Säsongskrönika 2024-25: Andra tider (och måltider)
Segerruset från säsongsavslutningen har knappt hunnit lägga sig till rätta när vi nu öppnar upp dörren för en ny säsong. Är vi redo? Vi har inget val! För nu kör vi. I sin säsongskrönika blickar Gustav Kulle tillbaka på en annan säsongspremiär, letar likheter i förändringarnas tid och försöker sätta ord på de många, spretiga känslor vi känner inför en ny säsong med vår favoritklubb. Häng med.
Det var söndagseftermiddag den 19 augusti i ett molnig Manchester när de stora röda folkmassorna hade satt sig till rätta. 67,543 till antalet. Fullsatt ända upp till det tak som ännu inte skulle bjuda på naturfenomen när det tunga regnet i nordväst gjorde sig till känna.
Kontrasterna mellan de bägge fotbollsklubbarna som snart skulle göra upp på den till synes perfekta gräsmattan kunde inte ha varit större. På ena sidan: vårt Manchester United som gjorde sin tionde säsong i Premier League – sju av vilka man hade slutat som mästare – bland annat de tre senast säsongerna. På andra sidan stod en Premier League debutant med en excentrisk, egyptisk ägare med diffusa kopplingar både till prinsessan Diana och kungen av pop. Det här skulle inte ens vara en förrätt till säsongen som väntade. Det handlade om en sån där abstrakt liten aptitretare som kommer in på en silversked – redo att aktivera smaklökarna.
Men så blev det inte. Louis Saha, den yvige fransmannen, som senare skulle komma att göra fem frustrerande säsonger för vår klubb innan han blev ambassadör, var på strålande humör. Han chippade tidigt in 0-1 när en Fabian Barthez – inte helt okaraktäristiskt – hade hamnat lite på mellanhand i sin utrusning. Han hade dessutom slagit till igen, tre minuter in i den andra halvleken när han kontrade in 1-2. Där emellan hade David Beckham skruvat in en – inte helt okaraktäristisk – frispark med högern i vänstra krysset. Det skulle han hinna göra åtta gånger till innan han lämnade oss för varmare breddgrader.
Vi rädde ut den där matchen trots allt och vann tillslut med 3-2. En nederländsk debutant skulle trycka in två bollar i nät från i snitt (uppskattningsvis) 1.7 meter från mållinjen. Ikväll går samme nederländare in som debutant igen. Samma motståndarklubb står på andra sidan. Men när Ruud van Nistelrooy gör det den här gången, gör han det som vår nye assisterande tränare. För en klubb vars högljudde granne nu vunnit ligan fyra säsonger i rad.
Det enda konstanta i världen sägs vara förändring – jo tack.
Vi slutade trea i ligan den där säsongen, 2001–02. Vår sämsta placering under hela Premier League-eran vid den tidpunkten. Två säsonger tidigare hade vi värvat tre målvakter för att ersätta en stor dansk. En fransk, en italiensk och en australiensare. Parallellerna med en Bellmanhistoria blev smärtsamt påkommande även om vi lyckades vinna ligan ett år till. Trippelvinnarklubben hade börjat sin urvattning och förändringarnas vindar var ofrånkomliga.
Vi har både hunnit återhämta oss, falla bakåt, nå nya toppar och hitta nya avgrundsdjupa dalar under de här 23 åren. Så funkar fotbollen. Men för oss, för stunden, misströstande supportrar som ibland känner att vi lidit mest av alla i hela fotbollsvärlden vill jag erbjuda ett alternativt perspektiv. För om man bortser från de sju serveringsbrickorna vi vunnit innan säsongerna startat, har vi tvingats möblera om i vårt prisskåp vid 17 tillfällen sen vi mötte Fulham i premiären den där säsongen. Fulham har släpat hem en titel, typ. En titel som man dessutom tvingas dela med VfB Stuttgart och Schalke 04. Så pass oförståelig var Intertotocupen (vila i frid) att den rimligt nog lades ner för 16 år sedan.
När vi nu går in en ny säsong med nya förväntningar och förhoppningar, gör vi det från en säsong präglad av ett skadekaos och dåliga prestationer. Ändå lyckades vi skapa ett av mina absolut bästa Manchester United-minnen någonsin när jag fick dröja kvar på min plats på Wembley för att låta glädjetårarna torka innan jag dansade ut i natten som FA-cupsegrare. Dessutom i en final mot mitt livs största fotbollsantagonist. Sånt är livet, och sån är fotbollen: oförutsägbar både på upp- och nedsidan.
Jag älskar att vara Manchester United supporter. Med den kärleken kommer ett lidande som många stora tänkare och författare genom åren – med blandad kvalitet – har försökt sätta ord på. Det behövs nog inte. Det är trots allt känslor vi alla har inom oss.
Men om man ändå skulle försöka sätta fingret på varför vi uthärdar alla de där tuffa tiderna i kärlekens namn, så tycker jag att det ändå förklaras bäst i en nyckelscen i en av mina favoritfilmer: ”the sweet doesn’t taste as sweet without the sour”. Segerns sötma blir aldrig lika stark om man inte smakat på förlustens sälta.
Låt oss ha det i bakhuvudet när det nu dukas upp för en ny säsong som vi slår oss ner vid, redo för att greppa gaffeln och ta första tuggan.
GGMU
