2000-talets Newcastle: Innermittfältare
Bättre sent än aldrig. Redaktionen utsåg en gång i tiden 2000-talets Newcastleelva. Redaktören glömde bort att berätta för läsarna. Nu kom han plötsligt ihåg. Ruud Gullit gjorde inga positiva avtryck som Newcastletränare. Han lämnade oss dock med en spelare som skulle komma att förgylla många eftermiddagar och kvällar. En spelare som i sin ofta förekommande skadefrånvaro skänkte hopp när mörkret, i vanlig ordning, lade sig över St. James’ Park.
8. Kieron Dyer
Bobbys jaktmarker – Ruuds fynd
Ipswich Town har ett välförtjänt rykte om sig som en av Englands bästa plantskolor. Sir Bobby Robson var alltid väl medveten om detta och höll ständigt utkik när en ny yngling gjorde sig ett namn på Portman Road, bland annat hämtades Darren Ambrose och Titus Bramble. Men den Ipswichprodukt som var mest framstående under Sir Bobbys era plockade han inte dit själv. Kieron Dyer anslöt från Ipswich för £6m 1999. Som en mångfaldig och vindsnabb yttermittfältare, ytterback eller innermittfältare var han vida ansedd som en av landets mest lovande spelare.
Kieron skulle tillslut komma att spela anfallare för Newcastle lika ofta som han spelade mittfältare, men karriären i svartvitt inleddes som mittfältare under Gullits ledning. Efter att ha gjort sin landslagsdebut som vänsterback mot Luxemburg fick Dyer sitt erkännande över hela landet. En till synes hög prislapp på en så pass ung spelare förbyttes – som så ofta i England – till ett reapris i och med landslagsdebuten.
Ett helt nytt lag
Det börjar bli tjatigt, men det vi mest minns av Dyer är hans säsonger under vår avlidne svartvite riddare – Sir Bobby. Dyer spelade fullkomligt lysande i Sir Bobbys hemmadebut (8-0 mot Sheffield Wednesday), och assisterade till flera mål. Bobbys lag skulle komma att byggas runt snabba spelare med bra teknik – ett fack som Dyer passade utmärkt i.
Efter att ha gått skadad under stora delar av 2001 gjorde han passande nog comeback på sin gamla hemmaarena Portman Road när Newcastle vann med 1-0 mot Ipswich i november med Nolberto Solano som målskytt. Dyer förklarade efter matchen att han hade svårt att tro att han spelat i samma förening ett år tidigare. Stämningen under Bobbys regim var fantastisk, och plötsligt tillhörde Kieron ett lag som utmanade om platser högt upp i tabellen istället för att slåss för nytt kontrakt med Paul Robinson och Paul Dalglish som anfallspar.
Dyers återkomst till startelvan visade sig vara goda nyheter även för Newcastles redan sprakande anfallsspel. I de båda segrarna mot Leeds (4-3 borta, 3-1 hemma) gjorde han två av sina bästa matcher någonsin i svartvitt. Som dynamisk box-to-box-mittfältare bredvid förnuftet och lugnet själv – Gary Speed – kom Dyer mer än gärna farande i djupled, en typ av fotboll som fungerade utmärkt när han hade Craig Bellamy och Laurent Roberts snabba fötter att experimentera med.
Newcastles säsong – som bekant slutade med en 4:e plats – innehöll även en enastående insats av Dyer och nyförvärvet Jermaine Jenas när man betvingade Everton med 6-2 på St. James’s Park under våren. För oss som såg den matchen är det fortfarande väldigt svårt att påminna sig om en mer komplett innermittfältsinsats, då våra unga engelska krigare sprang åttor runt Niclas Alexandersson, Duncan Ferguson och gänget.
VM-sorg och Årets Lag
I och med vårens lysande form och platsen som hjärta i det lag som hade tagit hela fotbollseuropa med storm var Dyers aktie skyhög. VM i Sydkorea och Japan väntade och det engelska landslagets mittfält – bestående av David Beckham, Paul Scholes och Steven Gerrard – hade skrikit efter en spelare att stoppa in till vänster. Situationen var perfekt. En ytter med förmåga att hota i djupled som dessutom var en skicklig passningsspelare skulle fungera utmärkt med den trio som Sven Göran Eriksson redan hade plitat ned i sin laguppställning. Om det inte vore för Tahar El Kahlej.
