Rubrik saknas
Newcastleredaktionens Peter Holm såg intertotomatchen mot lilleström live i norge och självklart har han delat med sig om sina upplevelser:
Klockan slår 06.00 denna lördags morgon, Trött efter att ha bara sovit knappt halva skönhetssömnen kliver man upp. Vanligtvis brukar man vara så morgontrött att man somnar om men denna dag är speciell. Denna dag ska jag äntligen få uppleva det jag så länge velat uppleva. En Newcastlematch på plats. Visserligen bär det inte av till St James Park men Åråsen, som bara ligger i Norge, får duga.
Via E4an tar jag mig ut till E18 och avresan mot Olso och Lilleström är i full gång. Fortfarande trött som få men bara tanken av att få se Nobby, Given och grabbarna lira gör mig mer vaken än brevbärarna. Dryga två timmar senare anländer jag till Örebro - efter lite felkörningar - så plockar jag upp mina två första medresenärer och två, tre mil senare plockar vi upp den fjärde och sista figuren. Efter många timmars snicksnack och dryga 200 km så anländer vi till gränsen. Utöver den obefintliga tullen finns det även ett stort köpcentrum där det till och med jobbar norrmän.
Väl i Norge byter vi väg till väg 22 mot Lilleström. Vägen är krokig och fylld med fin utsikt över Norge. Det återstår cirka sex mil till slutdestinationen och taggade som få börjar vi få lite skeptiska tankar inför matchen. Kommer United verkligen klara av att besegra ett Lilleström i matchtempo? Hur som helst några tiotusental träd senare så ser vi något som man förmodligen bara kan skåda i Norge. Det står en gubbe i femtioårsåldern bakom väggrensträcket och läser en trevlig tidning. När vi kommer lite närmare ser vi att han, utan att skämmas, står och läser en porrblaska. Det är sådant som bara norrmännen ger sig på. Stå mitt ute i ingenstans på en landsväg och kolla på porr. Unikt!
Tjugo minuter senare anländer vi till Lilleström och Åråsen. Det första som slår en är hur proffesionellt det känns. Här har vi ett lag i Oslos utkant som har sin egna arena med sina egna butiker. Den må inte vara stor men det är modernt med en stor parkering intill. Tanken som slår än hur mycket efter våra kära svenska klubbar ligger. Här har vi en arena som har en publik kapacitet som ligger runt 10 000 men den är minst fem, sex gånger bättre än alla arenor som jag stött på i Sverige. Som svensk får man redan skämmas över vår betongklump till nationalarena men nu när även Norges topplag ligger ljusår före på arena fronten så är det nästan som om man tycker att våra svenska klubblag kan lika gärna lägga ner helt och hållet.
Hur som helst så stöter vi självklart på en hel del svartvita människor överallt vi går. Det pratas norska, svenska och engelska överallt. En timme efter ankomsten tar vi oss in på bortasektionen. Det är dags att se på uppvärmingen och Newcastle ser mer taggat ut än motståndarna Lilleström. Spelarna värmer upp på ett typiskt sätt. De engelsmän som är på plats hyllar spelare för spelare med korta och roliga sånger. Vi försöker självfallet haka på men med tanke på hur svårförstådd Geordiesdialekten är så står övriga på borta sektionen antingen tysta eller mumlandes. Steve Harper, som ryktas vara på väg till mackems, får nästan flest hyllningar. Vår kritiserade vänsterback Babayaro får även han en hel del hyllningar. I stort sätt alla spelare får minst en ramsa. Stämningen var god och LSK klacken började även den ta form på allvar. När LSK klacken väl sjöng och trummade a’la brajjen vis blev vi något utmanövrerade. LSK klacken höll verkligen en hög klass och i mitt tycke mycket bättre än våra svenska klackar.
När matchen väl sparkar igång fortsatte LSK klacken mer eller mindre dominera läktarfajten men matchen blev det motsatta. LSK spelar på resultatet (vid 0-0 går de vidare på borta mål) och United för spelet. Tempot är lågt men NUFC vill framåt och LSK ville definitivt inte släppa in ett mål. Newcastle får ändå några chanser här och där. Framför allt Milner ser pigg ut på sin vänsterkant. Det ser rätt bra ut men det behövs ett lite högre tempo för att verkligen få etablera ett tryck. Just så blev det. Publik favoriten Nobby börjar slå riktigt fina passningar och laget börjar spela bredare för att dra isär den gulsvarta väggen. Bollen rullas mycket fint runtom inom laget och vi får med oss en del farliga frisparkar. På läktaren försöker våra brittiska vänner få igång ett flertal ramsor med lite mer invecklade texter men utan att lyckas någorlunda bra. Det är egentligen bara när de försöker med toon toon - black white army som det bildas tryck. LSK fansen i sin tur trummar vidare på sin trumma och sjunger på bra. De lyfter sitt lag vidare som ser väldigt tröttkört ut. Värmen ligger på bra och samtliga på läktaren ser ut att ha drabbats utav solsting. Det är riktigt varmt, matchtröjorna sitter fastklistrad på kroppen och svetten rinner.
