United in FredagsPanelen
"Jag tar alla chanser jag får att lyfta fram David Beckham" - veckans panel är nostalgisk!
En stabil andraplats i ligan samt ett stundande avancemang i EL till trots. Den här veckan tar vi på oss rosa glasögon och blickar bakåt. När man har äran att rodda en panel vars uppgift är att dissekera allt som rör världens vackraste fotbollsklubb så är det ett sant nöje att göra just det. Vilka är det då som skall vara nostalgiska tillsammans? Jag ger er.......
Micke Martinsson: Mångårig Unitedfanatiker med en del svårigheter att hantera förluster. (Ö)känd i kompisgänget för min besatthet av David Beckhams frisyrer mellan åren 1995-2003. Kopierade slaviskt minsta förändring fram tills den begynnande sumo-frisyren fick mig att byta hårfluencer. Främsta fotbollsmerit: Brände en straff på grus i en träningsmatch i division 6, 2007
Gustav Kulle: Storfräsare med residens i London - "Man vill ju vara där det händer". Bossen på UnitedRed och således vår SAF.
Tim Jonsson: Optimistisk, uppstudsig och för tillfället smått alkoholiserad 22-årig student från Uppsala. Älskar ord, United och vin och kombinerar gärna dessa så ofta som möjligt, vilket innebär att jag ofta har en öl eller ett glas vin i kroppen när jag skriver. Följande frågor har dock besvarats spiknyktert på grund av allmän livshets.
......och här kommer veckans United in FredagsPanelen.
Vilken årgång av ManU är din favorit?
Micke: Tveklöst trippelsäsongen. Maken till oslagbart drömlag kommer vi knappast att återuppleva. Världens då bästa målvakt bakom ett ramstarkt försvar framför ett drömmittfält kryddat med en komplett anfallsuppsättning. Den unika kombinationen av en lagmaskin spetsad med en hel drös X-faktorspelare upplevdes där och då som oslagbar.
Gustav: Det är förstås trippelårgången som format så mycket av ens supporterskap med allt vad den kom med, så den kan jag hylla i oändlighet. Men det kanske ändå är första kärleken som håller i sig bäst: Cantonas sista säsong när vi fortfarande hade spelare som Karel Poborsky, Andrei Kanchelski och Lee Sharpe ihop med de nya ynglingarna som var på väg. Dit hade jag gärna rest tillbaka i tiden för att få uppleva på plats.
Tim: Svår fråga, i synnerhet då säsongerna ibland har en tendens att flyta ihop en del såhär i efterhand. Men den upplaga jag har en starkast personlig koppling till är den som vann ligan, blev brutalt utspelade av Barca i CL-finalen och hade outgrundligt märkliga tredjeställ: 2010/11. Många av slutet av 00-talets stora spelade på en hög nivå och det fanns spännande ynglingar (säger jag som då var 14) i truppen i form av framförallt Morrisson och Pogba, samtidigt som det fanns så många spelare som man både då och nu undrar vad fan de gjorde i Manchester United. Lika mångaolika spelartyper som det fanns i truppen, lika många var väl känslorna som upplevdes på banan. Det var en säsong med förvisso många trötta ligalunksmatcher, men också en hel drös patenterade supervändningar, några avgrundsdjupa torskar och några helt briljanta insatser. Den hade allt som dagens United har, kan man väl säga, med tillägget att höjden var mycket högre då. Och det är något melankoliskt vackert med att få känna så många olika känslor under en säsong.
Ställ Startelvorna från CL-vinsterna 98/99 resp. 07/08 mot varandra. Vilka vinner?
Micke: Alltid svårt att jämföra två väsensskilda tidsepoker rent fotbollsmässigt, men leker man med tanken att gänget från 98/99 tränade och spelade under liknande förutsättningar så håller jag det inte för osannolikt att de skulle städa av Ronaldo & Co.
Gustav: Jag skulle tro att de här är de 10 åren det hände allra mest med den moderna fotbollen. Andra typer av världsspelare, andra sätt att spela fotboll på ett mycket snabbare/effektivare sätt. Jag tycker at laget 07/08 är helt komplett från Van der Sar i målet till Rooney, Tevez och Berbatov på topp om vart annat. Så för mig är det inget snack om saken att det är ett ännu bättre lag än det som vann trippeln.
Tim: Min största skamfläck som supporter är att jag har sett så ruskigt få matcher från slutet av 90-talet, den enda matchen jag sett hela är i princip just CL-finalen. Så jag är väl ingen rättvis bedömare, och bara på grund av det faktumet säger jag 07/08-upplagan. Många kritiker målar ju upp det som att 98/99-laget inte gjorde någon spelmässig dundersäsong, titlarna till trots, och 07/08-laget hade en otrolig offensiv bredd i spelartyper som kunde avgöra matcher på helt olika sätt, samtidigt som jag har svårt att se att nån i 98/99-laget kunde mäta sig med Cristiano Ronaldo den säsongen. Men jag ansvarar inte för något alls i ovanstående svar.
Hylla en spelare som är förbisedd. Dvs. Någon som inte fick den credd. han förtjänade.
Micke: Jag tar alla chanser jag får att lyfta fram min idol David Beckham. Enligt mig reducerades engelsmannens egenskaper ofta - helt felaktigt - till en vass högerfot. Visserligen fick han mycket cred för sin gyllene fot, men DBs betydelse i övrigt anser jag fallit helt i glömska hos de breda massorna.
