Tack för att du gjorde mig till den jag är
Sir Alex Ferguson avgick idag. Han satt på en guldsits för att göra ett av världens bästa lag till ett ännu bättre lag. Man han valde att inte göra det, han kände helt enkelt att han var nöjd. Sir Alex Ferguson, mannen som inte kunde bli större, som redan var störst gjorde precis det som man borde ha förstått att han skulle göra. Det ingen hade förväntat sig.
Det finns dagar som man alltid kommer minnas. Plats, tidpunkt och sinnestillstånd. Man ska passa sig för vilka jämförelser man vill göra i det här fallet. Det går inte att komma dragandes med mord på statsmän, inte heller kända terroristbrott. Det kommer alltid finnas människor som vill banalisera vikten av det som hänt idag, jag är säker på att många känt det på sina jobb t ex. Den där extrema oförståelsen för något som betyder så oerhört mycket för oss som är inne i det och som inte betyder mer än någon notis i en tidning för någon annan. Jag ville gå hem från kontoret idag kl 10.17 men jag blev kvar hela dagen. Fysiskt var jag där, mentalt var jag i en tomhet som inte kan beskrivas med ord. Så här i efterhand var känslan ovärdig en man på 25 år.
Men för att förstå hur jag och många av er andra känner så måste man se vad det är vi faktiskt vant oss vid. Precis som Erik Niva skrev bara någon timme efter att det blev känt, så känner vi inte till fotbollen utan Sir Alex. Och någonstans kanske beskrivningen räcker redan där, den blir förmodligen inte så mycket mer tydlig än så. Den sport, idrott och frälsning som vi offrar så mycket svett, tårar och svordomar åt känner vi bara igenom i den form som Sir Alex ryms i. Han är inte älskad av alla, säkert hatad av den största majoriteten, men han har ändå alltid funnits där. Som en obetydlig kuliss i något man tagit för givet, som den ledande karaktären i ett drama som pågått i 90+5 minuter. För det är ju så, där fanns alltid de 5 minutrarna. Nu finns de inte mer, nu finns bara det som kom efteråt, vilket säkert är vackert i sig. Men inte idag, inte ikväll och egentligen inte under den närmsta tiden som nu kommer. Människan har lätt för att glorifiera något som en gång varit och som man vet aldrig kommer stå för dörren igen, vi gillar generellt att vänja oss vid hur saker ska vara. Precis lika lätt har vi för att se negativt på något som komma skall, oavsett vad det än må vara. Och jag vet inte med er, men för mig känns det som en rimlig känsla. Denis Irwin sa det väl kanske bäst av alla i den hejdlösa hyllningskör som dånade ända från USA till Södermalm i Stockholm, nämligen att "det är en dag vi ska fira det Ferguson gjort för Manchester United." Det är ju det enda självklara att göra, för framtiden kommer att stå där och vilja kliva in i våra liv oavsett hur väl vi välkomnar den.
Vill man veta vad Sir Alex betytt för mig som är född 1988 kan man göra det enkelt för sig. Man kan gå in på Wikipedia, man kan söka på hans namn och man kan gå igenom de titlar han vunnit åt den klubb som jag valde att bli förälskad i där i början av 90-talet. Men du och jag, vi som läser respektive skriver det här, vet att fotbollen handlar om så mycket mer än bara en pokal i ett skåp. Visst, det är något som glänser, något som rent fysiskt rättfärdigar det engagemang vi lägger ner i ett lag som vi är så långt ifrån så många dagar om året. Men fotbollen är inte titlar, för mig kommer det aldrig att vara det, utan allting handlar om känslorna kring det. Känslorna kring en perfekt passning snett över mittplan, ett väl avvägt inlägg precis efter att ytterbacken överlappat yttermittfältaren på ett perfekt sätt. Känslorna kring en manager som delar precis samma känslor som en själv vid ett mål i 94e minuten. Den managern är Sir Alex, den managern var Sir Alex. Han var som dig och mig, men han var det med ett ansvar tyngre än det bolån vi själva går och bär på.
Det är klart, det är svårt att sitta här och skriva att Sir Alex inte varit beroende av titlar, men det är min absoluta övertygelse. När han kom till Manchester United var det en klubb på dekis med spelare som hellre klev ner till puben, och som var allmänt nöjda över att representera en klubb som en gång var störst i Europa. Det tog Sir Alex tre och ett halvt år att få United till ett lag som vann titlar igen, det tog honom 13 år till att göra dom till bäst i Europa. Ända sedan den där kvällen, den med alla tilläggsminuter, så har United varit en av dem mest självklara maktfaktorerna inom fotbollen. En klubb som ingen någonsin kunnat räkna bort, en klubb som ingen överhvuudtaget tyckt om förutom oss supportrar. United har rankats som den mest hatade klubben av övriga lags supportrar i varje undersökning jag sett sen jag lärde mig inse vad en undersökning betydde. Nu kommer allting att förändrats, ingenting kommer någonsin att bli sig likt. Det här, som fotbollseuropa får uppleva just nu, har aldrig hänt förut. Mest för att fotbollen är i en position den aldrig varit tidigare, men till stor del för att fotbollen aldrig sett en man som Sir Alex innan rent historiskt sett. Jag har svårt att se att det någonsin kommer att hända igen, mannen är ju ett unikum, en livs, levande legendar. Men framför allt är han mannen som gjorde Manchester United till den klubb jag förälskade mig i som 6-åring i Nyköping. Det kan man inte man glömma, aldrig någonsin.
Men nu står vi här, just nu känner man sig naken och övergiven. Det är som att hela ens inre har avslöjats inför resten av världen och att ingenting längre är något värt. Så är det så klart inte, men jag vill mena att vi har all rätt att känna precis så just nu. Vi har, under de senaste 26 åren, varit beskyddade av den mest orädda och mest burdusa rösten inom fotbollen. Vi har sluppit tränarkaruseller, (för många) satsningar som gått åt helvete och orimliga löften som inte infriats. Det har inte funnits några som helst anledningar till att spekulera för mycket kring spelares form, kring eventuella laguppställningar och vald taktik inför en viktig match. Sir Alex har alltid funnits där, alltid tagit hand om oss som den fadersfigur han varit för såväl oss som för spelarna han fostrat. Vi har inte alltid varit överens, jag och Sir Alex, men jag har varit väldigt passiv i vilka ord jag valt att säga om något jag inte hållt med om. Man ska inte ge sig på berg när det finns småsten sägs det, jag har bara varit och skavt lite på det största berget man kunnat hitta utan att ha haft ens i närheten av tillräckligt med ethos för att ge mig rätten. Jag tror han förlåter mig, åtminstone nu.
Det finns så mycket man vill skriva, så många känslor man vill få ur sig. Men när det snart gått åtta timmar sedan det där beskedet, det som vi aldrig velat få, så känner jag fortfarande tomheten. Den täcker mig som snön täcker gräset om våren, som molnen skymmer solen en julidag. Man vet att det finns någonting där bakom, gömt i mörkret, men man måste bara låta tiden gör sitt för att det ska komma fram.
Som ni förstått så är det så svårt att finna ord. Så jag nöjer mig med de enda som känns värdiga en mästare som vi aldrig kommer att få se igen.
Tack för allt Sir Alex. Tack för att du lärde mig förstå det vackra med fotbollen. Tack för att du formade mig till den jag är idag. För det är jag dig evigt tacksam.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