Det händer inte så mycket mer förrän i trettionde minuten. Vi får en frispark - min gnällbälte granne tar upp kameran - som N’Zogbia skjuter hårt - grannen tar några fina bilder men lägger nu ner kameran när han ser att bollen räddas - och i den efterföljande sekvensen gör självfallet Ameobi 1-0. Som vanligt när bollar trillar i mål blir det kaos och glädje i kroppen och hela läktaren skuttar runt överallt. Riktigt skönt att uppleva sitt första svartvita livemål. Med tanke på hur matchen sett ut sätter sig nu ett stort lugn i kroppen. Engelsmännen har numera lärt sig att de bör hålla sig till de lättare sångerna för att bilda något tryck från bortasektionen. Det är ett måste när bara cirka 30-40 procent av klacken består av riktiga Geordies.
Matchen fortsätter på ett ganska högt tempo och Lilleström såg inte alls ut att vilja anfalla. Solen som nu legat på hela dagen började bli riktigt olidlig men vad gör det när Ameobi enkelt stötte in 2-0 efter en vacker framspelning av Scott Parker. Första halvlek tog slut. Det blir direkt en publikstormning ner mot kiosken. Folk är törstiga och de vill ha något att svalka ner sig med efter 45 minuters lidande i solen. Personligen har jag huvudvärk och vad allt det innebär. Det kommer fram en Geordie i min ålder (ca 20 år) och sträcker sig fram in i kassan och frågar något till expiditen. Hon ser riktigt förvirrad ut och mitt i all stress och oförståelse tar grabben en platsmugg och går in på toan. Vi följer efter samma exempel vilket även en hel del andra tycks göra. Efter nedsvalkningen och lite snicksnack om första halvlek är det nu dags för andra.
Andra halvlek har lite lägre tempo än i slutet utav första. Nu är dock alla pigga efter svalkningen. LSK klacken sjöng på bra för att vara underläge och vi på bortasektionen fick stundtals igång ett rätt så bra tryck. Spelarna koncentrera sig framför allt på att inte göra några misstag och alla slet på exemplariskt. Emre som jag tycker var blek i första sprang och jobbade väldigt hårt i defensiven. Efter ett tag blir Ameobi tillslut skadad och utbytt. LSK gick lite mer framåt och fick några chanser men laget från norra England höll undan.
Så händer det en sak som bara kan hända i Norge. Speakern ber om allas uppmärksamhet. De har nämligen hittat en nokia mobil som är svart, liten, repig och återfås mot beskrivning. Undrar om den rättfärdige ägaren verkligen fick tillbaka sin mobil...
Hur som helst fortsätter matchen på samma vis. LSK försöker ligga på men lyckas inte. Newcastle utnyttjar de nya öppna ytorna. Matchen börjar lida mot sitt slut och då händer något som bara händer i Norge. LSK klacken har varit tystare de senaste minuterna men så plötsligt bryter det ut ett enormt jubel. Detta trots att det inte händer ett skit i matchen. Då står man där och ser motståndar klacken bara helt spontant bryta ut i ett megajubel som om de vunnit NM guldet (eller vad det nu heter på norska). Någon minut senare händer det igen och då precis efter det att en viss Emre klivit in i händelsernas centrum. Han får tag i bollen på högerkanten och kliver in och det ser ut som om han dribblar för mycket men plötsligt lättar han bara in en fin boll som går rakt i nät och 3-0 är ett faktum. Några sekunder efter jublandet på bortaläktaren så bryter LSK fansen ut i ett större jubel. Vad handlar det här om egentligen? Ingen som vet...
När domaren tillslut blåser av matchen har de gjort det ytterligare två, tre gånger. Det är märkligt och sker bara i Norge. Efter matchen stannar vi kvar och tyvärr tycks det bara vara Taylor som tackar publiken. De övriga skuttar av lite lätt och applåderar lite lätt. Utöver det så fortsätter Harper hyllningarna. Harper for England och Tim Krul for Holland matas på medan stora delar av läktarna har eller är på väg att lämna arenan.
Då var det dags för hemfärd. 519,6 kilometer senare är man äntligen hemma. Hemma efter att ens första NUFC match live. Redan nu längtar jag till att säsongen drar igång så att man kan åka över och se en match på St. James Park. För det här var ju trots allt bara i Norge.