I säsongens sista match – på St Marys mot Southampton – hade Newcastle redan säkrat fjärdeplatsen och behövde egentligen inte spela för något speciellt. En avslagen insats från bortalaget renderade i en 1-3-förlust (Shearer) där självaste Anders Svensson gjorde mål på en hörnretur. Men det engelska landslaget led större förluster än så.
I en av de värst tajmade tacklingar undertecknad någonsin har beskådat, hackade marockanske backen Tahar El-Kahlej ned Kieron Dyer – som vanligt stormande i 500 km/h – i en till synes ofarlig situation.
”Red card? It’s worth two red cards. They still hang people for that in some countries.”
Dyer tog sig remarkabelt nog tillbaka och fick plats i VM-truppen trots att han skadade sina knäligament i överfallet. Detta till trots hotade han att stämma El-Khalej. Han var dock långt ifrån matchtränad och gjorde endast tre inhopp innan England åkte ut mot Brasilien i kvartsfinal.
Säsongen 2002/03 var en hungrig och revanschsugen Kieron tillbaka på planen och det med besked. Han inledde säsongen med att göra det brutalt viktiga bortamålet i 1-0-segern mot Zeljeznicar i Champions League-kvalet och gjorde även första målet i hemmareturen. Under karriärens bästa säsong gjorde han 35 matcher i Premier League och var instrumentell när Newcastle slutade 3:a och tog sig till andra gruppspelsomgången av Champions League. En assist till Shola på Camp Nou och aktionen/skottet som räddade oss mot Feyenoord står ut som höjdpunkter. Vi minns även att Dyer stod och sov vid bortre stolpen när Thiago Motta punkterade matchen med sitt 3-1-mål för Barcelona. Framförallt är händelsen ihågkommen för att Sir Bobby efter matchen tvingade Dyer att titta på den flera gånger på video för att han skulle ”komma ihåg hur förbannat dåligt det var”.
För sina insatser belönades han med en plats i PFA Team of the Year tillsammans med Alan Shearer. Den efterföljande sommaren bjöd Real Madrid stora pengar, men Newcastle planerade att växa och det med Dyer som hjärta tillsammans med Gary Speed och Jermaine Jenas.
Olika slags mål
Året efter blev dock skadefyllt. Dyer mäktade bara med 25 ligamatcher och sju fajter i Uefacupen, efter att Newcastle ramlat ur mot Partizan Belgrad i Champions League-kvalet. Han hann dock med att konstruera ett av 2000-talets vackraste Newcastlemål när han sprang förbi hela Portsmouth och serverade Craig Bellamy till 1-0, innan utlånade Newcastlespelaren Lomana Lua-Lua kvitterade på stopptid. Dyer fick även se konkurrensen tillta i och med Lee Bowyers ökade förtroende och Darren Ambroses framfart på högerkanten. Samtidigt såldes Nolberto Solano, en spelare vars samspel med Dyer är något väldigt få av oss, som följt laget under en längre tid, glömmer i första taget.
En femteplats innebar att Newcastle återigen missade Champions League. Något som på den här tiden var ett misslyckande. Under sommaren värvades Patrick Kluivert, James Milner, Stephen Carr och Nicky Butt. Förväntningarna var stora tills det att klubben hastigt och olustigt sålde Jonathan Woodgate till Real Madrid under fönstrets sista dagar. Istället för att ersätta Woodgate la man ett alibibud på Wayne Rooney (då i Everton), och struntade i mittbackspositionen. Som följd av detta hade Newcastle Andy O’Brien och Titus Bramble att tillgå under säsongens inledning, ett mittbackspar som inte ingav något förtroende alls. En dålig säsongsinledning kantades av interna bråk. Kieron Dyer vägrade spela högerytter när Bobby Robson hellre parade ihop Jenas och Butt i mitten när Newcastle premiärspelade borta mot Middlesbrough. Istället hamnade Dyer på bänken och fick se sitt Newcastle tappa ledningen två gånger om. Jimmy Floyd Hasselbaink gjorde mål med handen på övertid, vilket spädde på frustrationen och den dåliga stämningen.
