"...that keeps us together"
Den 28e April 1990, våren efter att muren fallit och ett VM väntade under sommaren som skulle komma, så slog John Barnes in ett straffmål som betydde 2-1 för Liverpool mot QPR. Resultatet gjorde att Liverpool tog sin 18e ligatitel, ett rekord som länge stod sig, ända in på det nya millenniet. Nu skrivs det rekordet till 19, det innehas av Manchester United och det lär dröja innan man blir utmanade på allvar.
Vi som läst historien kan den. Hur det började under industrialiseringen med avundsjuka kring vem som tjänade pengar på vad. Hur detta förakt mellan städerna sedan fördes vidare till deras största fotbollsklubbar, Liverpool FC och Manchester United och hur denna avsky gått vidare från en generation till en annan. För ett par decennier sedan flyttade det, av hat, framverkade våldet bort från arenorna och ut på gatan. Det vi sett den senaste tiden är hur detta hatvåld även utvecklats till vår tids mest typiska fenomen, näthatet. Det omskrivna, omdebatterade och mer eller mindre accepterade näthatet. Det finns inget som är så fegt samtididgt som det numera känns självklart.
The Kinks, ett band från London som slog igenom under 60-talet, har en låt som heter "Hatred". I den låten har man en textrad som lyder "Hatred is the only thing that keep us together", vilken i dess enskilda ordalag låter väldigt starkt. Hatet gentemot varandra har gjort hemska saker med fotbollen och världen i stort men samtidigt är den något som alltid kommer att finnas där. Ingen klubb vore densamma utan dess bittra rival och vice versa, det handlar någonstans bara om att se det med rätt glasögon. Ovan nämnde John Barnes fick ta emot glåpord från alla håll och kanter för något han inte kunde göra något åt, dessa glåpord kom lika mycket från United-supportrars håll som någon annans. Nu, snart 25 år senare, har dessa glåpord möjligen minskat men de hörs alltjämnt fortfarande. Det finns en viss typ av hat som man kan acceptera, de skämtsamma ramsorna som inte handlar om katastrofer eller eventuell hudfärg. När hatet eskalerar till brottslighet, då måste vi alla ta ett kliv fram och sätta stopp.
Manchester United och Liverpools relation har varit långt ifrån problemfri. Under senaste mötet på Anfield, strax efter rapporten som alla Liverpool-supportrar väntat på sedan 1989, så verkade allt gå lugnt till, under själva matchen alltså. Men när slutsignalen ljöd börjades det återigen påminnas om respektive lags största tragedier. Liverpool-supportrar som gjorde tecken som påminde om München-katastrofen och Uniteds diton som sjöng ramsor som ingen Manc kan vara stolt över. Dessa supportrar tillhör de som tyvärr speglas utåt i samhället, vi ser samma problem inom svensk fotboll där det gått så långt att klubbarna betalar för polisinsatser t o m. Dessa supportrar är och kommer aldrig att vara där för att stötta sitt eget lag, de är där för att få leva ut en hatisk inre personlighet och dessutom göra det i strålkastarljuset som är världens vackraste sport. Du&jag kanske inte var på just den matchen, vi kanske inte ens varit på någon match mellan dessa två lag. Men det som sjungs på läktaren går raka vägen in i folks medvetanden och hamnar någon gång till slut som en åsikt, plötsligt kommer än mer folk tycka precis samma sak. Än mer folk betyder än mer spridning, spridning som i dagens samhälle tar sig ut på nätet, på forum, i texter. Plötsligt behöver man inte vara på läktaren för att känna vad de känner, man kan läsa sig till det en tisdag förmiddag strax innan lunch. Hat sprider hat, hat hittar alltid sin väg till nya budbärare.
Och det är när jag sitter och skriver det här som jag inser att jag är en minst lika bidragande faktor som alla andra. Jag som alltid sett mig som en fotbollsromantiker, en som bara ser det vackra i sporten och enbart representerar det utåt, bidrar också till den fula, skabbiga och föraktade avskyn för en fotbollsklubb och dess supportrar. När jag skriver en krönika, inte alls som den här, så blir jag precis som en av dem. En av dem fega, småsinta människor som skapar aggressioner som inte alls har den där charmen som lite humoristiskt banter har. Det är för dåligt helt enkelt.
Men tittar jag på Liverpool idag så ser jag ingen mästarklubb, ingen utmanare till det lag som jag håller kärt. För mig är dagens Liverpool som försöker komma på banan igen, som försöker hitta rätt i askan av spelarförluser och misslyckade värvningar. Man må ha tagit två eller tre steg bakåt med Roy Hodgson, man kanske stod kvar och stampade med Kenny Dalglish men man lär i alla fall ha tagit något halv steg framåt den här säsongen. Ingen kan på allvar ha trott att Brendan Rodgers skulle åstadkomma underverk första säsongen, förmodligen inte ens under andra. Att tappa spelare som Mascherande, Alonso och Torres under relativt kort tid klarar man inte av hur som helst, framförallt inte om ersättarna heter Henderson, Carroll och Downing. Uniteds främsta titelrivaler heter Manchester City och Chelsea FC och så lär det förbli för en tid framöver. Samtidigt finns det en känsla som gått i arv, från generation till generation och supporter till supporter vilket man inte kan radera hur som helst. Min relation till Liverpool har inte förändrats över de senaste 15 åren, trots att man inte slagits om samma titel år efter år. Så det är därför jag kommer att tänka på den där textraden igen, den som The Kinks sjöng.
"Hatred is the only thing that keeps us together"
Det finns någonting kittlande med rivalitet, det är en av fotbollens absolut viktigaste kryddor. Låt oss bara använda den kryddan lite varsamt.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