Gustav: Visst har väl han börjat få lite credd nu i efterhand, men jag tror att få insåg hur viktig olja Park Ji-sung var för vårt maskineri under framgångsrika år med väldigt tuff konkurrens både inhemskt och kontinentalt. Det blev över 200 framträdanden för oss och han var otroligt smart som spelare. Satte sällan en fot fel, framförallt i de allra största matcherna. Det är en spelartyp jag har saknat väldigt mycket efter hans avsked.
Tim: Det går ju att se på den här frågan på lite olika sätt. Jag kommer alltid hävda, oavsett hur bra folk tycker att han var, att United sista stora mittfältare, Michael Carrick är på tok för underskattad. Han styrde matchtempot helt på egen hand och bara det faktumet att United ännu inte lyckats ersätta honom säger väl ganska mycket.
En annan värd att nämnas, på en annan ände av spektrat, är Jonny Evans. Enda anledningen att det var just han som såldes var för att han ju, till skillnad från de som såldes senare och till och med är kvar i klubben, var bra nog att vara eftertraktad och önskad någon annan stans. Han har absolut sina brister, men han är en riktigt bra Premier League-back än idag och hade absolut kunnat göra jobbet som tredjeval i mittlåset långt efter att han lämnade.
Har vi någon i dagens trupp med potential att skriva in sig bredvid de stora i historieböckerna?
Micke: Det finns några namn med potential; McTominay, Greenwood och Rashford. Men jag skulle säga att det bara är Rashford som har alla egenskaper som krävs för att ta sig upp bland de stora namnen. Kan han utveckla sin förmåga att värdera matchsituationer och hushålla med krafterna så har han både hjärta och mentalitet för att bli en Unitedlegendar.
Gustav: Marcus Rashford känns helt omöjlig att se i en annan klubb än oss i sin karriär. Vilket innebär att han i så fall kan slå sig in bland både flest mål och flest matcher när man utvärderar han karriär. Det är en framtida lagkapten och en fanbärare för att vi står för som klubb, så han är på god väg redan.
Tim: Gud ja. Jag tycker till och med att det finns två som är där redan nu. David De Gea har visserligen gjort en del för att försöka dra ner sitt generella anseende de senaste säsongerna, men han har ändå smakat så otroligt mycket mer än han kostat och varit den enskilt viktigaste spelaren under en period i historien när vi varit som allra sämst. Just målvakter tenderar väl enklare att bli kultförklarade på ett eller annat sätt, och de Geas lojalitet och tålamod är nog för att sätta honom bland de största på den positionen. Marcus Rashford är lite svårare, hade han BARA stått för de aktioner han gjort utanför planen hade det inte räckt, hade han BARA avgjort de förhållandevis få, men ack så stora matcher, han gjort så hade det kanske inte räckt, men 1+1 är som bekant lika med två och han kommer ju inte direkt göra saken mindre. Så han är också redan en legend, jag tar inga frågor på det. Sen kan folk säga vad de vill men när vi står där om 20 år kommer Pogba alltid nämnas i samma meningar som Manchester United och legend och så är det med det.
5 snabba - spelare som har haft samma nummer vem väljer du
#6 Stam vs Wes Brown vs Pogba
Micke: Brown
Gustav: Brown
Tim: Brown
#8 Mata vs Anderson vs Butt
Micke: Butt
Gustav: Butt
Tim: Mata
#7 Cantona vs Beckham vs Ronaldo
Micke: Beckham
Gustav: Ronaldo
Tim: Beckham
#9 Zlatan vs Berbatov vs Cole
Micke: Cole
Gustav: Cole
Tim: Berbatov
#16 Roy Keane vs Michael Carrick
Micke: Carrick
Gustav: Keane
Tim: Carrick
Vilka minnen va!? Trippelårgången 98/99 sitter onekligen starkt på näthinnan och hur skulle den inte kunna göra det? Cole och Yorke på topp, Schmeichel i mål – Becks, Giggs, Keane och Scholes! Jag kan fortsätta att räkna upp legender men ni kan dem ju redan. Det här var en magisk årgång!
Enter – 2007/2008! Jag ger er – van der Sar, Ferdinand & Vidic. Ronaldo, Giggs & Rooney. Inte rädd än? Okej – Nani, Tevez, Scholes, Evra, Brown, Carrick and so on.
Vilken upplaga var då den bästa? Omöjligt att svara på – såklart. Innan du dömer ut 98/99 så tag dock i beaktning att de gick obesegrade genom en grupp med Bayern, Barca och Bröndby. För att sedan, lika obesegrade slå ut Inter och Juventus på vägen mot den episka finalen mot Bayern.
Ett Hattrick för Wes Brown mot storheter som Jaap Stam och Paul Pogba är ju både vackert och aningen oväntat.
Blivande legender är ju alltid svåra att förutse men Marcus Rashford är ju namnet som snabbast dyker upp i huvudet. Han är engelsman, local lad och har varit i klubben sedan sju års ålder. Vid sidan av det verkar han vara en genuint fin människa. Legend in the making!
6 Stam
8 Butt
7 Cantona
9 Zlatan
16 Keane
Där har ni mina val.
Jag avslutar med min förbisedda spelare – Gary Neville. 599 matcher på planens osexigaste plats, vem kommer ihåg en högerback? Gary var professionalism personifierad och tränade hårdare än de flesta för att kunna spela för klubben i sitt hjärta.
20 titlar varav 8 PL och två CL – fem år som lagkapten. Legend!
til next time – hare gött