Några veckor senare hade resultaten inte vänt, och den oroliga stämningen i klubben låg alltjämt kvar. Det omdiskuterade, uttjatade men ack så hemska snedsteget att sparka Sir Bobby kom som en chock för många. In kom Graeme Souness med uppgift att "skärpa omklädningsrummet", något många fans än idag beskyller Dyer för.
Under Souness ledning (sep 2004 – feb 2006) bröts spelartruppen ned systematiskt. Kieron Dyer var skadad oerhört mycket, även om hans mål var ljuspunkter i Uefacupäventyret som slutade abrupt i Lissabon efter att Laurent Robert vägrat spela. Dyer gjorde 1-0 i en match som Newcastle förlorade med 1-4. Dyers säsong och stämningen i truppen kulminerade i ett berömt slagsmål mellan Dyer och Lee Bowyer när Newcastle låg under med 3-0 hemma mot Aston Villa. Ett av klubbens mest pinsamma ögonblick någonsin.
Skadorna avlöste dock varandra och Kieron Dyer spelade bara 11 matcher under 2005/06 när Newcastle såg ut som nedflyttningskandidater hela vägen in i februari.
Mytbildning och stort ansvar
Souness fick så småningom lämna klubben, men med Dyer skadad etablerade sig istället återvändande Nolberto Solano och Charles N’Zogbia som yttrar när nytillträdde Glenn Roeder fick igång laget på allvar under 2005/06 andra del.
Väl framme vid säsongen 2006/07 hade Roeder satsat alla sina slantar på Damien Duff och Obafemi Martins. Newcastle hade oerhörda problem med målskyttet inledningsvis. Vi befann oss i en period där Kieron Dyers ständiga skadefrånvaro utvecklades till en mytbildning om hur fantastiskt allt skulle bli om han bara blev frisk.
Mycket riktigt tog Dyer Newcastle till nya nivåer när han äntligen återvände. Med sitt djupledsspel och sina smarta lösningar gav han Obafemi Martins flera dimensioner till när han återvände en bit in på säsongen. Det är också denna säsong som gör Dyers position i detta lag självskriven. Alla spelarna i Bobbys "superlag" skulle kunna ha gjort sig förtjänta av en plats, men att Dyer – trots klubbens osannolika misskötsel – stod upp och slet som ett djur för att rädda laget från total undergång. Tillsammans med Scott Parker, Shay Given, James Milner och Obafemi Martins producerade han tillfällen av yppersta klass som i slutändan kom att rädda kontraktet. Newcastle borde verkligen inte ha hängt kvar under 2006/07 – en säsong där Paul Huntington, Peter Ramage och Matty Pattison figurerade i startelvan titt som tätt.
”Som en far”
När Glenn Roeder ersattes av Sam Allardyce i slutet av säsongen skulle det visa sig att Dyers dagar i svartvitt var räknade. I Big Sams fotboll fungerade spelare som Geremi, Alan Smith och Mark Viduka bättre än Kieron Dyer. Det säger mer om Big Sam än den gode Kieron.
Tillsammans med Scott Parker flyttade han söderut till West Ham. Sedan dess har han dykt upp i Ipswich (två matcher) på lån och återfinns nu i Queens Park Rangers, där han skadade sig i säsongspremiären 2011/2012. Han fick dock förlängt kontrakt över 2012/13 och gör nu ett sista försök att väcka liv i en karriär som har dalat sedan han lämnade St James’ Park.
Kieron Dyers sista match i Newcastle kom mot Watford i maj 2007 – den sista omgången den säsongen. På pass från Nolberto Solano rullade han in 1-0 i en match som slutade 1-1. Sedan dess har han inte gjort mål. Idag talar allt för att Newcastleeran blev den bästa i Kierons karriär. När nyheten om Sir Bobbys bortgång nådde honom efter en träningsmatch i Kina blev känslorna väldigt påtagliga i en direktsänd TV-intervju.
Att han beskriver Sir Bobby som en far säger egentligen allt. I 2000-talets Newcastleelva hör han hemma med sin fart, sin teknik och sitt utmärkta spelsinne.
Tillsammans med den saknade 11. Gary Speed bildar han innermittfält. För att läsa om honom - klicka här
