Säsongskrönika 2021-22: Säsongen som försvann
Det var säsongen då andraplatserna skulle bytas ut mot genuin titelkandidatur och mentalt hade jag börjat knuffa undan de där gamla troféerna i prisskåpet för att göra plats för våra nya. När jag slog mig ner i salongen såg jag fram emot att se en efterlängtad feelgood-comeback i Top Gun 2, men hamnade istället framför en mörk tragedi som regisserad av Lars von Trier.
Förra sommaren satte jag mig ner för att skriva upp den kommande säsongen i en krönika. Det var med lätt hand jag konstaterade att det var vår klubbs ”mest spännande säsong på snart 10 år som står runt krönet”. Varför det? Jo, för att “Framstegen både i spelet, truppbygget och Solskjaers ledarskap har varit tydliga genom åren. Med en världsklass mittback och en supertalang i anfallet att komplettera en redan relativt stark trupp börjar pusselbitarna nu falla på plats. Så nu är det upp till bevis.”. Det var alltså upp till bevis och jag var övertygad om att det skulle bära, inte brista. Jag har aldrig känt mig så blåst på konfekten som efter den här säsongen, men när jag nu tittar tillbaka i backspegeln så inser jag att varningsklockorna kanske var där tidigare än vad jag anat. Så, följ med mig, för förhoppningsvis sista gången, på en resa genom fem matcher som definierade en säsong i vår historia vi nu alla vill lägga bakom oss och snabbt glömma.
Det började med solsken
Det är 14 augusti och Old Trafford skulle äntligen få njuta av en fullsatt Premier League-inramning mot rivalen Leeds för första gången på nästan 20 år. Och vilken fest det blev sen. Bruno Fernandes gjorde 3 mål och Paul Pogba gjorde 4 assist när vi sprang åttor kring vilsna Leeds-spelare. Där och då förstod vi nog inte riktigt helt ännu hur Leeds unika man-mot-man-försvar den här säsongen skulle bli blottat till bara mässingen. De skulle släppa in mer än tre mål i 11 Premier League matcher till innan säsongen var slut. Där ibland två 4-0 förluster, en 6-0 förlust och en 7-0 förlust.
För vår egen del så blev det bara fem till assist av Paul Pogba på de återstående 37 omgångarna. Inte heller för Bruno Fernandes, som snart skulle spela huvudrollen igen, blev de återstående matcherna mycket att minnas. Hans poängskörd på 10 mål och 6 assist blev hans sämsta sen den misslyckade tiden i Sampdoria 2016-17. Vi ledde ligan efter första omgången, men det blev för första och sista gången den här säsongen.
Orosmoln på himlen
En dryg månad senare hade truppen nu förstärkts av en av tidernas bästa fotbollsspelare och han gjorde direkt avtryck med två mål i 4-1 segern mot Newcastle. Men detta till trots, har spelat inte alls kommit igång som väntat. En chockförlust mot Young Boys i Champions League, ett tidigt uttåg ur ligacupen och ett par knappa uddamålssegrar mot svagare motstånd har kammats hem när Aston Villa ska komma på besök. Det är ett svagt Aston Villa som om någon månad ska sparka Dean Smith till förmån för Steven Gerrard. Men vi är totalt utspelade under stora stunder av matchen. Vi har släppt bollinnehavet, som så många andra gånger den här säsongen, och hoppas på snabba omställningar. Vad som tidigare var ett spel ämnat för bortamatcher mot topp-6 lagen har nu blivit vårt levebröd. Vi förlorar med 1-0. Helt välförtjänt. När jag vandrade hemåt mot tågstationen från Old Trafford tror jag inte Bruno Fernandes straff över ribban ännu hade hunnit landa. Men jag har en väldigt dålig känsla i magen av vart den här säsongen är på väg.
Himlen öppnar sig
Fyra matcher senare har vi tagit oss in i slutet av oktober. Vi har på något sätt fått med oss två, på pappret, ganska imponerande segrar mot Villarreal och Atalanta, men i ligan hackar det fortfarande. Liverpool ska komma på besök och magkänslan innan matchen är tydlig: där här spelet håller inte och en stjärnsmäll kommer när som helst. Efter 36% bollinnehav på hemmaplan drar vi en lättnadens suck när slutresultat stannar på 5-0 då Liverpool markant drar av på takten då Mo Salah satt sista målet redan i 50e minuten. Förnedringen är total och sanningen är att 0-10 kändes närmare än 1-5. Nu var Solskjaers dagar räknade och det var väl italienaren Antonio Conte som var den bästa av de tillgängliga tränarna där ute. Skiftet stod runt hörnet.
Den stora pyrrhussegern
När Epirus kung, Pyrrhus, slog romarna 279fkr så konstaterades tidigt att den segern skulle stå honom dyrt. När vi, fyra dagar efter Liverpool-förlusten, åker till Tottenham Stadium för att möta ett lika kritiserat Londonlag är känslan att förloraren i den här matchen kommer att byta tränare först. Och så blev det. Nuno Mendes mannar kontrades sönder och vi gjorde kanske en av våra bästa matcher på säsongen och vann rättvist med 3-0. En seger som skulle stå oss dyrt. Solskjaer greppade sista halmstrået och fick förnyat förtroende medans Mendes fick foten och Antonio Conte valde Tottenham, då han inte orkade vänta på något annat längre. Vi kan tydligt konstatera, att i alla fall i det korta loppet, var det Tottenham som gick segrande ur den förlusten.
Resten av säsongen är en enda stor dimma
Vi vet alla vad som hände sen. Efter en 4-1 förlust mot Watford var tålamodet borta och en gråtande Ole Gunnar Solskjaer fick tacka för sig. In kom en tysk fotbollsfilosof som ska han inspirerat både Klopp och Tuchel i deras tidiga dagar. Jag tvivlar allt mer på de uppgifterna idag. Jag gillade honom aldrig, Ralf Ragnick, och hans sätt att skylla på allt och alla utan att ta eget ansvar för att prestationerna var så dåliga är jag glad att slippa framöver. Det blir nio till förluster efter Solskjaers avsked och de sista två mot Brighton (4-0) och Crystal Palace (1-0) blir signifikativa för hur den här säsongen var. Vi var en toppklubb som spelade som ett mittenlag. Varken mer eller mindre.
Det var en säsong jag hade extremt höga förhoppningar på. Och nu står jag här, men känslan av att vara ett litet barn som hade lovats ett besök till Disneyland med en pizzabuffé men istället fick en följa med på ett besök till hemslöjdsmuseet och äta kalops. Besvikelsen är total. Men ändå så skönjer jag förhoppningar inför nästa säsong. Egentligen inte av någon annan anledning än att jag aldrig kommer att sluta hoppas, eller sluta att älska den här klubben som just nu är en blek kopia av sin bästa sida.
Den notoriske alkoholisten och citatmaskinen Winston Churchill definierade framgång som: ”förmågan att gå från ett misslyckande till ett annat med oförändrad entusiasm”. I så fall är jag väldigt framgångsrik. Jag ser omåttligt mycket fram emot en ny säsong. Följ med mig på den framgångsresan med delad entusiasm nästa säsong. Vi ska tillbaka. Vi kommer tillbaka. Och det kommer att kännas bättre än någonsin.
GGMU
