Mourinho- du är död för mig
20 November 2019. En dag som blir otroligt relevant i mitt liv som Chelseasupporter. Är det dagen då vi vunnit en stor turnering? Dagen då vi signat en fantastisk spelare? Dagen då jag för första gången fått uppleva Stamford Bridge, supa in känslan och bli kär i allt som det innebär att vara fotbollssupporter? Nej, inget av detta. Det är dagen då José Mourinho signade för Tottenham Hotspur.
För någonstans är det ju det absolut största i att vara fotbollsfan. Den kraft som nästan är ännu starkare än kärleken för en klubb är hatet mot en annan. Och innan någon tänker det: Ja, jag har som många andra hela min uppväxt från min far och mor fått höra att ”hat är ett starkt ord Andreas”. Visst, absolut, det är det. Men det är precis rätt ord i sammanhanget, för det är så stark känslan är. Att vara fotbollssupporter handlar om gemenskap och det finns inget som förenar en grupp människor lika mycket som ett aktivt hat mot något, att vilja se det gå åt skogen för ett lag, att fyllas av en genuin skadeglädje när dem åker ut mot Colchester på straffar i ligacupen. Och som Chelseasupporter så har det värsta alltid varit Tottenham.
Bra, så det är utrett. Dem som inte håller med om det jag skriver eller inte ens fattar vad jag pratar om bör ta det som en reality check innan dem går runt och säger att dem är fanatiker till ett visst lag, för sorry men nej, det är ni inte.
Så därför gjorde nyheten som kom imorse saker med mig. När jag vaknade och, dessutom via snapchat(där man ju oftast får videos eller bilder från vänner som faktiskt kan höja ens humör) fick ta del av nyheten att Spurs tagit in Jose Mourinho blev jag först helt förlamad. Det var för svårt att processa, tankegången gick ingen vart. Sedan fylldes jag av chock och någon slags uppgiven känsla av att inget spelar någon roll. Inte livsmässigt som tur är. Men supportermässigt. Om Mourinho, mannen som en gång i mitt liv var min hjälte, signar för Tottenham Hotspur så är all bets off. Vad är nästa, Terry börjar spela igen, går till Arsenal och går ut i en exklusiv intervju och deklarerar högt och tydligt hur mycket han hatar
Chelsea? Det kändes nästan möjligt i stunden.
För att bena ut känsloläget så bör vi ju gå igenom Mourinho’s tränarkarriär, dem definierande ögonblicken som påverkade Chelseasupportrarnas relation till honom.
Var började det då? Jo, han kom ju in 2004 och blev en hjälte. I en tid då Roman Abramovich precis tagit över klubben och framtidstro och förväntan hängde i luften kring Stamford Bridge, blev han den absolut viktigaste värvningen. Det var han som cementerade att vi var något annat nu, en helt annan klubb som inte längre tragglade omkring någonstans runt 8:e platsen och inte kunde mäta sig med giganterna Arsenal eller Man United. Nej. Vi var nu en Europeisk kraftmaskin, som kunde gå exakt lika långt som Mourinhos ego sade att dem kunde. Väldigt långt med andra ord.
Och vi vet alla hur det gick. Två ligatitlar, två FA cup-titlar och en ligacuptitel i hans första sejour och inte ett Chelseafan var nöjd med hans sparkande.
Sedan kom han ju tillbaks och det gick som vi vet inte lika bra som den tidigare gången. När han sparkades var en stor del av fansen ändock emot det igen, även om vissa(framförallt efter lite tid) kände att en sparkning kanske var det enda som kunde göras.
Sedan då? När han signade för United hade ju dem ryktena cirkulerat så länge att väldigt få egentligen var förvånade. Han hade tidigare sagt att han skulle gå till en annan klubb i England om Chelsea sparkade honom igen och öppet nämnt vilken storklubb United är.
Jag kunde ändå inte börja hata honom. Inte ens känna några särskilt negativa känslor vilket var konstigt. Jag trodde att jag skulle känna det, när en spelare som betytt mycket för klubben går till en stor rival brukar man ju hata den. Men det gick inte med Mourinho. Inte efter allt han gjort för oss, inte när han blivit sparkad en andra gång trots att den stora majoriteten av supporterskaran ville att han skulle stanna.
Sedan skedde ju ett antal incidenter när Mourinho betedde sig otroligt dåligt mot Chelseafansen under Uniteds besök på Stamford Bridge. Han pekade tre fingrar mot Chelseafansen för att indikera sina vunna ligatitlar i klubben, och den kaxighet, den ”vi mot världen”-känsla hos honom som man älskade när han var i Chelsea vändes nu mot en. Han uttalade sig dessutom negativt om klubben och supportrarna flera gånger.
Men inte ens då, inte ens då kunde jag hata honom under en längre period. Jag blev arg i stunden, jag förbannade mig över honom framför tv:n, men jag kunde inte hata honom.
Hans sparkning från United och efterföljande paus från fotbollen kändes otroligt skön. Nu skulle jag inte behöva reflektera över honom, det skulle inte finnas några Mourinhonyheter för mig att ta ställning till, ingenting som skulle utmana min kärlek till honom.
Men nu har dagen kommit. Mourinho är bekräftad som Tottenhams tränare och en sak vill jag vara tydlig med: Han är död för mig. Det må, skrivet i affekt som det ju är låta lite väl Paradise Hotel-aktigt men poängen kvarstår. Allt det han har gjort för Chelsea är gjort, minnet av det finns kvar, men det är nu allt det är. Ett minne. För någonstans måste det finnas en gräns, även för någon som gjort så mycket för oss som Jose Mourinho.
Jag funderar lite på hur det hade varit om jag fortfarande hade stöttat Mourinho nu, om jag ens hade kunnat göra det? För dem känslorna jag haft inför honom kommer ju från allt det han har gett klubben. Men att kunna stötta och tycka om en tränare som representerar ett lag man aktivt hatar är att gå emot hela sin identitet som supporter, och det kan jag inte göra.
Så något jag kan konstatera efter allt det här är att jag helt enkelt måste se till att skaffa mig en biljett till något av mötena mot Tottenham. För redan nu ser jag fram emot att sjunga inte bara om Tottenhams uselhet, utan även Jose Mourinhos.
