplag och satte även ett personligt målrekord. Totalt blev det 177 matcher i Everton och 33 mål. Fellaini är i första hand känd för sin fysik. Med 194 cm är han större än de flesta motspelare han stöter på och kanske har han domarnas ögon på sig än mer på grund av det. Utöver en mängd kort vinner också Fellaini väldigt mycket dueller och är en respekterad tvåvägsspelare som alltså behärskar både den offensiva och defensiva mittfältsrollen. Flertalet spelare och ledare i andra klubbar har uttalat sig om att han kanske gör absolut mest nytta längre fram i planen då han kan skapa oreda kring motståndarnas straffområde. Där har han även fantastiska möjligheter att suga ner bollen åt medspelare och skapa målchanser den vägen. Dessutom är han ju fullständigt outtröttlig, något han förmodligen bär med sig ända sedan de där löpningarna till och från skolan i Belgien. Det man kort kan konstatera är att även om belgaren inte har de absolut känsligaste fötterna i hela ligan så är han en av dem absolut bästa på att göra det han är bra på, han har verkligen lärt sig utnyttja sina styrkor.
Nu har han alltså tagit nästa steg i karriären och får nu chansen att visa upp sig i Champions League och dra på sig en tröja som tillhör en av världens absolut största klubbar. Jag är ganska säker att Abdellatif är nöjd med sin son.
Källor: EuroSport, The National, BBC, Wikipedia
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
