Minnen från en resa när Wolves vann på Wembley 1980
Plötsligt dök det upp en massa minnen från min resa till Wembley för fyrtio år sedan när Wolves vann ligacupen. Detta i samband med den retroaktiva livesändningen av ligacupfinalen mellan Wolves och Nottingham som Magnus ordnade i söndags (29/3). Tänkte att jag kunde teckna ned dem direkt innan de försvinner igen. Det finns många luckor i mina minnesbilder om den veckan men det hände ju för över fyrtio år sedan.
Ungefär två veckor innan matchen spelades (15/3 1980) lyckades jag ordna ledigt från jobbet och boka en resa. Det var en charterresa på en vecka till London med Atlas Resor. Fick ett litet rum med frukost på Hotel Henry VIII som låg i Bayswater. Ingen matchbiljett utan hoppades ordna en sådan på något sätt under veckan.I Sverige var all uppmärksamhet inriktad på den kommande kärnkraftsomröstningen.
Måndag-fredag
Men redan på måndagen när jag läste tidningen till frukosten måndag morgon såg jag att Wolves skulle spela den kvällen. En uppskjuten match mot Aston Villa. Båda klubbarna ordnade denna match snabbt. Vilket var viktigt för Wolves då Andy Gray blivit avstängd en match, som alltså blev denna match. Han blev således spelklar till cupfinalen. Snabbt med tåg till Wolverhampton. Gick jag innan matchen var slut skulle jag med en snabb promenad från gamla Molineux hinna med sista tåget till London.
Men när jag kom fram såg jag att det var fullt med hemmafans på järnvägsstationen. Hade missat att det var en bortamatch. Snabbt tillbaka till Birmingham och stationen Aston. Kom in på ståplats på den kortsida där Wolves gjorde tre mål när de gick till ledning i halvtid 3-1. Men jag var tvungen att lämna i halvtid för att hinna med sista tåget till London. Till frukosten på tisdagen kunde jag läsa i tidningen att Wolves vunnit med just 3-1. Köpte en hamburgare i vagn utanför arenan på väg till stationen. Hon som sålde den blev rädd när hon trodde jag var en renhetsinspektör först. Det borde ha varit en varningssignal. Hamburgaren kom upp på natten på hotellet.
Minns inte så mycket av veckan fram till match. Syntes hopplöst att få tag i matchbiljett där man normalt kan köpa biljetter. De tycktes sålda direkt till klubbarna eller direkt från förbundet. Men mitt i veckan fick jag Atlas platskontor veta att de fått ett meddelande från Tor Line som sålde resor med båt att de hade biljetter. De hade upphandlat biljetter för att sälja till sina resenärer, men hade biljetter över. Snabbt till deras kontor. De bad om ursäkt för hade måste ta samma pris som de gett för biljetterna på marknaden nämligen £25 i stället för ordinarie priset £7. Sagt och köpt.
Åkte ut till Wembley på fredagen för att kolla bästa resväg. Och kolla stadion. På plats kunde jag följa med en visning av Wembley. Omklädningsrum, spelartunnel osv. Inga sponsorutrymmen som idag. Men bakom hedersläktaren fanns the Long Bar för det fina folket. Ett särskilt minne att ha varit inne på gamla Wembley.
Matchdagen
Efter en riktig engelsk frukost på morgonen bar det iväg från tunnelbanestationen Bayswater. Stationen var obemannad pga shortage of staff. Efter att ha bytt vid Baker Street slutligen framme vid tunnelbanestationen i Wembley. Där jag kunde betala resan från Bayswater i efterskott. Det var inte ovanligt på den tiden att man kunde göra så. Det är alltid något visst att komma upp och se tvillingtornen i slutet av den breda gatan upp mot Wembley som är kantad av vagnar som säljer snabbmat och både officiell och inofficiella säljare av halsdukar, program, souvenirer mm. Snabbmat blev dagens lunch. Pubhäng i dagens mening fanns inte då. Man beblandande sig inte gärna med de hårdföra supporters som fanns. Detta var på huligantiden i engelsk fotboll. Var neutralt klädd för säkerhets skull.
Men det var inte första gången jag var på Wembley. 15 år tidigare på min första resa till London och England var jag på en VM final i Speedway. Det var på den tiden man hade en VM final varje år som avgjorde. En okänd svensk vann för övrigt. Den enda segern för Björn Knutsson.
Allt om matchen vet ni redan. Min sittplats var mycket bra. På sjunde bänk alldeles intill trappan som ledde ner från prisutdelningen. Dessutom inom hörhåll från Nottinghams bänk. Minns att de nästan alltid sökte Robertson, den farlige yttern, för sina uppspel. Och så fort han fick bollen skrek de hold it från bänken. De ville anfalla samlat, men samtidigt hann Wolves organisera sig och möte dem samlat. Först tog Nottinghams spelare emot sina medaljer. Tommare blick än deras lagkapten McGovern hade har jag sällan sett. Emlyn Hughes höjde bucklan. Det tog tid att gå nedför trappan. Alla ville gratulera och klappa om honom och resten och spelarna. Lyckades själv ge honom och några till en klapp på axeln. Han har nog aldrig sagt så många thankyou på så kort tid. Sedan sprang laget åt höger från min sida sett till kurvan där Wolves fans hade stått sedan en lång tid före matchen. Jublet steg igen när pokalen höjdes för dem.
Blev kvar en stund inne på stadion när min läktare var nästan tömd på folk och begav mig till tunnelbanestationen. På väg dit hamnade jag nästan i en otäck situation. Två gäng huliganer från respektive lag skulle göra upp. Men situationen reddes snabbt upp av ridande polis som bröt emellan och tryckte tillbaka huliganerna åt vardera hållet. Kom slutligen hem till Bayswater. Blev en enkel måltid på en enkel restaurang på Queensway. Dagen avslutades med en(?) pint på puben Leinster Arms på väg till hotellet för tidig läggning. Ty denna händelse utspelades på den tiden när anslutningsbussen till charterflyget hämtade tidigt på morgonen. Och det gjorde den. En lycklig resenär med en cup i minnet och flera engelska söndagstidningar i bagaget landade så småningom på Landvetter i Göteborg för att ta bilen hem till Jönköping.
Då när det hände var jag mycket glad åt min resa och lycklig över att ha fått se Wolves vinna en titel och lyfta en pokal på Wembley. Tyckte då att man kom spelet och spelarna så nära var naturligt. Men har förstått under Swede Wolves tid att många tycker att det var något extra och inte skulle kunna hända nu för tiden. Så jag gläds mer numera att ha fått uppleva denna resa och händelse.
