You can’t choose who you love
Att vara fotbollsälskare är inte lätt. Att älska ett lag i ett annat land är svårare ändå. Att vara Newcastle-fan, det är riktigt svårt.
Vi har spelat 6 matcher utav en säsong som kommer att innehålla 38 ligamatcher, minst 6 Intertoto/UEFAcupmatcher, minst en FA Cup match och minst en Ligacup match. Vi har hittills fått uppleva allt. Som vanligt. Newcastle inledde ligasäsongen med seger hemma på St James’ Park, som sig bör tycker väl de flesta som läser detta, och sen fick vi stå ut med en tempofattig match mot Ventspils som ändå tog oss till UEFAcupen. Det följdes av en mycket svag insats mot Aston Villa för att sedan lyckas förlora hemma mot Fulham genom att bjuda på två mål i slutminuterna. Men berg- och dalbanan var inte klar där, sen åkte vi till Talinn och vann första matchen av två med debutmål av ett hånat nyförvärv, och några dagar senare slår, något oväntat enligt min mening, West Ham med sina lyckoförvärv Tevez och Mascherano på Upton Park, dessutom gör Duff och Martins sina första mål för klubben. Sen kommer ödets ironi. Hela sommaren kopplades vi ihop med Dirk Kuyt, och vem gör första målet på Anfield om inte just Kuyt! Typiskt. Och för att se till att Newcastle åtminstone hamnar på sporten i varje fotbollsland runtom hela världen så snubblade Harper otursamt så att Alonso lyckades göra mål från 60 meter.
Sen har vi helgens match mot Everton. Ja, vad skall man säga? Vi tar ledningen, välförtjänt enligt många tidningar (jag lyckades inte få igång TVAnts förrän efter första kvarten), och sedan precis när kommentatorerna har påpekat hur viktigt det är att Newcastle inte släpper in ett mål de sista fem minuterna innan paus, vad händer? Vår underbara backlinje gör sig igenkännbar och plötsligt står det 1-1. Efter paus så kan det vi såg bäst liknas med de bästa dagarna under Keegan, det var bara anfall som gällde, inget försvar, enda skillnaden var att vi inte hade någon Ferdinand, Shearer, Lee, Beardsley, Ginola eller Asprilla som kunde förvalta chanserna. På något sätt har vi ännu en gång bjudit på klassunderhållning för alla neutrala, men lyckats undvika att ta tre poäng.
Och det har ofta varit lite på det viset, Newcastle bjuder på bra match men misslyckas att vinna. Under 90-talet handlade det om säsongen 95-96 då vi lyckades kasta bort en 196-poängsledning för att sluta tvåa, något år tidigare hade vi lyckats ta ledning med 3-0 mot Atletico Bilbao hemma på SJP, men släppt in två sena reduceringsmål, förlorat med 1-0 borta och blev utslagna. Sporting Lissabon för 18 månader sedan behöver jag väl inte påminna om? Och sen har vi en härlig tradition att låta spelare som har anknytning till klubben eller staden på något sätt plåga oss. Man kan sätta pengar på att har Andy Cole inte gjort mål på 30 matcher så nog gör han hattrick när han möter sitt gamla lag. Att Michael Carrick förmodligen spelar magnifikt och gör mål kommande helg eftersom han är Geordie. Att Shearer alltid gjorde mål mot oss innan vi köpte honom? Att alla andra som är Geordies spelar lite för bra mot oss. Jag skulle nästan slå vad om att Boumsong blir matchens lirare i nästa sommars träningsmatch när Juve kommer till SJP!
Men vad ska man göra? Jag har Newcastle i mitt blod. Det har alltid varit så, det kommer alltid att så förbli. Jag kan inte välja ett annat lag, jag kan inte låtsas bry mig om ett annat lag. Jag är alltid förvånad då folk frågar vilka jag hejar på i Sverige eller i Italien eller Spanien. Enkelt, där håller jag på de som spelar bäst fotboll, men i mitt hjärta, där finns det bara plats för ett lag – Newcastle United.
