2000-talets Newcastle: Vänstermittfältare
En av världshistoriens mest utdragna artikelserier tar sig vidare och byter från Solano på högerkanten till vänsterkanten, när mittfältet i 2000-talets Newcastleelva blir halvfullt. Av någon anledning har Newcastle blivit en klubb som traditionellt vänt sig till fransmän för att fylla platsen till vänster på mitten. Hatem Ben Arfas föregångare heter Charles N’Zogbia, David Ginola och slutligen redaktionens val – Laurent Robert.
32. Laurent Robert
När SVD skrev sin Premier League-guide inför säsongen 2002/03 hade man Newcastle som en ”dark horse” till titeln med motiveringen att ”det är väldigt svårt att försvara sig när Robert och Solano travar iväg på varsin kant och dessutom har Alan Shearer att sikta på”. Det legendariska mittfältet med Solano till höger, Speed och Dyer i mitten, och Robert till vänster erbjöd allt man kan önska. Solano, Speed och Dyer jobbade extremt hårt, såväl defensivt som offensivt. Robert var vid vissa tillfällen som en tredje anfallare och en mästare på att skapa yta till sig själv för att pendla sitt vänsterben och därefter bomba iväg skott eller inlägg som Shearer högg på.
Efter att ha inlett sin karriär i Montpellier – där även hans bröder Bertrand och Fabien spelat – skrev Laurent på för PSG 1999. Fransmannens rykte accelererade, och han skulle så småningom komma att representera sitt land (debut mot Nordirland), något som sedan han fick äran att göra totalt nio gånger.
Robert fick snabbt ett rykte om sig att vara en exceptionell offensiv kraft med frisparkar av världsklass och en fruktad inläggsfot från både öppet spel och hörnor. I en Champions League-match mot Rosenborg säsongen 1999/2000 gjorde han sex (!) assist när PSG krossade sina motståndare med 7-2. Men framspelningar var inte allt som bjöds på. Med 24 mål på 61 matcher var det många som fick upp ögonen för honom, och hans målskytte hann även presentera sig på den internationella scenen när han prickade in sitt första landslagsmål mot Turkiet i november 2000.
Sommaren där på, 2001, gjorde Sir Bobby Robson slag i saken och pungade ut £9,5m för den då 26-årige vänsterbreddaren. Värvningen ledde till att pressen i England började spekulera i att Nolberto Solano var på väg bort, då peruanen ofta huserat till vänster i Sir Bobbys lag. Så var inte fallet. Med Solano till höger och Robert till vänster tog Newcastle ligan med storm samma säsong. Robert gjorde sin tävlingsdebut mot Chelsea på Stamford Bridge, och låg bakom svartvitts kvitteringsmål, ett avslut från Claerence Acuña på retur från Roberts frispark. I derbyt hemma mot Sunderland en dryg vecka senare assisterade han Craig Bellamy till dennes kvitteringsmål med en precis djupledsboll, innan det var dags för Robert att slänga in sitt eget namn i målprotokollet när Middlesbrough demolerades med 4-1 på Riverside. Robert ordnade även en straff och gjorde en assist i samma match.
I omgången därefter visade han den engelska fotbollspubliken vilken typ av frisparksskytt Newcastle hade värvat. Manchester United gästade Tyneside och landsmannen Fabien Barthez ställde upp sin mur så gott han kunde, men den kanske bästa frisparken man sett på St.James’s Park borrade sig in i krysset och betydde 1-0 i vad som skulle komma att bli en klassisk 4-3-seger.
Med andra ord var starten på Roberts karriär i Newcastle smått otrolig. Totalt 17 assist och 8 mål bjöds vi på i ligaspelet under debutsäsongen, och ytterligare en och annan poäng i cupspelet. Newcastles fantastiska framgångar ledde som bekant till Champions League, och vad många förväntade sig var där med en upprustning. Robert var en av dem, och klagade högljutt på Sir Bobbys beslut att endast förstärka med Titus Bramble från Ipswich och Hugo Viana från Sporting Lissabon. Dessutom tappade Newcastle succélånet från PSG, Sylvain Distin. Detta till trots gjorde Newcastle ännu bättre ifrån sig följande säsong.
Med Robert i högform under framförallt våren slutade Newcastle trea, och nådde dessutom andra gruppspelsomgången i Champions League. Robert stod inte för några fullträffar i Europaspelet, men låg bakom Alan Shearers andra mål mot Inter på San Siro och var även instrumentell i bortasegern mot Bayer Leverkusen. Totalt sett var många Newcastlesupportrar dock lite besvikna på Roberts säsong, då det verkade som att fransosen kände sig lite för nöjd med sina bravader från debutåret, och inte la manken till på samma sätt längre. Fem mål i ligaspelet talade om att Roberts bidrag inte var detsamma, och med en Hugo Viana bankandes på dörren till startelvan så hade Laurent ett och annat att bevisa. Det gjorde han.
Följande säsong – 2003/04 – var han tillbaka i storslag. Totalt pangade han in 12 mål och en handfull assist. Främst minns vi de två praktträffarna mot Tottenham i ligan, men även en av de hårdaste frisparkar som någonsin uppmätts i engelsk fotboll borta mot Liverpool i FA-Cupen, samt flera bidrag i det europeiska cupspelet, där Robert med sina fasta situationer såg till att föra Newcastle till semifinal i Uefacupen mot Marseille. När klubben efter säsongen släppte sin säsongs-DVD fanns en extrafilm med som en hyllning till fransmannens bedrifter under sina tre första säsonger.
Sir Bobby Robson – som alltid var en stor beundrare av Robert och dessutom förespråkade en fotboll med offensivt kantspel – försvann som bekant under inledningen av 2004/05. In kom Graeme Souness, en tränare som ansåg att den klassiska yttermittfältaren och dennes funktion försvunnit ur fotbollen. Säsongen såg allt oftare mittfältet befolkas av Lee Bowyer, Amdy Faye, Jermaine Jenas och Kieron Dyer samt allt fler chanser för den unge och talangfulle N’Zogbia – något som ledde till att Roberts framtid i klubben hamnade allt mer under lupp.
Kvällen som skulle komma att avgöra Laurents öde var den kväll då många supportrar även tappade allt förtroende för Souness. Newcastle hade besegrat Sporting Lissabon med 1-0 i Uefacupkvartsfinalens första möte, och reste till Lissabon för retur. Robert hamnade i bråk med Souness innan matchen och vägrade ställa upp, vilken indirekt innebar att fransmannens tid i klubben var över. Newcastle tog ledningen med 1-0 genom Dyer, men tappade till 1-4 i en av de största besvikelser som klubben mäktat med under det senaste decenniet, framförallt eftersom CSKA Moskva stod som slutsegrare några veckor senare.
Ett lån hos Portsmouth övergick i en permanent övergång till Benfica, där Robert återigen dök upp på den internationella scenen och spelade Champions League. Därefter har han tillbringat lika korta som fruktlösa sejourer i Toronto, Larissa, Derby och Levante.
Med en offensivlusta och entusiasm som sällan skådats virvlade sig Robert in i Newcastles historia och blev ihågkommen som en av de mest underhållande spelarna St. James’s Park någonsin har sett. Hans etikett på fotboll och vilja att vara med i allt som försiggick framåt gjorde att spänningen aldrig visste några gränser när bollen närmade sig hans fötter. En kultfigur i mångas ögon, en legend i mina.
