Sir Bobby Charlton – den störste av dem alla
Ord kommer aldrig räcka till. Sir Bobby Charlton är död, men han kommer alltid leva vidare.
En av de allra största i fotbollens historia, och Manchester Uniteds störste spelare någonsin har gått ur tiden. Den 21 oktober lämnade Sir Bobby Charlton oss, 86 år gammal. Men han kommer för all framtid finnas kvar – han kommer för alltid visa vägen för vad Manchester United är. Inte bara som den obestridligt briljanta fotbollsspelaren, utan minst lika mycket för den person han var.
Han vigde sitt liv åt fotbollen och Manchester United. Trots att vi är många som aldrig såg honom utföra underverk på planen är det hans arv som byggt mycket av det fina i klubben vi förälskade oss i. Det går inte att prata om Manchester United utan att prata om Sir Bobby Charlton.
När jag för första gången vandrade över Trafford Road Bridge, svängde av höger och såg Old Traffords läktare resa sig över husen gick en känsla genom kroppen som är svår att beskriva. Där borta, några hundra meter fram, stod den – den så mytomspunna arenan som jag på något sätt känner en så stor närhet till. Trots att jag tidigare bara sett den på bilder och på tv.
Spelare som David Beckham, Paul Scholes och Wayne Rooney hade skapat en dragningskraft. Och det de gjorde där inne på Old Trafford gick i fotspåren av tidigare hjältar.
När Old Trafford visade sig i all sin prakt var det ändå något annat mitt fokus riktades mot. Det riktades mot de där tidigare hjältarna, mot United Trinity-statyn.
Där står de – George Best, Denis Law och Sir Bobby Charlton – och blickar mot den arena de så länge hade som skådeplats. De blickar ut över folkmassorna som storögt vandrar omkring och insuper atmosfären, tar till sig av historien.
Alla vill ta bild med dem, precis alla stannar och tittar – både gammal och ung. ALLA blir en del av det Sir Bobby Charlton varit med att bygga, en standard att sträva efter. Det blir något som går att ta på, det blir verkligt.
De senaste dagarna har statyn överösts med blommor, halsdukar och hälsningar. En plats att minnas vid.
Den 29 maj 1968 ledde – en ej ännu adlad – Bobby Charlton som lagkapten Manchester United ut till ett fullsatt Wembley för Europacupfinal mot Benfica. Att han var där, som lagkapten för Manchester United, redo för den största matchen i europeisk fotboll var inget annat än ett under.
Tio år tidigare hade han räddats från flygplansvraket i München av lagkamraten Harry Gregg. Den totala katastrofen och tragedin den 6 februari 1958 tog 23 människors liv, varav åtta var Manchester United-spelare.
Charlton klarade sig med relativt lindriga fysiska skador, mentalt blev såren djupare. Han såg sina lagkamrater och vänner dö och hade svårt att förlika sig med tanken på att han överlevde. ”Det går inte en dag utan att jag minns tillbaka på vad som hände, och människorna som är borta. Manchester United var vid den tiden på väg att bli ett av de bästa lagen i Europa. Olyckan ändrade allt. Att spelarna inte finns kvar och att vi aldrig kommer få veta hur långt det kunnat bära är sorgligt. De kommer aldrig bli gamla.”
Flygplanet hade mellanlandat i München efter att 20-årige Charlton gjort två mål i 3-3-matchen mot Röda Stjärnan, ett resultat som tog United vidare till semifinal i Europacupen.
Bara en månad efter olyckan var Charlton tillbaka på plan, nu som en stöttepelare i återuppbyggnaden av laget. Han gick från en sprallig pojke till en mer allvarsam vuxen man, och på planen tog han ansvar för vägen framåt.
Tio år senare hade ett nytt lag byggts upp kring Charlton. George Best hade kommit, likaså Denis Law – även om han missade finalen med en skada. Det är svårt att se något mer passande än att just Bobby Charlton nickade in ledningsmålet för United och sedan dessutom punkterade finalen med sitt 4-1-mål under förlängningen.
Manchester United var mästare i Europa för första gången. En cirkel slöts, de lösa trådarna knöts ihop. Men när slutsignalen ljöd deltog Charlton inte i firandet med lagkamraterna, i sin ensamhet mindes han istället de vänner han förlorat i München, han såg den krossade drömmen som nu blivit verklighet.
Sir Bobby Charlton gav 59 år av sitt liv till Manchester United, först som spelare och sedan som direktör. Han kom som 15-årig skolpojke, skrev proffskontrakt och debuterade i seniorlaget som 18-åring. Han drillades hårt av Jimmy Murphy och blev en del av Sir Matt Busbys ’Babes’. När det väl var dags för debut mot Charlton Athletic hösten 1956 var han egentligen inte i speldugligt skick. ”Mr Busby frågade om jag var okej. Jag hade en stukad fotled, men det tänkte jag inte erkänna så jag korsade fingrarna och svarade ’ja’.” Och inte syntes det att han knappt kunde använda den ena foten, han gjorde två mål och resten är historia.
Skorna lade han på hyllan efter 17 säsonger i a-laget, där slutet blev turbulent och United inte lyckades nå upp till tidigare glansdagar. Även om det blev några kortare comebacker och test som manager i andra klubbar kunde Sir Bobby se tillbaka på tre ligatitlar, en FA-cuptitel och en Europacuptitel som kronan på verket i United.
Även i landslaget blev han en förgrundsfigur. Med tre mål, varav två i semifinalen mot Portugal, var han en klart lysande spelare i det England som vann VM-guld 1966 – den bästa i hela turneringen enligt många.
Han slog rekord för antal matcher och mål både i United och landslaget. 1966 blev han också utsedd till världens bästa spelare när han fick motta Ballon d’Or, och prenumererade under tio år på topplaceringar. Med sin snabbhet, teknik, vinnarskalle, sitt tillslag med båda fötterna och gudabenådade bollbehandling är det ingen tvekan om att Sir Bobby Charlton är en av de allra bästa fotbollsspelarna genom tiderna. Inte bara i Manchester United, utan i hela världen.
Det går att nämna alla de rekord han slog, alla priser han fått och att han populariserade – på gott och ont – det överkammade håret för att täcka de kala delarna, en frisyr han senare hade svårt att förstå sig på. Men Sir Bobby Charlton var så mycket mer än det.
Han var ödmjuk, elegant, hade integritet och klass. Han behövde inte stå i centrum, han bara fanns där som en konstant och förkroppsligade det unika med Manchester United bättre än någon annan. En sann gentleman.
Han var den röda tråden från Sir Matt Busby till Sir Alex Ferguson.
Genom sin organisation The Bobby Charlton Foundation hjälpte han människor världen över, och via The Bobby Charlton Soccer Schools formades unga fotbollsspelare och människor – däribland David Beckham. Han var en ambassadör för United, för engelsk fotboll och fotboll i stort. Något som inte går att ta miste på nu när hyllningarna strömmar in.
Efter att med stora ögon och bultande hjärta ha stått framför United Trinity-statyn och sett Sir Bobby Charlton stå där med bollen i sin hand kom nästa ögonblick av knäsvaghet när jag gick upp för trapporna och ut på Old Traffords läktare. Tittade ut över planen där alla idoler spelat, ut över läktarna där så många människor hänförts av all briljans.
Jag tittade bort mot South Stand, såg avbytarbänkarna och tänkte på Sir Alex Ferguson och Sir Matt Busby som stått där. Jag tittade högre upp och spanade mot hedersplatserna – där jag sett Sir Bobby Charlton sitta match efter match efter match. Det är helt självklart att just den läktaren 2016 fick namnet Sir Bobby Charlton Stand.
De sista åren drog sig Sir Bobby tillbaka från offentligheten efter att ha diagnostiserats med demens. Även om han då inte var på plats på matcherna fanns han där – förevigad utanför arenan, och förevigad inne på arenan som han själv gav namnet The Theatre of Dreams.
I skärvorna av krossade drömmar reser sig drömmar om något större. Drömmar om Manchester United, om fotbollen och om det fina. Sir Bobby Charlton är den drömmen att luta sig mot. Tack för allt.
Ord kommer aldrig räcka till, men Sir Bobby Charlton lever vidare för all framtid.
TV: Fotbollsikonen Sir Bobby Charlton är död – han blev 86 år gammal
